FN-organen säger att antalet flyktingar uppgår till 50 miljoner. Detta är en tragedi. Men Sverige kan inte att ta emot alla tiotals miljoner i nöd. Det var fel av Reinfeldt att inte säga detta samtidigt som han, från sin överklassposition, talade om behovet att ”öppna våra hjärtan”. Idag agerar enskilda politiker och vissa partier som om Sverige faktiskt kan göra detta. Miljöpartiet försöker exempelvis framstå som om de är för fri invandring.
Arbetarpartiet anser att Sverige även i fortsättningen ska vara bland de länder i Europa som ger asyl åt flest flyktingar. Men flyktingmottagandet framöver måste skötas oändligt mycket bättre än idag. Alla vi som såg programmet ”Uppdrag granskning” (Den slutna cirkeln) från den 25 mars vet hur skrämmande dåligt flyktingmottagandet är. Alla erfarenheter pekar på att de flyktingar som beviljats asyl och uppehållstillstånd nu är på väg att omvandlas till en permanent arbetslös underklass – i utanförskapsområden. Och det finns idag 155 utanförskapsområden. Tillsammans har dessa områden nästan 520 000 invånare. Av denna dryga halvmiljon är strax över hälften utrikes födda och ca 32 procent är födda utanför Europa. Detta trots både den tidigare, och den nuvarande, regeringens oanständiga trick.
Oärlighet nr ett: Plundringen av biståndsbudgeten.
Ännu mer fel, för att inte säga verkligt falskt, var det av Alliansregeringen att överföra gigantiska summor från Sveriges biståndsbudget till asylmottagandet. Och den nuvarande regeringen att fortsätta på det spåret.
Det är inte bara utsatta flyktingar som kommer till Sverige som behandlas illa. De som inte kan ta sig till Sverige behandlas värre. Och obeskrivligt cyniskt. ”I år går nästan var fjärde biståndskrona till att betala för asylsökande” (DN 30/4). S+MP-regeringen har nu tagit ytterligare nästan 500 miljoner från Sveriges utlandsbistånd för att bekosta den ökade asylinvandringen till Sverige!
”Sammanlagt innebär det att 9 miljarder kronor för 2015 försvinner ur biståndsbudgeten – nästan en fjärdedel – till att finansiera mottagandet av asylsökande” (DN 30/4). Denna överföring av nästan en fjärdedel av biståndsbudgeten innebär en väldig nedskärning av Sveriges insatser mot fattigdom och ohälsa säger en representant för Diakonia, en av landets största biståndsorganisationer. Och den sker i tysthet. ”Det motsvarar Sveriges samlade årliga bistånd till allt som har att göra med hälsovård, allt till barns utbildning, allt till att få fram rent vatten och allt katastrofbistånd tillsammans. Detta är mer än dubbelt så mycket som går till Afrika per år”, säger deras representant. På så vis ställer det ”öppna hjärtats” politiska etablissemang svaga grupper mot varandra. I tysthet.
Detta etablissemang leker ”humanistisk stormakt” runt om i världen. Men i verkligheten behandlar detta överbetalda skattefrälse både de flyktingar som kommer till Sverige – och fattiga i Afrika som blir av med biståndet – mycket illa. Det finns två frågor som måste ställas: a) hur många fler människor skulle leva i utanförskap i Sverige om inte biståndsbudgeten plundrades, b) hur många tvingas ta chansen i en båt över Medelhavet av exakt samma skäl?
Oärlighet nr två: Lögnen om sysselsättningsgrad
Ett annat osmakligt trick kallas sysselsättningsgrad. Det är något sunkigt över begreppet. Därför kollade vi upp det. Vi ska nu berätta hur sunkigt begreppet är. Människor födda i Sverige har en sysselsättningsgrad på nästan 80 procent (16 – 64 år). Sysselsättningsgraden för de utomeuropeiskt födda ligger generellt på under 57 procent. Lägst sysselsättningsgrad har invandrare födda i Asien och Afrika. Dessa ligger på ca 50 respektive 46,7 procent. Stora skillnader. Sån tur då att Sverige för god statistik så vi vet vad vi ska göra. Fel! Begreppet sysselsättningsgrad säger absolut ingenting om utomeuropeiskt födda – oavsett om de kommer från Asien eller Afrika eller något annat land.
Skälet är att hela begreppet sysselsättningsgrad är en lögn. Eller vad säg om detta. Har du ett heltidskneg på exempelvis Volvo är ung och orkar med övertid så att du vissa månader arbetar långt mer än din heltid – så får du en (1) markering i procenttabellen. Om din pappa har en kiosk med uthyrning av DVD, och du arbetar där en enda timme i veckan, mot betalning, får du också en (1) lika stor markering i procenttabellen. Tycker du detta är konstigt. Vänta bara. Om din pappa inte betalar dig alls, för den där ensamma timmen i veckan så att du tvingas arbeta gratis, så får du likt förbannat en (1) lika stor markering i procenttabellen. Som ”övertidaren” på Volvo.
Om inte detta är ett medvetet bedrägligt förfarande så vet jag inte vad som är bedrägeri. Begreppet sysselsättningsgrad syftar uppenbarligen till att dölja hur stort misslyckandet är när det gäller att slussa in flyktingar på arbetsmarknaden.
För de som fötts i Sverige, talar språket, har gått tolv år i skolan och ibland har kontakter betyder troligen en sysselsättningsgrad på 80 procent att dessa, i snitt, arbetar 0,75 procent (av 80 procent). På en höft. Men för de som är födda i Asien eller Afrika, som saknar språket, inte har tolv års skola och saknar alla kontakter (men ofta med hemska upplevelser i bagaget) kommer i snitt att ha ett väldigt litet antal timmar bakom varje procent i statistiken. När ett system konstrueras som ger samma utslag i statistiken för en person som jobbar en, obetald, timme i veckan, som för den som jobbar heltid (plus ibland övertid) – då kan vi dra två slutsatser. Siffrorna går inte att jämföra. Och detta är just vad som är meningen.
Misslyckandet ska döljas – med alla medel
Den brutala plundringen av biståndsbudgeten är ett sätt att skyla över flyktingpolitikens misslyckande. Den grova statistiska förfalskningen som gömmer sig bakom begreppet sysselsättningsgrad är ett annat sätt att dölja samma misslyckande.
Är det så att plundringen av biståndsbudgeten kanske bidrar till att folk i ”onödan” tvingas försöka fly över havet och kanske drunknar; är det så att utan denna plundring av biståndet så skulle ännu fler leva i utanförskap? I så fall döljer samhällets toppar vidden av sitt misslyckande med hjälp av blodspengar. Då går det inte att snacka om att öppna sina hjärtan eller hur illa man mår över hemskheterna på Medelhavet. Inte om man själv bidrar till dessa.
Topparna inom politiken beklagar sig ibland över att de möter politikerförakt. Men det är konstigt att inte föraktet är större. Dessa personer är notoriska lögnare. Överbetalda politiker talar om sina hjärtan – och ljuger sedan systematiskt om verkligheten. Dels genom att ta 9 miljarder från utlandsbiståndet, dels genom det sunkiga begreppet sysselsättningsgrad. De borde sitta inne. På vatten och bröd.
Kommentarer är stängda.