Inrikes

Ungdomsarbetslösheten gigantiskt EU-misslyckande

Kalle Wadin Wesslén
Publicerad i
#65
Lästid 3 min

Den skenande ungdomsarbetslösheten är ett av EU-etablissemangets största misslyckanden. Det håller på att skapas en ”förlorad generation” i Europa. Detta varnar FN:s fackorgan ILO (Internationella arbetsorganisationen) för i samband med sin senaste rapport om anställning och arbetslöshet (jan 2014). 

Enligt Eurostat var 5,5 miljoner unga i åldrarna 15-24 år arbetslösa i EU i december 2013. Det motsvarar 23,2 procent. Variationerna mellan olika europeiska länder är stora. I Grekland är ofattbara 59,2 procent av invånarna i åldrarna 15-24 år arbetslösa! I Tyskland är motsvarande siffra 7,4 procent. Den svenska ungdomsarbetslösheten motsvarar ungefär EU-snittet med sina 22,6 procent. Detta är en oacceptabelt hög siffra. Men så har det sett ut under flera års tid. I praktiken har det rått en massarbetslöshet bland unga i Sverige sedan krisen i början av 1990-talet, då 300 000 jobb för unga försvann.

Ju längre ungdomsarbetslösheten håller i sig, desto mer skadar det den unga generation som nu försöker etablera sig på arbetsmarknaden, men där många aldrig lyckas få några jobb överhuvudtaget. ILO:s generaldirektör har beskrivit det som att det skapas en förlorad generation. Det är inte bara det att dessa går utan inkomst i dagsläget, utan detta slår även på lång sikt. Den långa tiden av arbetslöshet kommer ha en katastrofal effekt på pensionerna hos den generation som jag själv tillhör, när vi lämnar arbetsmarknaden om 40–50 år.

Arbetslösheten blir en negativ spiral. De som anställer vill ha folk med arbetslivserfarenhet och i tider av massarbetslöshet är konkurrensen om jobben hård. Företagen anställer personer som redan är etablerade på arbetsmarknaden sedan tidigare och de som är arbetslösa fastnar allt hårdare i utanförskapet. Resultatet är ett gigantiskt slöseri med mänskliga och samhälleliga resurser.

Den svenska ungdomsarbetslösheten ligger i dagsläget på ungefär samma nivå som i Litauen, Slovenien och Rumänien, men tio procentenheter högre än i grannlandet Danmark. Då och då får man höra i debatten att det är svårt att göra internationella jämförelser när det gäller ungdomsarbetslöshet. Detta beror dels på att att arbetsmarknaden och utbildningssystemen skiljer sig åt i olika länder, men även på att statistiken är utformad på ett sätt som döljer stora delar av arbetslösheten.

I den svenska arbetslöshetsstatistiken ingår inte över 100 000 så kallade ”latent arbetssökande” i siffrorna, en grupp som utgörs av unga som kan och vill jobba men som inte sökt jobb under den senaste månaden. Samtidigt ingår heltidsstuderande som söker exempelvis sommarjobb. I både Tyskland och Danmark, som har jämförelsevis låg ungdomsarbetslöshet, är det vanligt med yrkesutbildningar. De som går dessa utbildningar räknas enligt statistiken som fullt sysselsatta, vilket drar ner arbetslöshetssiffrorna (i Sverige räknas alla studerande som ”utanför arbetskraften” och påverkar inte arbetslöshetsstatistiken).

Arbetsmarknadsforskarna påpekar att man måste lyfta blicken och tala om mer än bara arbetslösheten i sig, eftersom den bara är en del av ett större sammanhang, av en ökande social misär. Forskarna pratar alltmer om begreppet ”neet” som betyder”neither in employment nor education or training”, de som varken jobbar, utbildar sig eller gör någon form av yrkespraktik. Det handlar om människor som står i stort sett helt utanför samhället. Ofta är de lågutbildade, bor i utsatta bostadsområden och har knappt någon kontakt alls med myndigheterna. Detta rör sig för tillfället om 7,8 procent av de unga vuxna i Sverige. Detta är något högre än Danmarks 6,6 procent – men långt ifrån Italiens katastrofala 21,1 procent.

5,5 miljoner arbetslösa unga vuxna i Europa är ett gigantiskt misslyckande för EU-etablissemangets krispolitik. Denna har gått ut på att tvinga på medlemsstaterna hårda åtstramningsprogram. Men efter fem år av krispolitik har ungdomsarbetslösheten bitit sig fast på alarmerande nivåer. Det måste till ett ungdomsuppror mot arbetslösheten. På gatorna – som vi redan sett i bl a södra Europa. Och inom facket, där kampovilliga byråkrater måste bytas ut mot nya aktivister som tar strid för jobben – och för schyssta löner och villkor.