MUSIK Nu när kulturmuseet Guitars dörrar slagits upp av the Terrible Twins Sam & Mike Åhdén så dyker ett citat upp som i min hjärna, den gamle skojaren Kamrat Molotovs ”Kvantitet är en kvalitet i sig”. För den över-overkill-mängd av imponerande vintagegitarrer som bröderna samlat på sig gör att man blir näst intill bergtagen.
Jag har känt bröderna sedan sent 70-tal har ju på mitt sätt åkt med på deras resa lite på sidan av. Jag till och med hoppade in som butiksbiträde i deras första butik; Rock Sound. Inte så illa pinkat va?
Men åter till Kamrat Molotov för min historia skiljer sig ur ett annat perspektiv än kvantitet.
Scen 1. Alnö 1973. Orsaken att jag förknippar mig själv med Punk Rock stavas New York Dolls. Blev helt vild när man fick se detta spektakel i popblaskor som Tiffany. Too Much Too Soon var min käre kusin Mats skiva med Dolls. Som man gjorde då fick jag spela av LP:n på vårt AKAI toppmatade kassettdäck. I Tiffany och på Too Much Too Soons innerpåse ser man en korkskruvslockig gitarrist som tydligen hette Sylvain Sylvain. I händerna har han den tuffaste gitarr jag sett; en Gretsch White Falcon. (Syl ägde många gitarrer, bl a Sex Pistols Steve Jones varumärke. En vit Les Paul Custom med rara vattendekaler, men det är en annan historia). Gretschen var fortfarande i Sylvains ägo när Malcolm McClaren, som Dolls sista manager såg, NYD implodera i en dimma av pulver, alkoholångor och hårspray 1975. Slut.
Scen 2. Schlagerfestivalen 1979. Bidrag nummer åtta var melodin ”Var Det Här Bara Början” med den för mig då okända Py Bäckman och hennes Py Gang. Låten var bra med det som fick mig att trilla av stolen var att den ena gitarristen av två hade en EXAKT likadan White Falcon som New York Dolls! Senare på hösten spelar Py och Py Gang (som ibland hette Madhouse också) på Barnens Dag. Jag ville se dom och följde min klasskamrat Pär Umaerus dit. Han skrev recensioner för Folkbladet och jag kunde snika in mig gratis genom att bära hans kamera. Efter spelningen så skulle Py intervjuas backstage. Det visade sig att hon var en av de raraste människor jag träffat. Under intervjun dyker Gretschmannen in i logen och jag försöker då som vanligt visa mig på styva linan och hasplar till med ”Cool gitarr, likadan som Sylvain Sylvains i Dolls!”. Han replikerar så jag för andra gången i denna text trillar av stolen: ”Kul att du säger det för det är Sylvains gamla som jag köpte i New York”! Jag fick lov att röra den. Slut.
Scen 3. Umeå. I mitten av 80-talet. Bröderna Decibel har tydligen ännu en gång förvärvat en ny grym gura, en White Falcon nämligen! Jag försöker åter igen att visa mig på styva linan och återger scen 2 som ovan och skryter att jag nämligen har tagit i Syl Sylvains Gretsch minsann! Pladask raskt i golvet från ännu en stol då bröderna meddelar att: ”Det är den!”. Så jag har alltså fått ta några ackord på en av de tuffaste Rock and Roll-gitarrerna EVER! Slut.
Tillbaks till Kamrat Molotov. Min poäng är att det är väldigt lätt att imponeras av den brutala kvantiteten av gitarrer som ställs ut på fantastiska Guitars. Men VARJE instrument där har en liknande story bakom sig som ”min” White Falcon. Det är svårt att ta in. Den här gitarren var med om att skapa Punk Rock! En gitarr som bröderna brukar hävda var Jerry Nolans (batterist i NYD), men det måste jag få reda ut om det kan vara möjligt att han stulit den av Syl för att finansiera sina udda hobbys. Alltså ännu en liten bit som måste läggas till historien…
PS. Jag kan ge ett viktigt tips som jag av egen erfarenhet lärt mig då det gäller gitarrer, nämligen: ”Köp billigt, Sälj aldrig.” DS.
Guitars – The Museum
Gitarrmuséet Guitars öppnade i Umeå i februari 2014. I museet ställer tvillingarna Samuel och Michael Åhdén ut sin fantastiska samling vintagegitarrer – en av världens största och finaste i sitt slag.
Muséet är beläget i gamla Vasaskolan, ett stenkast från Vasaplan – den centrala knutpunkten för lokalbussarna i Umeå. Alla som har någon som helst känsla för rockmusik måste göra ett besök på Guitars.