Riksdagsvalet 2014 ritade om det politiska landskapet i Sverige. Valresultatet innebar ett nederlag för de båda maktpartierna – Socialdemokraterna och Moderaterna. Den politiska stabilitet som kännetecknat Sverige sedan Andra Världskriget har skakats i grunden.
Vi publicerar här en något kortad och uppdaterad artikel som vi ursprungligen publicerade i juli 2014. Detta då de politiska slutsatser vi drog då är ännu mer relevanta idag.
Socialdemokraternas historiska roll har haft två sidor. Tillsammans med LO har S både drivit arbetarklassens intressen och samtidigt hållit dess mest stridbara delar i schack. Borgerlighetens huvudkraft har varit storföretagens intresseföreningar och officerskåren. Deras främsta politiska parti har växlat men är idag Moderaterna. Borgerlighetens partier har haft uppgiften att hindra klasstänkande och socialistiska förslag att få fäste inom S och LO. Borgerligheten har även kämpat för att inte staten skulle ”socialdemokratiseras” under de 44 år som S regerade oavbrutet. I slutänden har båda maktpartiernas uppgift bestått i att garantera landets stabilitet.
Efter att ha vunnit valet 1994 genomförde S-regeringen dåtidens mest brutala nedskärningsprogram. Det var ett veritabelt ”stålbad”. Hårdast drabbades de offentliganställda arbetarkvinnorna inom LO, men även många andra löntagare drabbades. Socialdemokraternas angrepp mot de egna grupperna underminerade partiets särställning bland löntagarna. Det innebar början till en splittring av arbetarklassen i Sverige, en splittring som ledde till den process som slutade med att S förlorade sin särställning inom svensk politik. Det tog ett tag innan detta blev uppenbart. Men angreppet från S på de egna la grunden till dagens förändrade politiska landskap.
Fram till 1994 var S ett parti för 40-45 % av väljarna. Då stålbadet för offentliga sektorn inleddes påbörjades två betydelsefulla förändringar. S omvandlades till ett parti för endast 30-35 % av väljarna. Detta skapade en politisk hemlöshet vilket ledde till en ny partipolitisk rörlighet. Det började som ett uppbrott från S och speglade att delar av arbetarklassen ansåg att de behövde nya representanter som kunde försvara deras hotade intressen. S-väljarnas ursprungliga uppbrott bestod i en rörelse mot V. Men V ställde upp på S-regeringen och röstade för nedskärningar på 114 miljarder (av totalt 126)! Uppgången för V blev tillfällig. Det bestående i valresultatet 1998 var att detta inledde arbetarnas rörelse bort från S. Angreppet på offentliga sektorn efter valet 1994 skapade en djupgående social rörelse vars effekter består och påverkar Sverige än idag.
Det tog ytterligare två val innan 90-talets stålbad gav fullt utslag inom partipolitiken. Men i valet 2006 hann effekterna av uppbrottet ifatt S. Partiet förlorade regeringsmakten och inledde en nedåtgående rörelse i väljarkåren som bottnade ut i valet 2010. S hade då förlorat var tredje väljare sedan tiden före 90-talets stålbad och rasat från ca 45 procent till 30,7! Ökningen för M och SD under denna period uppgick till 90 procent av raset för S.
Det paradoxala är att kärnan i Alliansens praktik har bestått av väldiga skattesänkningar. Idag beräknas skattesänkningarna uppgå till mellan 130-140 miljoner kr per år. Moderaterna och deras stödtrupper (FP, C och KD) segrade alltså inte genom att mildra effekterna från stålbadet under 90-talet utan genom att sänka skatter och därmed garantera nya stålbad! Detta antyder att den del av arbetarklassen som en gång bröt upp från S gjorde detta med en stark känsla av att ha blivit grundligt svikna. Detta antyder vilka väldiga svårigheter som S kommer att möta i sina försök att återta sin förlorade roll som dominanten i svensk partipolitik.
Kombinationen av skattesänkningarna och en historiskt låg inflation innebar att Alliansen kunde öka reallönerna så att det märktes i plånboken för de breda grupperna inom de fackliga organisationerna LO, TCO och Saco. Efter valet 2010 blev M också största parti bland medlemmarna inom TCO och näst störst inom LO. Dessa båda organiserar olika yrkesgrupper inom arbetarklassen (totalt 2,8 miljoner medlemmar). Dessa skattesänkningar är idag förankrade inom arbetarklassen. Och S vågar inte ens viska om att avskaffa jobb-skatteavdragen. Istället talar partiet om ytterligare skattesänkningar för pensionärerna.
Även politik har ett bäst-föredatum. Detta har nu drabbat Alliansen. Åtta år efter att Reinfeldt segrade med ”arbetslinjen” har arbetslösheten blivit högre och ingen ljusning är att vänta inom acceptabel tid. Detta underminerar hela ”arbetslinjen” och därmed Alliansen.
En ny social rörelse är nu på gång. Och återigen rör sig väljarna bort – från Alliansen och från borgerlighetens huvudparti Moderaterna. Men tillbakagången för Alliansen innebär inte att Socialdemokraterna lyckas återvinna några större skaror. Rörelsen bort från Reinfeldt & Co har i stor utsträckning gått till SD (SCB maj 2014)!
Vid uppbrottet från S i samband med 90-talets stålbad hamnade många arbetarväljare slutligen hos Moderaterna. Det är många av dessa arbetarväljare som nu går vidare till SD – inte tillbaka till S. Angreppet på de egna under 90-talet innebar att S tappade ett förtroende i vissa grupper som verkar vara nästan omöjligt att återvinna. Till detta måste läggas att det tillkommit nya problem där S saknar lösningar. Kapitalexporten innebär att industrijobben flyttas ut från Sverige samtidigt som kombinationen av bemanningsföretag och den (i praktiken) fria arbetskraftsinvandringen inom EU innebär att arbetare som arbetar efter svenska kollektivavtal slås ut. Det har ytterligare stärkt SD.
Rörelsen bort är större än att det nu är Moderaternas tur att tappa väljare. Det är en ytlig partipolitisk utgångspunkt. Låt oss lämna den fördummande höger-vänsterskalan och titta på utvecklingen för S och M. Räknar vi samman dessa båda maktpartiers stöd idag så har deras samlade andel av väljarkåren aldrig varit mindre sedan M blev största borgerliga parti. De två stora har nu endast 54,3 % av väljarkåren. Samtidigt har de ”maktlösa” partierna (som aldrig suttit i en regering) aldrig varit starkare i förhållande till de båda maktpartierna.
Räknar vi samman väljarna för MP, SD, V och FI uppgår deras väljare till 53 procent av det antal som de båda maktpartierna S och M har tillsammans. Detta är en exceptionellt hög andel. Går vi 20 år tillbaka uppgick de ”maktlösas” andel bara till 19 procent av maktpartiernas röstetal. Detta har bidragit till den kaotiska situation som uppstått efter höstens val. Den stabilitet som varit kännetecknande för Sverige har underminerats. Tillsammans med den höga och utdragna arbetslösheten, och särskilt om ekonomin saktar av igen, kommer detta att kunna leda till sociala explosioner och strider.
De ökade klassklyftorna kommer att ta sig uttryck även här i Sverige. Det som behövs är en disciplinerad arbetarkamp där kraven på jobb, utbildning och upprustade bostadsområden förs fram tillsammans med kraven på kontroll över kapitalrörelser och investeringar. Arbetarpartiet vill samarbeta i uppbygget av en socialistisk rörelse som kan organisera den hemlösa arbetarrörelsen mot tydliga mål.