Ett av de viktigaste nyckelbegreppen i historieskrivningen om första världskriget är Schlieffenplanen.
Detta var den tyska militärdoktrinen som de hade tänkt använda för att vinna kriget, uppkallad efter den tyske fältmarskalken Alfred von Schlieffen (1833–1913). Den huvudsakliga tanken i denna plan var att snabbt besegra västmakterna (i första hand Frankrike) och därefter gå mot Ryssland, som skulle besegras i ett längre utnötningskrig. Planen hade utarbetats 8–9 år före krigets utbrott, så det var en plan som tyskarna under en längre tid hade förberett att sätta i verket. Bakgrunden i planens utveckling var att Frankrike och Ryssland vid detta läge sedan en längre tid hade haft en militärallians, vilket i en krigssituation riskerade att försätta Tyskland i ett tvåfrontskrig, inringat av Frankrike och Ryssland på varsin sida. Schlieffen var redan död vid första världskrigets start, men den tyska militärledningen ville försöka sätta hans plan i verket när krigsutbrottet var ett faktum 1914.
Tyskland hade besegrat Frankrike i fransk-tyska kriget 1870–1871 och betraktade sig som militärt överlägsna sin granne i väster. Tillsammans med sin ryska allierade stod dock Frankrike starkare än de hade gjort 1870. Ryssland hade stora naturresurser och stor befolkning, vilket var till deras fördel i en krigssituation, men den ryska mobiliseringen var långsam. Eftersom Tyskland under 1870-talet relativt lätt hade besegrat fransmännen så trodde Schlieffen att man snabbt och enkelt skulle kunna göra samma sak ännu en gång, och därefter rikta in alla sina resurser mot Ryssland. Han tänkte låta den franska armén avancera in på tyskt territorium och samla de tyska trupperna för ett anfall mot fiendens flanker och bakifrån, alltså en sorts omringning. För att kunna göra en sådan omringning av den stora franska armén behövdes ett enormt manöverutrymme. Det blev alltså nödvändigt att låta tyska armén gå utanför tyskt territorium och använda sig av grannländerna. Den tyska militärledningen insåg dock att Schweiz i söder var alldeles för bergigt för att kunna gå med armén där, så beslutet blev istället att försöka genomföra en halv omringningsmanöver från norr och gå genom Belgien.
Idén var att den tyska armén skulle utnyttja sitt manöverutrymme så mycket som möjligt och göra en cirkelrörelse ända ut mot den engelska kanalen, för att sen vika inåt igen och angripa Paris från väster, där stadens försvar stod som svagast. Man antog att den franska armén skulle kapitulera om Paris erövrades och att de franska trupper som i ett första skede skulle tillåtas gå en bit in i Tyskland skulle dra sig tillbaka när tyskarna erövrade Paris, att de inte skulle våga fortsätta gå längre in i Tyskland. Detta gick dock inte att göra precis hur som helst. Att skicka sin armé genom andra länders territorium kommer alltid leda till diplomatiska förvecklingar. Belgien var en neutral nation och dess neutralitet garanterades av ett flertal europeiska nationer, framförallt Storbritannien. Att i det läget sätta Schlieffenplanen i verket skulle med största sannolikhet innebära att Tyskland hamnade i krig även mot Storbritannien.
I en händelse av krig även mot Storbritannien, som faktiskt var väldigt sannolikt, hade inte von Schlieffen planerat särskilt mycket alls. Han trodde inte att britterna skulle hinna landsätta några större styrkor i Frankrike innan tyskarna hade erövrat Paris och att britterna på något sätt skulle känna sig desillusionerade och inte våga fullfölja om Paris erövrades av tyskarna. Den franska planen, å sin sida, var mer eller mindre densamma som den varit under Napoleontiden, alltså att bara gå rakt på i ett frontalangrepp. Med den teknologiska utvecklingen, införandet av kulsprutor, taggtråd, minor med mera, så var detta inte längre praktiskt möjligt. Den franska doktrinen hade inte hängt med i den teknologiska utvecklingen.
Det fanns fördelar med Schlieffenplanen, men den hade också stora svagheter. En av svagheterna var att den krävde en marsch genom Belgien, vilket skulle dra in britterna i kriget. En annan svaghet var att tyskarna egentligen inte hade de resurser som krävdes för att kunna ta sig fram och erövra Paris så snabbt som de önskade. De hade inte tillräckligt med fordon att transportera fram trupperna snabbt, utan blev tvungna att marschera till fots. Planen var som sagt att dra undan de tyska trupperna vid en franska gränsen, låta den franska armén luras in en bit på tyskt territorium och istället gå med sin egen armé genom Belgien och inta Paris. När det väl gällde i praktiken vågade däremot inte de tyska generalerna dra bort sina trupper från den franska gränsen i söder och sätta in dem i omringningsmanövern mot Paris i den utsträckning som krävdes. Tyskarna behöll därför alltför stora styrkor som försvar mot den franska gränsen och satte in alltför små styrkor i huvudanfallet och marschen mot Paris.
Att Schlieffenplanen inte sattes i verket fullt ut, utan bara i ett halvhjärtat försök, ledde till att den tyska armén hamnade i ett ställningskrig i norra Frankrike som sedan kom att pågå under flera års tid. Men även om Schlieffenplanen hade fullföljts så saknade den tyska armén tillräckligt med lastbilar för att effektivt kunna genomföra den väldiga kringgående manöver som syftade till att snabbt erövra Paris. Majoriteten av de tyska trupperna marscherade till fots. Denna brist, i kombination med tvekan bland de tyska generalerna som gjorde att Schlieffenplanen aldrig följdes fullt ut, bäddade för det fruktansvärda skyttegravskrig som Första Världskriget gått till historien för.
Denna artikeln är del av en artikelserie
I Nya Arbetartidningen nummer 76-77, som gavs ut i slutet av 2014, inledde vi en artikelserie om första världskriget. Detta för att uppmärksamma att det är 100 år sedan krigets utbrott. Detta är artikelseriens andra del.
Första Världskriget har gått till historien som skyttegravskriget där miljontals soldater dog i ett meningslöst utnötningskrig. Men den tyska militära ledningen startade kriget med rörlighet som främsta ledstjärna och en snabb seger som uttalat mål. I vår artikelserie om detta fruktansvärda krig har turen kommit till den strategi som gjorde att Tyskland, genom ett snabbt tvåfrontskrig, trodde sig kunna besegra både Frankrike och Ryssland. Vi ska beskriva Schlieffenplanen.
Du som är intresserad av militärhistoria har möjlighet att diskutera om den tyska ursprungsstrategin hade kunnat lyckas eller om dåtidens bristande rörlighet (brist på lastbilar) innebar att planen var dömd att misslyckas även om von Schlieffens strategi hade fullföljts.