Strejken bland de tåganställda varade från 1 juni till den 18 juni. En strejk som i grunden handlade om en av vår tids viktigaste fackliga frågor: anställningstryggheten. Det arbetsgivaren Veolia ville göra var att avskeda 250 personer med fast anställning på heltid samtidigt som de erbjöds att återsöka jobben på deltid.
När Seko började forska i ärendet så konstaterade de att det fanns ett glapp mellan den totala bemanningen som behövdes för att hålla tågen rullande och den bemanning som Veolia skulle ha efter varslen på 60 heltidstjänster. En minskning motsvarande 15 % av grundbemanningen! Ett glapp som med all sannolikhet skulle fyllas med timanställda.
Att Seko i detta läge väljer att riva upp avtalet och ta till strejkvapnet är i sig ett tecken på hur viktig denna fråga är på arbetsplatserna. Att kampviljan var hög bland de tåganställda var det ingen tvekan om. Och stödet bland de som drabbades av strejken var också stort. Många insåg att denna konflikt berörde otrygga anställningar i hela samhället. Sifo genomförde en opinionsundersökning den 18:e juni som visade att stödet för strejken var massivt. 47 % sympatiserade med de tåganställda och bara 7 % med Almega (Arbetsgivarorganisationen som Veolia tillhör). Intressant var att stödet var som störst i sydsverige som påverkades hårdast av strejken.
Även 13 andra fackförbund hade varslat om stridsåtgärder. På midsommarafton, 20 juni, skulle strejken ha slagit mot pendeltågstrafiken i Stockholm. I detta läge hade strejken kunna utvecklas till en riktig mobilisering av kampviljan inom fler fackförbund. En mobilisering som hade kunnat utvecklas till ett slagträ mot både Reinfeldt och Sverigedemokraterna, då en stor facklig seger kunnat väcka medvetenheten om den enorma styrka som facken har om de är beredda att använda den.
I detta läge skriver SEKO-ledningen på ett avtal som, i den viktiga frågan om anställningstryggheten, blev ett svek i det centrala avtalet. Bara de två klubbar som ursprungligen gick ut i strid får lokalt ett tak på antalet anställda med otrygga villkor: max 5 % med visstidsanställning och max 5 % med timanställning av den totala arbetsstyrkan.
Vad gav då 18 dagars strejk för resultat i övrigt? I det centrala avtalet höjdes de timanställdas löner från att baseras på ingångslöner till att baseras på medellönen inom området, vilket ger arbetsgivaren en högre kostnad per arbetad timme för en timanställd. Timlönen för timanställda ska även höjas med 6 % om arbete blir utlagt senare än 48 timmar innan arbetets början, eller om arbetet blir förskjutet med mer än två timmar jämfört med planeringen.
Varför väljer då SEKO att skriva på? Det troliga är att de fått order från S-topparna i LO ledningen att sitta still i båten och ta ansvar inför valet. Det sista Stefan Löfvén vill är att komma till makten med ett stridbar arbetarklass med höga förväntningar på förändringar. Socialdemokraternas ledning vill ha manövreringsutrymme för ruttna kompromisser, både med ledningen i miljöpartiet, med arbetsgivarparterna och med de borgerliga partierna i riksdagen.