Vi som deltar i det politiska livet måste känna till Sverigedemokraternas exceptionella framgångar i riksdagsvalen i siffror (se tabell). Vi måste dessutom försöka förstå vad som ligger bakom partiets framgångar. Annars kommer det att vara svårt, eller omöjligt, att beröva SD dess arbetarväljare.
Låt oss börja i en ny mätning, gjord av DN/Ipsos under februari 2015, i vilken SD erhåller hela 13,6 procent av väljarkåren. Om denna mätning stämmer skulle alltså ännu fler vara beredda att rösta på Sverigedemokraterna idag än i det senaste valet. Enligt samma institut har antalet som uppgett att de tänker rösta på SD i riksdagsvalet ökat med över 70 procent på tolv månader. Detta betyder en ökning från ca 490 000 i februari i fjol till nästan 850 000 idag. I det senaste riksdagsvalet blev SD landets tredje största parti – och fick en vågmästarposition i riksdagen. Fem månader senare är partiets ställning hos väljarna ännu starkare. Detta visar om något ”vänsterns” totala oduglighet. Det som behövs är arbetarpolitik.
Ny och hårdare strategi
Det finns ett antal mycket viktiga faktorer att notera i samband med SD:s framgångar. Fundamentalt är den långsiktiga ökningen av Sverigedemokraternas väljarbas – en ökning som saknar motsvarighet i modern svensk historia. Partiets stöd bland väljarna har fortsatt att öka under de fem månaderna som gått efter riksdagsvalet. Under denna tid har SD stått i centrum för inrikespolitiken på ett sätt som aldrig förr, detta beroende på sin nya och hårdare politiska strategi. Detta utgör en andra viktig faktor.
SD hjälpte Alliansen att fälla den nuvarande regeringens budget i höstas. Partiet hjälpte Alliansen att utnyttja Socialdemokraternas svaghet och bidrog därmed till regeringskrisen. Då regeringens budget föll svarade Löfven med att utlysa ett extra val. Detta skulle ha blivit det tredje valet inom loppet av 10 månader. SD:s stöd till Alliansen, då regeringens budget röstades ned, låg helt i linje med hur partiet har agerat i riksdagen under de fyra föregående åren. Men i budgetdebatten för bara tre månader sedan klargjorde SD att partiet nu även tänkte fälla budgetförslag från Alliansen – om denna inte förändrade sin invandrarpolitik. I praktiken försökte SD, med sina ca 13 % av väljarna, att diktera villkoren för de övriga riksdagspartierna (som tillsamman hade 87 %). Därmed hade SD slagit in på en ny och hårdare strategi. Partiet visade tydligt att det inte längre nöjde sig med att i praktiken utgöra ett stödparti åt Alliansen.
Under den föregående mandatperioden gav SD, utan att kräva betalt i form av politiska eftergifter, sitt stöd till Alliansen i nästan alla viktiga omröstningar. Men i budgetdebatten visade SD att det svenska systemet med två politiska block inte längre gällde. Kombinationen av partiets starka ställning bland väljarna, och dess position som vågmästare, innebär att det idag finns tre politiska block i svensk politik. Detta var SD:s budskap från budgetdebatten den 3:e december ifjol. Eftersom det politiska systemet i Sverige i praktiken alltid har bestått av två block har många – politiker, journalister och många andra – haft svårt att förstå den nya situationen. Men detta – att det politiska systemet numera består av tre politiska block – utgör en tredje faktor.
Turbulensen har gynnat SD
En fjärde faktor handlar om att den politiska turbulensen efter valet har gynnat SD – och i viss mån även Socialdemokraterna. Borgarna kom i kläm. Från ena hållet pressades de av Löfvens beslutsamhet att gå till extra val (något Allianspartierna inte ville eftersom ett eller två av dem riskerade att åka ut ur riksdagen). Från andra hållet pressades de av SD:s nya och hårdare strategi. I detta läge hade de dåvarande ledarna för Alliansen inget val. De var tvungna att göra upp med S och MP. Uppgörelsen fick namnet Decemberöverenskommelsen. Denna hade endast ett syfte: att hålla SD utanför den politiska makten – något som lyckades. På kort sikt.
De nya siffrorna från DN/Ipsos visar nu att den nya och hårdare strategin från SD:s sida, som bidragit till regeringskris och decemberuppgörelse samt en rad utspel, har stärkt SD. Det fanns de som hoppades att turbulensen, och den mer aggressiva framtoning som (vikarerande?) partiordförande Mattias Karlsson står för, skulle stoppa framgången för SD. Men istället har SD, helt logiskt, belönats av sina sympatisörer för att partiet har utnyttjat sin valframgång och vågmästarroll. Enligt den tidigare refererade opinionsmätningen har SD även lyckats bredda sin väljarbas. Väljarstödet har ökat hos de som bor i storstäderna, har eftergymnasial utbildning och som fyllt 60. Liksom hos kvinnor.
Arbetarväljarna utgör kärnan
Men detta till trots utgörs Sverigedemokraternas kärnväljare av arbetare. Det är bara Socialdemokraterna som är större än SD bland LO:s medlemmar. En annan grupp där SD är starka är bland de som har en svag ställning på arbetsmarknaden: främst hos arbetslösa och hos jobbare som är beroende av sjuk- och aktivitetsersättning. Det gäller även hos de med ett lågt förtroende för politiker. Dessa grupper överlappar ofta varandra.
I ett inlägg på SvD Opinion skriver Claes Wallenius – tidigare ledamot i V:s partistyrelse och kommunalråd (V) i Karlstad att SD bärs ”i huvudsak upp av värdekonservativ arbetarklass, av lågutbildade och av samhällsutvecklingens förlorargrupper”.
Det som är intressant med Wallenius inlägg är att han bland annat understryker två viktiga saker. För det första att SD:s kärnväljare utgörs av arbetarklassen samt av personer som mer eller mindre slagits ut från arbetsmarknaden. För det andra vänsterns misslyckande i kampen mot SD. Vänstern borde naturligtvis försöka nå ut till SD:s väljarbas istället för att diskutera om SD är fascistiskt eller inte. I ett annat citat säger Wallenius: ”SD:s väljarbas har uppstått i en struktur av sociala klyftor och klassmotsättningar. Därför måste speciellt dåligt betyg ges till vänstern. Om vända ryggar, goda ambitioner och gullig retorik kunde lösa samhällsproblemen skulle vänstern vara en framgångsrik rörelse. Men den uteblivna ideologiska utvecklingen, den daterade [föråldrade] klassanalysen och det moraliska ögontjäneriet straffar sig nu när man tappar förtroende bland just de förlorargrupper man säger sig vilja nå”.
Kommentarer är stängda.