Tidigare var det vänstern som ledde kritiken mot EU. Men idag vänder sig många EU-kritiska knegare, och andra, högerut. Varför har vänstern misslyckats med att dra till sig de löntagare och ungdomar som övergivits av de etablerade partierna?
Den första delen av svaret är att ”vänstern” misslyckats med att formulera ett eget internationalistiskt alternativ till dagens globala ekonomi. Detta trots att man sjungit ”Internationalen” i 100 år. Dagens globala utveckling kräver internationella samarbeten och lösningar. Detta har den internationella borgerligheten – banker, storföretag, politiska tungviktare – förstått sedan lång tid tillbaka. Det europeiska erablissemangets lösning på de globala problemen heter EU. Men den europeiska vänstern – partier som svenska V, tyska Die Linke, grekiska Syriza, ”kommunistiska” partier i Frankrike och Italien, m fl – har inte klarat av att formulera ett alternativ som tar itu med massarbetslöshet, välfärdsstatens sammanbrott och miljöförstöring. Detta med hjälp av en internationell politik baserad på en gränsöverskridande organisation. Istället har man ryggat tillbaka, från den globala verkligheten, till det egna landets riksdag. Detta är ett ynkligt alternativ.
Den andra delen av svaret till varför vänstern har misslyckats är att den har gett upp alla ambitionen på att avskaffa kapitalismen. Visst talar vänsterpartierna om socialismen på Första Maj. Men återigen: när det kommer till konkreta alternativ utgår man i nästan alla frågor från marknadsekonomiska lösningar, baserad på den maktbalans som rådde mellan fackföreningar och kapital innan globaliseringen innebar att storfinansen erövrade initiativet. För att sammanfatta. Istället för en internationell politik, och organisering, med syfte att avskaffa kapitalismen baserar sig ”vänsterns” alternativ till EU på en nationell utgångspunkt med parlamentet (riksdagen) som organisatorisk plattform.
Nej till EU blev ”kritiskt” Ja
Under lång tid lyckades Jonas Sjöstedt, idag ledare för V, lura unga entusiaster att tro att han var emot kapitalismen. Detta genom hans EU-kritik. Men Sjöstedt ville aldrig avskaffa kapitalismen. För honom (och många andra) innebär bekännelsen till ”socialism” drömmen om en återgång till situationen på 70-talet då en nationell fackföreningsrörelse hade styrkan att tvinga de svenska företagen till eftergifter vad gällde löner kontra vinster, anställningstrygghet och medbestämmande. Men V:s ”socialism” handlar varken om internationalism eller om att avskaffa kapitalismen. Det är bara ett ord.
När S bjöd in till ett röd-grönt regeringsalternativ inför valet 2010 var det därför inte svårt för V att skrota sitt EU-motstånd (detsamma gällde för ”icke-socialisterna” i MP). Tillsammans med MP och de övriga riksdagspartierna (SD undantagna!) röstade V t o m för att skriva in det svenska EU-medlemskapet i grundlagen år 2010! Samtidigt som ”vänstern” slutit upp (givetvis ”kritiskt”) har det kommit fram partier som Sverigedemokraterna som tagit över EU-motståndet. Rasister och högerpopulister har naturligtvis inte heller krävt facklig kontroll över kapitalexport och bemanningsföretag eller tagit strid för att invandrad arbetskraft ska ha rätt att arbeta till svenska kollektivavtal. Men de har inte varit lika lättköpta som ”vänstern”. Detta har i många fall räckt för att de har kunnat ta över EU–motståndet och kanaliserat mycket av ilskan över förlorade jobb mot invandrare – i allmänhet.
Den europeiska vänsterns brist både på internationalism och antikapitalism är det som har gjort att Sverigedemokraterna, och deras syskonpartier, kunnat ta över motståndet mot EU från partier som V.
Så kan socialisterna ställa sig i spetsen för EU-motståndet
Låt oss börja med att slå fast att det är skillnad på att vara ”till vänster” och att vara socialist. Vi socialister arbetar för att bygga upp arbetarrörelsen, politiskt och organisatoriskt, för att den ska bli stark nog för att avskaffa kapitalismen. Detta kräver ett trovärdigt internationalistiskt alternativ till EU. Dvs just det den sk ”vänstern” saknar.
I nummer 67 av Nya Arbetartidningen publicerade vi en artikel med titeln ”Alternativet till EU kräver annan politik och andra strukturer”. Där drog vi upp riktlinjerna för en alternativ internationell och antikapitalistisk organisation baserad på fackföreningarna. Den enda idag existerande maktstruktur som skulle kunna utgöra ett alternativ till EU är de europeiska fackföreningarna. Bara Europafacket uppges ha hela 60 miljoner medlemmar. Ställdes dessa miljoner medlemmar på stridsfot skulle de dra med sig ytterligare miljoner löntagare som idag står utanför facket. En sådan rörelse skulle ha kraften att stanna hela Europa – industri, transporter, finansiella transaktioner – och därmed också att utmana EU-etablissemanget. Vi uppmanar alla att läsa den artikel vi skrev om detta i förra numret.
Samtidigt som vi arbetar för att skapa en sådan stridsduglig arbetarrörelse för vi fram kravet på en ny folkomröstning om det svenska medlemskapet i EU. Argumenten för detta kan du läsa här: En ny folkomröstning om EU – valresultatets logiska slutsats.
Kommentarer är stängda.