I riksdagsvalet 1998 fick SD 19 600 röster. Sexton år senare, i fjolårets val, erhöll SD över 800 000 röster och blev därmed landets tredje största parti i riksdagen. Detta ökade väljarstöd saknar motsvarighet i svensk historia.
Till skillnad från många andra anser vi inte att SD:s framgångar är obegripliga. I diskussionen förs en rad åsikter fram. Vissa pekar på att det sedan länge finns liknande partier utomlands. Andra talar om partiets nazistiska förflutna. Båda dessa konstateranden stämmer. Men de kan varken förklara eller bortförklara partiets exceptionella tillväxt inom väljarkåren. Det är nämligen ingen merit för ett parti att ha nazistiska rötter eller kontakter med extremhögern utomlands. I alla fall inte bland svenska arbetare.
För det är just bland arbetarna som SD har sin väljarbas. Partiet är idag näst störst bland LO:s medlemmar. Den typiska beskrivningen av SD-väljaren är en man som bor i en mindre stad och saknar eftergymnasial utbildning. Detta är heller ingen förklaring. Detta är nämligen inte en beskrivning av ett rasistiskt missfoster. Detta är en beskrivning av en vanlig industriarbetare.
Industrierna ligger sällan på Stureplan. De ligger ofta i mellanstora städer, som en gång började som en bruksort och sedan växt till sig. Många arbetare saknar eftergymnasial utbildning – men inte för att de är dumma. Tvärtom. Experternas beskrivning av den typiske SD-väljaren är dock intressant. Den var nämligen densamma för tolv år sedan, och för åtta år sedan och för fyra år sedan. Alltså långt innan SD fick över 800 000 röster och blev landets tredje största parti! Därför förklarar denna beskrivning, i sig själv, absolut ingenting.
De arbetare som i ökande antal har röstat på SD har inte gjort detta på grund av att Jimmie Åkesson har hävdat den vita ”rasens” överlägsenhet eller någon annan folkgrupps underlägsenhet. Väldigt många arbetare har röstat på SD i protest mot den ökade arbetslöshet som följt i avindustrialiseringens spår. Ett annat skäl är den ökade otrygghet som följt i spåren av försämringarna av a-kassan, sjukersättningen och pensionerna. Så långt är vår beskrivning inte kontroversiell. Men dessa faktorer är inte tillräckliga för att förklara – och låt oss än en gång påminna om detta – SD:s exceptionella tillväxt inom väljarkåren.
För att förstå SD:s framgång under åren 1998-2014 måste vi kombinera de ovan nämnda faktorerna med ett antal faktorer som, obegripligt nog, är kontroversiella trots att de är så uppenbara. Arbetarna inom bl a bygg- och transportindustrierna blev de första att drabbas av den fria rörlighet som Sveriges medlemskap i EU har inneburit. Och för varje arbetare som har drabbats av låglönekonkurrensen finns det hundra som är rädda för att drabbas. En andra faktor är uppkomsten av ett växande antal utanförskapsområden. Dessa präglas ofta av en mycket hög arbetslöshet som i sin tur är kopplad till det stora inslaget av invandrare. I utanförskapsområdena ser många arbetare sin egen, och sina barns, framtid. Detta ökar oron och kan skapa aggressivitet.
Ny kompromisslös asylpolitik
En ytterligare faktor som måste läggas till låglönekonkurrens från utlandet och utanförskapsområden med en hög andel invandrare har att göra med den nya kompromisslösa asylpolitiken. Många ställer sig den självklara frågan: varför skiljer sig den svenska asylpolitiken från den som bedrivs av övriga EU-länder – och dessutom på ett så markant sätt. Se tabell.
När denna fråga dessutom bemöts av tystnad eller med anklagelser om att själva frågan skulle vara snudd på eller direkt rasistisk, är det nästan oundvikligt att den sedan länge starka misstron mot etablissemanget blir ännu starkare. Detta därför att många arbetare vet att deras livssituation är hotad.
Och vart ska arbetarna vända sig? Det har ju blivit ”fult” att resa och försöka diskutera frågan om varför svensk asylpolitik skiljer sig så mycket från den i övriga EU-länder – inom facket, inom S, inom V, inom allianspartierna (för att inte tala om bemötandet från aktivister inom MP och FI). Tyvärr är svaret att alltför många arbetare tvingas vända sig till Sverigedemokraterna för att få sin oro bekräftad. Detta är den sista, men helt och hållet avgörande, pusselbiten för att kunna förklara SD:s exceptionella valframgångar.
När vi nu gett denna, egentligen självklara, förklaring vill vi omedelbart tillägga följande: Det är ytterst få arbetare som röstar på SD eftersom de vill att detta parti ska bilda regering och styra Sverige. Om så vore fallet skulle SD:s väljarantal inte alls ha ökat lika mycket. Däremot så väljer allt fler att använda SD som ett redskap för att uttrycka sitt missnöje inte bara med låglönekonkurrens, försämrade trygghetssystem och arbetslöshet, utan även med en, i jämförelse med andra EU-länder, ny och kompromisslös asylpolitik.
Kommentarer är stängda.