SD:s framgångar har uppstått i en historisk situation som präglas av den djupaste sociala kris som drabbat Sverige sedan andra världskrigets slut. Det handlar bland annat om industrins tillbakagång, hög arbetslöshet, fri arbetskraftsinvandring och framväxten av utanförskapområden.
Som vi tidigare påpekat innebar nedskärningspolitiken under 90-talet ett uppbrott från Socialdemokraterna. Detta parti förlorade var tredje väljare mellan valen 1994 och 2010. Uppbrottet från S har skapat en politisk, och delvis även social, rastlöshet i samhället. Vi har hittills sett tre rörelser från de grupper som lämnat Socialdemokratin. Dessa rörelser har alla skakat om samhället. Den första rörelsen gick till vänster. Den andra innebar en djupare rörelse, över blockgränsen, till Moderaterna. I det senaste valet rörde sig stora grupper av arbetare vidare, fast nu till SD. De som bröt upp från S har ännu inte kommit i hamn – politiskt sett. Den fråga vi måste ställa oss gäller den fjärde rörelsen: kommer denna att stärka SD ytterligare. Eller kommer arbetarna att återvända till Socialdemokratin? Svaret på den frågan beror på hur ledarna inom S och LO agerar. Idag finns det inte mycket som tyder på att de arbetare som rört sig till SD skulle vilja återvända till dagens Socialdemokrati.
Sverige avindustrialiseras. Detta utgör ett av de mest grundläggande problemen. Men det finns inget riksdagsparti som varnar för avindustrialiseringen. Det finns heller ingen som pekar på att de vinster som jobbarna arbetar ihop här hemma i allt högre grad investeras i andra länder (s k kapitalexport). Inget parti i riksdagen pekar på behovet att ta kontroll över vinsterna och påbörja de stora och långsiktiga investeringar som krävs för att slå vakt om den nödvändiga industrin och samtidigt klara den nödvändiga omställningen till en grön industriell produktion (exempelvis i form av tillverkning av syntetisk diesel). SD saknar större insikter i dessa frågor – och detta gäller i ännu högre grad för vänstern.
Antalet arbetstillfällen minskar, liksom skatterna – detta är två resultat av att den industriella basen krymper. Minskade skatteinkomster bidrar till nedskärningarna inom för-, grund- och gymnasieskola, äldreomsorg och sjukvård. Den krympande industriella basen bidrar även till att urholka försäkringar vid arbetslöshet, sjukdom och pensioner. Dessutom byggs det alldeles för få lägenheter. Om vi med vänstern menar (V) så bestod partiets politik, i det senaste valet, nästan enbart av protester mot ”vinster inom välfärden”. Detta är en viktig fråga. Men det är en smal fråga när det gäller den offentliga sektorns framtid. Och ett stopp för vinster i välfärden innebär på intet sätt något försvar för den offentliga sektorn som helhet – vilket en koppling till utvecklingen för industrin skulle göra. Varken SD eller vänstern har någon politik för den offentliga sektorn som helhet.
Fri arbetskraftsinvandring utgör en viktig del av globaliseringen i borgerlighetens tappning – men utgör ett överväldigande hot mot facket och löntagarnas rättigheter. Denna arbetsgivarnas frihet uppstår dels genom medlemskapet i EU. Dels genom ett av världens mest öppna system för arbetskraftsinvandring från resten världen! I princip kan vem som helst, med F-skattsedel, erbjuda vem som helst anställning och därmed uppehållstillstånd. Det mest extrema partiet är Miljöpartiet. Detta partis flummiga visioner om en öppen värld, samtidigt som marknaden bestämmer och krigen sliter sönder hela länder, går ut över arbetarungdomen. Ungdomar kunde tidigare etablera sig på arbetsmarknaden under sina första år efter att de fyllt 20. Idag hinner de nästan fylla 30 innan de har fått in en fot på arbetsmarknaden. Vänstern och MP är inte längre EU-motståndare. Idag vill de förbättra EU. SD ligger lågt i EU-frågan.
Arbetstryggheten försvagas. Först har vi den uppluckring som följer av EU:s fria rörlighet som – i kombination med EU:s östutvidgning och framväxten av bemanningsföretagen – allt oftare slår ut de som arbetar efter svenska kollektivavtal. Först har branscher som bygg, transport och skogsindustrin drabbats. Sedan kommer den ökade otrygghet som följer av arbetsgivarnas ökande aggressivitet. En växande arbetslösheten gör företagen mer självsäkra i sin kamp mot kollektivavtal och fackföreningar. Och facket inbjuder till detta genom att sällan eller aldrig ta strid för sina medlemmar. SD är inga fackliga kämpar – men så är heller inte vänstern.
Klyftorna ökar – arbetarklassen luckras upp. Klyftorna ökar mellan de som lever av arbete och kapital, mellan arbetare och tjänstemän samt främst mellan de som har jobb och de som inte har jobb – och som istället tvingas leva på a-kassa, sjukersättning och andra bidrag. Antalet utanförskapsområden ökar. Detta är områden som präglas av hög arbetslöshet, dåliga skolresultat och bristande politisk delaktighet. Många av invånarna saknar både arbete och hoppet att få ett arbete. Dessa personer beskrivs ofta, både av välgörenhetstanter av båda könen och av socialarbetare, som arbetarklass. Men detta är ingen beskrivning av arbetarklassen. Det vi ser är framväxten av ett allt större trasproletariat. Detta präglas bland annat av kriminalitet och droger; av att gänget ersätter facklig tillhörigheten och revirstrider ersätter klasskamp. Detta kan SD beskriva – här är ”vänstern” som allra sämst.
Socialdemokraterna och LO-facket har gett upp. Under 70-talet drev man arbetarnas frågor. Lagar kom om medbestämmande och anställningsskydd. Genom löntagarfonderna restes frågan om kontrollen över vinster och investeringar. Visserligen på ett otillräckligt sätt, men frågorna restes, och detta visade att industrin och arbetare ansågs vara viktiga. Men idag sprids, särskilt i universitetsstäder som Umeå, attityden ”stackars dig, blev du bara arbetare”. Bara arbetare! På 70-talet var det möjligt att vara stolt över att ”bara” vara arbetare. På den tiden var facket också noga med att arbetskraftsinvandringen anpassades till behoven. Denna princip har, liksom nästan all annan arbetarpolitik, slängts överbord av S och LO. Återigen: varken SD eller vänstern vågar driva frågor om facklig kontroll över arbetsplatsen och kapitalströmmarna. Och SSU är ett ungdomsförbund för karriärister – inte ett redskap för att organisera arbetslösa och jaga bort knarklangare. Detsamma gäller för SD:s motsvarighet (SDU).
Kommentarer är stängda.