Ukraina saknar en borgerlighet i den bemärkelse som existerar i exempelvis Storbritannien, Frankrike och Sverige. Ukraina saknar även en tradition av en självständig och stridbar arbetarrörelse. Dessa förhållanden gäller även för dagens Ryssland. Innebörden av detta är att statsapparaten – polisen, statsförvaltningen samt militären – får en långt starkare och mer oberoende ställning i Ukraina och Ryssland än vad den har i t ex Storbritannien.
Oligarkerna saknar legitimitet
I länder som Frankrike, Storbritannien, Spanien och USA har borgerligheten existerat i århundraden. Borgerligheten i väst har därför en långt större legitimitet i jämförelse med oligarkerna i Ukraina. Även om det har skett på ett brutalt sett har kapitalismen utvecklat samhället genom att avskaffa feodalismens efterblivenhet (och slaveriet i USA). Genom att utveckla vetenskap och industriell produktion, på ett dramatiskt sätt, har borgerligheten historiskt sett lagt grunden till det klasslösa samhället. År 1800 blev en svensk i snitt 32 år gammal medan medellivslängden idag ligger på 83 år. Dagens samhälle klarar en befolkning långt större än ett jordbrukssamhälle förmår. Även om borgerligheten idag står för massarbetslöshet och miljökatastrofer så har denna utveckling skapat en historisk legitimitet.
Oligarkerna saknar däremot all historisk legitimitet. Istället för att utveckla vetenskap och industri har de bidragit till att utarma samhället genom att lägga beslag på gemensamma resurser och beröva befolkningen dess sociala rättigheter. Efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 växte ett antal mångmiljardärer fram. Dessa har skaffat sig sina gigantiska förmögenheter genom att plundra samhället på enorma tillgångar. Genom våld och list har oligarkerna stulit och svindlat sig till företag och naturtillgångar som tidigare var samhällsägda. De riktigt rika, och de med stor politisk makt, har ofta sin bakgrund inom KGB. Ett KGB-exempel är Rysslands nuvarande president Putin. Andra kopplas ihop med den organiserade brottsligheten, som oligarken Rinat Achmetov i Ukraina. Idag vittrar den västliga borgerlighetens legitimitet sönder. Men oligarkerna har aldrig haft någon legitimitet. Däremot beror den ryske presidentens folkliga stöd till en stor del på att Putin störtade en rad oligarker – KGB-style.
Ingen traditionell borgarklass – oligarkerna utgör moderna furstar
Borgerligheten i väst har haft århundraden på sig för att knyta en maktväv kring de dominerande bankerna och industrierna. Runt kapitalismens dirigenter, exempelvis finansfamiljen Wallenberg, finns en väv som förutom storindustrier och banker även inkluderar kyrkan, media, höga ämbetsmän och befäl inom statlig förvaltning, domstolsväsendet, ordningspolisen, politiska polisen och militärens olika grenar. Till detta ska läggas kungen och alla hans frillor, de översta skikten inom maktpartier som Socialdemokraterna och Moderaterna samt ledarna inom fackföreningarna. Det är denna maktväv vi avser då vi använder begreppet ”borgerligheten” – ett begrepp bredare än kapitalistklassen.
I Ukraina har en sådan maktväv inte hunnit utvecklas sedan Sovjets sammanbrott. Oligarkerna påminner mer om moderna furstar – med egna hov. Rinat Achmetov anses vara Ukrainas rikaste oligark. Medeltida furstar plundrade folket samtidigt som de ordnade underhållning genom tävlingar där kämpar tog ihjäl varandra. ”Fursten” Achmetov visar sin folklighet genom att han köpt ett fotbollslag. Han anses kontrollera nästan hälften av Ukrainas produktion av kol och stål plus mycket annat. Fursten har tillgångar som tidigare värderats till ca 16 miljarder dollar. En sådan rikedom ger en väldig politisk makt. Achmetov stödde den nu störtade presidenten Janukovitj och anses kontrollera ett block på cirka 40 ledamöter i den ukrainska riksdagen. En annan oligark, Dmitri Firtas, anses vara en viktig sponsor av den tidigare boxaren Klitschkos parti (Udar). Politisk makt kan göra en partiledare till en ekonomisk gigant. En oligark utan politiskt inflytande hamnar i ett ekonomiskt underläge. I Ryssland gjorde Putin slut på det mesta av oligarkernas politiska makt. Detta förklarar delvis stödet för Putin trots hans auktoritära regim.