Låt oss repetera: Det ursprungliga, och den huvudsakliga, politiska förändringen i samhället är och förblir uppbrottet från S. Denna har en så stor betydelse att den inte kan ses endast som en politisk förändring. Den måste även ses som en djupare social förändring. Huvudorsaken är att Socialdemokraterna gick i spetsen för angreppet på det välfärdssamhälle som främst är förknippat med just det egna partiet. Detta utgör grunden till dagens politiska kris.
Det andra avgörande inslaget i den politiska krisen är genombrottet för Sverigedemokraterna. SD:s ökning från 0,4 procent till nästan 13 procent på bara 16 år saknar motsvarighet i svensk politisk historia. Efter årets val blev partiet landets tredje största. Frågan är hur denna framgång ska tolkas?
Alliansen förlorade hela 10 procentenheter. Större delen kom från Moderaterna. Samtidigt ökade SD med 7,2 procentenheter. Betyder detta skifte att väljarkåren vridits åt höger, eller att väljarkåren blivit mer främlingsfientlig? Eller uttrycker genombrottet för SD något annat?
Svaret på vad SD:s framgångar betyder har delvis med tidpunkten att göra. Partiets blygsamma ökning från 0,4 till 1,4 procent i valet 2002 skulle då ha kunnat tolkas som ett ökat stöd för främlingsfientlighet eller rasism. Partiets sammansättning och spridning vid denna tidpunkt öppnar för en sådan tolkning. Svaret på varför SD ökade från 5,7 till nästan 13 procent i årets val är sannolikt mer komplicerat.
SD av idag är inte samma parti som för tolv år sedan. Detsamma gäller för problemen i samhället. Det är inte omöjligt att partiets kraftfulla ökning 2014 skulle kunna spegla det växande hotet från låglönekonkurrensen i kombination med bemanningsföretagens framväxt. Vi tänker i första hand på transport- och byggbranscherna. För att få svar på vad väljarnas övergång till SD betyder måste vi också försöka besvara en annan fråga som vi ställde inledningsvis: hur har väljarna rört sig i samband med uppbrottet från S?
Som vi sagt tidigare så inleddes uppbrottets första fas genom att en stor del av S-väljarna röstade på V. Detta innebar att S förlorade var femte väljare i valet 1998 jämfört med valet 1994. Men rörelsen stannade inte där. Jämför vi resultaten vid de tre valen i tabellen nedan får vi en ganska tydlig bild när det gäller den fortfarande pågående sociala rörelsen inom samhällskroppen.
Kommentarer
Som vi kan se av tabellen ovan minskade S+MP+V-blocket med nästan 13 procentenheter i väljarkåren under de 16 åren från 1994 till 2010. Denna minskning kvarstod 2014. För detta block har dessa två årtionden utgjort en stadig utförsbacke som planade ut 2010.
För allianspartierna har perioden varit mer som en berg- och dalbana. Från 1994 till 2010 ökade detta block med 8 procentenheter. Detta representerade en period av stadig tillväxt för de fyra borgerliga partierna.
Men under de fyra åren fram till 2014 tappade Alliansen hela tio procentenheter! SD plus FI ökade med exakt lika mycket (10 procentenheter). Eftersom S+MP+V-blocket stod absolut stilla under de senaste fyra åren syns rörelserna i väljaropinionen extra tydligt.
Det sker alltid en cirkulation av väljare mellan partierna. Men SD:s nettotillskott på 7,2 procentenheter möjliggjordes av den väldiga tillbakagången för allianspartierna (FI växte på bekostnad av främst V och MP).
Återigen handlar det om en rörelse bort. Fast i detta fall präglas rörelsen av ett uppbrott från allianspartierna – och främst från Moderaterna – även om uppbrottet inte är lika dramatiskt.
Innan vi går vidare ska vi göra en kort sammanfattning: Den första rörelsen, i samband med uppbrottet från S i valet 1998, innebar att en stor del av tidigare socialdemokrater kom att rösta på V. Den andra rörelsen skedde åt rakt motsatt håll. Många besvikna S-väljare vände ryggen åt arbetarrörelsen, överskred blockgränsen, och röstade på främst Moderaterna. Detta kom att lyfta M till aldrig tidigare skådade höjder och innebar dessutom att partiet fick kontakt med fackföreningarna på ett helt nytt sätt. Detta på ett område som S tidigare i det närmaste haft monopol på. Detta bidrog starkt till Alliansens valseger och kastade in Socialdemokratin i den djupaste krisen i modern tid. En fraktion kring Mona Sahlin och Thomas Bodström ville kapa banden med facket – något som slogs tillbaka efter valet av Stefan Löfven som partiledare.
Ett tredje politiskt block
Efter åtta år och två alliansregeringar skedde den tredje stora politiska rörelsen sedan 1998. Som vi sagt tidigare innebar detta ett uppbrott från den moderatledda Alliansen. Eftersom S inte klarade av att återerövra sina förlorade väljargrupper innebar uppbrottet från Alliansen att de arbetare som lämnade M kom att gå till SD. Detta innebar inte bara att SD mer än fördubblade sitt väljarantal och erövrade positionen som landets tredje största parti med nästan 13 procent av väljarkåren bakom sig. Partiets spektakulära valresultat innebar även att ett tredje politiskt block uppstod. Det har uppstått en situation där inget av dessa tre block är stort nog att regera i ensamt majestät.