Den 23 augusti genomförde nazistiska Svenskarnas Parti en manifestation i Malmöstadsdelen Limhamn och möttes av en motdemonstration som samlade dryga tusen deltagare. Polisen agerade sällsynt brutalt men pga den pågående valrörelsen diskuterades händelserna förhållandevis sparsamt. Joacim Strand, medlem i Arbetarpartiet som deltog i demonstrationen, ger nu sin bild av det inträffade.
Hur många var det som deltog och hur var stämningen?
– Det var många som hade samlats, ett par tusen människor. Vi gick först från centrala Malmö till Limhamn.
– På vägen promenerade jag med både min moster och ett par nyinflyttade Malmöbor. Det var första gången de var på en demonstration, och det beskriver stämningen. Alltifrån fotbollssupportrar, politiskt aktiva till ungdomar och barnfamiljer deltog.
Polisen hävdar att det ska ha blivit oroligt och inträffat gatstenskastning under demonstrationen. Vad är din egen bild av det hela?
– Från den plats jag stod på kunde jag inte se några oroligheter eller konfrontationer. Jag såg inte att det kastades något mot polisen, med undantag för någon enstaka petflaska. Några smällare kastades i riktning mot nazisterna, men de nådde inte fram på grund av avståndet.
– Den absoluta majoriteten av de tusentals Malmöborna som samlats stod lugnt och visslade och buade åt nazisterna.
– Min känsla av stämningen var att folk var upprörda. Medlemmar från SvP hade mindre än ett halvår tidigare knivhuggit MFF-supportern och aktivisten Showan. Människor skanderade ”mördare”.
– Uppgifterna i media har varierat. Men polisen har entydigt fått dra tillbaka sina påståenden om att demonstranterna hade kastat gatstenar och flaskor.
Vad anser du om polisens agerande?
– Polisen hade rustat ordentligt, för vad som jag tror var Skånepolisens största insats någonsin. De hade pansarfordon, helikoptrar och rytteri. Det var detta rytteri som sedan har gett ett eko runt om i Sverige. Allt detta för att skydda fem nazister!
– Polisen agerade mycket provokativt. Redan från början, strax efter att nazisterna från SvP dök upp, började plötsligt hela rytteriet rida in i och genom folkmassan som stod vid parken mitt framför Limhamnstorget.
– Människor i parken tvingades spinga undan och ta skydd från de framridande polishästarna. Många blev upprörda över att polisrytteriet upprepade gånger red runt avspärrningarna på detta sätt.
– Det fick även effekten att fler personer, i synnerhet ungdomar, drog sig till den smala gata som jag stod på. Även en skara på omkring trettiotalet maskerade personer samlades. På den bortre trottoaren stod redan sedan tidigare en stor mängd människor, alltifrån pensionärer med rullatorer och barnfamiljer med barnvagnar.
– Det var alltså på den gatan som polisen senare red över flera människor.
Varför tror du att det hela urartade?
– Återigen: Polisens rytteri agerade mycket provokativt från starten. Med denna utgångspunkt var det heller inte märkligt att detta skulle urarta till ”chockanfall” mot demonstranterna som stod på gatan.
– Rytteriet hade ridit igenom den stora folksamlingen på gatan fyra-fem gånger utan att någon hade blivit skadad. Jag fick ta skydd vid varje tillfälle genom att springa mot trottoaren.
– Minnet är att det var trångt och att människor ömsom var oroliga, ömsom förbannade. Jag bevittnade att många sökte upp dialogpoliser och försökte fråga dem varför de galopperade genom en folkmassa, ”Människor riskerade ju att dö”.
Hur kom det sig att rytteriet red på och skadade demonstranter?
– Det var bara en tidsfråga. Det dröjde till den femte eller sjätte gången som det faktiskt var flera människor som inte kunde ta sig undan polishästarna.
– Då hade det hunnit samlas ännu fler människor på gatan. Samtidigt hade polisen bildat en kedja på ena sidan av gatan medan människorna trängdes på trottoaren på andra sidan. Det kändes som att man stod i en lång och smal korridor.
– Att jag själv klarade mig undan polishästarna var bara en tillfällighet. Jag stod långt ut på kanten av den stora folksamlingen, i den riktning som polishästarna kom från. Först hörde jag ingenting, sedan märkte jag hur folk började springa bakom ryggen på mig.
– Polishästarna var inte mer än tio meter från mig. Jag lyckades ta mig till trottoaren vid sidan av den kedja som polisen hade bildat. Men det var inte alla som hann undan, i synnerhet de som stod i mitten av folkmassan. Polisen knuffade undan de personer som sökte skydd för de galopperande polishästarna.
– Min känsla var att den smala korridoren på några ögonblick förvandlades till en dödskorridor.
Var det många som skadades?
– En stund efter rytteriets chockanfall började jag gå runt. Och det var först då, när jag såg de olika blodpölarna på gatan, som jag förstod hur allvarligt det var. Frivilliga sjukvårdare på plats tog hand om de skadade bakom en husknut och på håll kunde jag se hur en person blödde kraftigt från huvudet.
– De efterföljande veckorna drömde jag vid upprepade tillfällen mardrömmar. En tanke bet sig fast i huvudet: ”tänk om det varit jag”.
– Polisens övervåld var inte slumpartat. Det var en utveckling av polisens förhållning från början – insatsens omfattning, de inledande provokationerna med rytteriet och de upprepade chockanfallen.