Den chockartade tillbakagången för S har inneburit att partiet har tappat sin särställning i svensk politik. Den exempellösa tillväxten för SD innebär att partiet idag är Sveriges tredje största (efter S och M). Sammantaget har detta rubbat den politiska balansen i det svenska samhället på ett avgörande sätt. Men det politiska etablissemanget vägrar att erkänna att den politiska balansen har rubbats.
De traditionella maktpartierna (S och M) håller fast vid att det, liksom tidigare, endast finns två politiska block och att makten ska fortsätta att växla mellan dessa. Precis som tidigare. Detta gynnar S och M. Men denna hållning är i längden en orimlighet. Sverigedemokraterna är nämligen inte som de båda andra partier som också tagit sig in i riksdagen under de senaste 25 åren (se vår jämförelse mellan partierna i på www.arbetartidningen.se). SD har sitt ursprung i ”aktivistiska” kretsar av rasister och nazister. Det är sant att en del av dessa utesluts med viss regelbundenhet. Och det står fullständigt klart att slagskämparna inte behärskar partiapparaten. Men kontroller av vad som skrivs, på nätet, visar att det samtidigt måste finnas ett inflöde av nya personer med rasistiska och nazistiska åsikter.
I det förra numret av NyA, som kom ut för tre veckor sedan, förutspådde vi att själva valframgången skulle tvinga Åkesson ”upp till bevis”. Vi skrev följande: ”Om inte Åkesson ’levererar’, nu då läge finns, är det mycket sannolikt att han blir utmanad som partiledare. Det skulle inte förvåna om Åkesson därför fäller Löfvens budget. Framgångar är roliga. Men de innebär också att partiledningen måste upp till bevis”. Och vi repeterar det gärna: sedan vi skrev dessa rader har Åkesson, vid flera tillfällen, hotat att fälla Löfvens budget om S vidhåller sitt beslut att inte föra diskussioner med SD. Det är viktigt att komma ihåg detta: SD har ännu inte stelnat i parlamentarismens arbetsformer. Det finns andra riktningar än partiledarens. De kanske inte är starka nog att ta över ledningen i partiet. Men de kan vara starka nog att åstadkomma en djup spricka inom partileden med risk för en större eller mindre partisplittring. Detta är nog för att tvinga Åkesson att agera allt hårdare om det politiska etablissemanget fortsätter att stänga SD ute i kylan.
Åkesson kan skapa kaos i riksdagen
De traditionella partierna kan i teorin välja mellan tre alternativ i förhållande till Sverigedemokraterna: a) de kan försöka ofarliggöra SD genom att låta makt- och penninghungriga personer som Jimmie Åkesson ingå i olika samarbeten – med förhoppningen att så split mellan partiapparaten, gamla nazister samt arbetare som är oroliga för framtiden, b) de kan försöka slå sönder SD genom att S, M, andra partier, media och fackföreningarna genomför ett så hårt, och ett så uthålligt, angrepp att de aktiva företrädarna för SD skräms bort och partiet därför faller samman. c) Slutligen kan de traditionella partierna fortsätta som tidigare och låtsas som om SD inte finns.
Det handlingsförlamade politiska etablissemanget är inte kapabla att genomföra något av de två första alternativen. Därför kommer de att agera som hittills och låtsas som om SD inte finns. Detta kommer högst sannolikt att provocera starka kretsar inom SD och pressa Åkesson, åtminstone upp i talarstolen, för att visa att partiet finns till och har makt nog att skapa inte bara en utan flera regeringskriser. Den regering som SD skulle fälla blir då Stefan Löfvens regering i samband med att budgeten ska tas i december. Samtidigt kan Åkesson förklara att partiet även kommer att fälla en borgerlig regering, och så vidare, ända till dess att det politiska etablissemanget börjar behandla SD som andra partier. Detta betyder att släppa in Åkesson med fru och polare i de politiska finrummen. Detta scenario visar på inledningen av ett parlamentariskt kaos.
Vi skriver inleda. För även om nyval skulle utlysas är den troligaste utgången att SD skulle bli ännu starkare. Det finns inget som tyder på att Socialdemokraterna har den politiska attraktionskraft som krävs för att alla de knegare som började lämna S för tjugo år sedan – för att först vända sig till V, sedan till M och nu slutligen till SD – skulle återvända till S. Och skulle SD bli ännu starkare sker detta på något annat partis bekostnad. Skulle S och/eller M försvagas ytterligare så försvinner ”ordningsmännen” i respektive politiskt block. Detta öppnar för att något alliansparti skulle kunna göra överenskommelser med SD på egen hand. Det vi aldrig får glömma är detta: det så stabila svenska politiska systemet byggde i slutänden på Socialdemokraternas styrka, på dess många och trofasta väljare. Men denna period är nu förbi. Därför är det inte bara SD som kan börja ta sig friheter i en period av regeringskriser och kaos. Även en frifräsare som Annie Lööf skulle kunna ta sig friheter. Speciellt då borgerligheten saknar en stark moderat ordningsman.
Facklig kampanj till försvar av jobb och välfärd
I det förra numret av NyA påtalade vi att valresultatet inte innebar någon lösning på de grundläggande problemen. I detta nummer har vi gått ett steg längre. Vi har, utan att hävda att vi sitter med en kristallkula i handen, visat på möjligheten av en utveckling mot ett politiskt och parlamentariskt kaos.
Vad som nu måste ställas på dagordningen är en kampanj för makten över kapitalrörelserna, i syfte att hindra avindustrialisering, och för att stoppa bemanningsföretagens metoder att kringgå kollektivavtal och arbetsrättsliga lagar.
En sådan kampanj, i nationell skala, som på allvar förbättrar förutsättningarna för industrin att överleva och stoppar bemanningsföretagens försök till social dumpning, skulle ha alla möjligheter att dra med vanliga knegare som med rätta är oroliga inför framtiden. Om det blir snurr på kampanjen skulle en sådan även kunna dra med ungdomar som i brist på jobb, livserfarenhet och politiska alternativ låtit sig dras lockas av rasistiska (och även nazistiska) idéer. Och är det något som facket behöver är det ungdomar.
SD kan splittras efter klasslinjer
En sådan kampanj skulle också kunna splittra SD längst klasslinjer. De arbetare som röstat på SD hoppas precis som många andra på att Åkesson ska klara frågan med bemanningsföretag som tar hit utländska arbetare som innebär social dumpning. Men Jimmie Åkesson och partiapparaten runt honom skulle aldrig ställa upp på en sådan kampanj. Denna skulle utmana de moderater Åkesson så gärna vill göra upp med. Men först är det troligt att SD, i sin strävan att bli accepterade, kommer att visa sina muskler och fälla Löfven för att visa att det kommer att kosta att fortsätta att hålla SD ute i kylan.
Hela situationen visar på vikten av att omvandla fackföreningarna till organisationer som tar strid för medlemmarnas rätt till jobb och välfärd. Det politiska systemet saknar sin tidigare stabilitet. Riksdagen hotas av kaos. Partierna saknar förutsättningen att lösa landets grundläggande problem som kapitalexport och avindustrialisering, bemanningsföretag som orsakar social dumpning. I detta läge måste fackföreningsrörelsen ta ledningen i försvaret av jobb och välfärd. Det är också bara facken som kan slå tillbaka SD genom att splittra detta parti efter klasslinjer. Vi är öppna för ett brett samarbete längs dessa riktlinjer.