Tidningen Arbetet publicerade i slutet av mars ett antal artiklar om fattigdomen bland sjuka och arbetslösa i Sverige, samt dess konsekvenser. Åren 1991-2005 skedde inga dramatiska förändringar när det gäller fattigdomen för dessa grupper. Efter det borgerliga maktövertagandet i och med valet 2006 ökar dock kurvan stadigt, vilket leder till att fattigdomen bland arbetslösa och sjuka idag är tre gånger så stor som den var för bara 10 år sedan.
Fattigdomen mäts här som de ”som lever i hushåll med disponibel inkomst under 60 procent av den disponibla medianinkomsten”. Enligt SCB låg medianinkomsten i Sverige på 18 800 kronor år 2013, vilket innebär att fattigdomsstrecket dras vid 11 300 kronor. År 2003 var 9 procent av de arbetslösa och sjuka att betrakta som fattiga. Tio år senare hade siffran stigit till 33 procent, alltså mer än en tredubbling.
I och med finanskrisen 2008 ökade arbetslösheten i Sverige. En professor vid Socialhögskolan i Lund berättar att det är ungdomar, invandrare och ensamstående kvinnor som har drabbats hårdast. Men under den förra krisen, i början av 1990-talet, inträffade inte alls samma ökning av fattigdomen. Förklaringen ligger i att välfärden sedan dess har drabbats av stora nedskärningar.
Först kom Socialdemokraternas gigantiska nedskärningar inom offentlig sektor, under Göran Perssons ledning, åren 1994-1998. Sedan kom den borgerliga regeringens hårda angrepp mot a-kassan och sjukförsäkringen efter valsegern 2006. Ett av Reinfeldts mantran handlade om att ”det ska löna sig att arbeta”. Detta innebar skattesänkningar för de med jobb (de s.k jobbskatteavdragen) och sänkta ersättningsnivåer i a-kassan och sjukförsäkringen. Dessutom höjdes avgiften till a-kassan och det blev svårare att berättigas till den.
Arbetet har intervjuat ett antal personer som berättar mer konkret vad fattigdomen innebär för samhället. En hemlös man i Uppland berättar att han nu efter en tids arbetslöshet bara får in 3 400 kronor i månaden i socialbidrag, vilket blir totalt omöjligt att betala boende för. Efter att den borgerliga regeringen har slaktat både a-kassan och sjukförsäkringen berättar flera av de intervjuade att frivilligorganisationerna istället får gå in, för att försöka kompensera ekonomiskt. De har fått köpa både mat och kläder till personer som inte själva har pengar som räcker till.
Många har överhuvudtaget inte råd att betala avgiften till a-kassan, efter att denna höjdes drastiskt. Andra har a-kassa, men eftersom maxbeloppet för a-kassan är så lågt satt kan de ändå inte klara av att betala för en stor familj med många barn, eftersom pengarna inte räcker särskilt långt. A-kassans högsta dagpenning har inte höjts sedan 2002, tretton år sedan, vilket innebar att många som blev arbetslösa efter krisen 2008 inte fick 80 % av lönen i a-kassa. Samtidigt har inflationen lett till att priserna i samhället har ökat sedan dess.
Den vårbudget som Stefan Löfvens S+MP-regering presenterade i mitten av april innehöll vissa förbättringar för arbetslösa och sjuka. Taket i a-kassan föreslås höjas, vilket skulle innebära att alla med inkomster upp till 25 000 kr/mån kommer att få ut 80 % av lönen, men bara under de första 100 dagarna. Även den lägsta ersättningen höjs en aning. Detta är välkomna förbättringar. Förbättringarna för de sjuka är desto knaprare. Regeringen lovar dock att utreda ett borttagande av den sk ”bortre gränsen” i sjukförsäkringen. På det stora hela är det magra förbättringar som presenteras. Samtidigt lyser de nödvändiga satsningarna på att stoppa avindustrialisering och kapitalflykt med sin frånvaro. Så länge den industriella basen i Sverige urholkas, urholkas även grunden för välfärdssamhället.