Om Tsipras verkligen velat stoppa åtstramningarna hade Syriza måsta konfrontera, inte bara borgerligheten på hemmaplan, utan Europas samlade borgerlighet. Detta hade krävt att Syriza lyckats mobilisera alla tänkbara krafter, dels de grekiska arbetarpartierna och fackföreningarna, dels genom att söka och vinna stöd för sin anti-åtstramningspolitik från arbetarrörelsen i övriga Europa. Vi måste tala klarspråk: För att slutligen avskaffa åtstramningspolitiken krävs att kapitalismen avskaffas. Detta innebär en kamp där insatserna handlar om att vinna eller försvinna.
Skuldberget berövar grekerna livets nödtorft. Den arbetande befolkningen kan inte betala av detta. Men, återigen, en sådan betalningsvägran måste ledas av regeringen. Och detta hade inneburit att Grekland hamnat på kollisionskurs med kapitalismen som system. Tsipras hade måste söka de bankanställdas aktivt stöd på samma sätt som den revolutionära rörelse som fällde diktaturen i Portugal 1974 gjorde. I nästa steg måste de bankanställda ta över kontrollen av bankerna i samarbete med den övriga arbetarrörelsen. Därefter borde samhället ta över tillgångarna från Greklands rika parasiter, exempelvis från ägarna till de stora rederierna, som betalar väldigt lite skatt.
Men istället svek alltså Tsipras och regeringen de miljoner greker som satt sitt hopp till partiet. Vi vill betona detta: sveket skedde trots det mäktiga mandat som premiärminister Tsipras och Syriza fått, både i parlamentsvalet i januari och i folkomröstningen den 5 juli, för att med befolkningens stöd i ryggen kunna bekämpa åtstramningspolitiken. Men trots det gjorde alltså Tsipras en politisk 180 graders sväng och gick emot sig själv. Detta svekfulla agerande var chockerande och obegripligt. Och besvarades omedelbart.
I Aten genomfördes såväl större demonstrationer som mindre kravaller. De senare ledde till sammanstötningar mellan demonstranter och polis – där molotovcocktails kastades och besvarades med tårgas. Även hot om strejker har framförts.
Protester ägde rum även inne i parlamentet. Av de totalt 299 ledamöterna röstade 229 för uppgörelsen med EU (drygt 23 procent). De övriga 70 ledamöter röstade emot eller avstod. Av Syrizas 149 ledamöter röstade 111 för uppgörelsen (cirka 26 procent). De övriga 38 ledamöterna röstade emot eller avstod. Tsipras måste alltså ta hjälp från Högern för att driva igenom uppgörelsen. I debatten sa premiärministern att uppgörelsen var dålig. Han sa också att det inte fanns något annat alternativ än att acceptera Trojkans utpressningen (rösta ja – annars får Grekland inget tredje nödlån). Vänsterflygeln inom Syriza röstade huvudsakligen emot uppgörelsen med EU. Efter att denna spricka uppstått inom Syriza riskerar Tsipras att bli beroende av högerpartierna även i andra och framtida frågor. Detta då hans majoritet i parlamentet är väldigt liten.
Kommer Syriza att splittras? En splittring skulle kunna vara ett betydelsefullt och nödvändigt inslag i den politiska utvecklingen i Grekland. Syriza var en gång en koalition, av trotskister, maoister, och vänsterinriktade miljöaktivister. Men kärnan utgörs av Syriza utgörs av ”Synaspismos” vars rötter finns i en Eurokommunistisk utsplittring ur det ”stålhårda” sekteristiska stalinistiska kommunistpartiet i Grekland. Syriza innehåller alltså både strömningar som ser sig själva som revolutionärer och strömningar som inte ser sig på detta sätt. Båda dessa riktningar måste nu ta sig an den dominerande frågan i grekiskt politik – för eller emot uppgörelsen med EU. Det är förhållningssättet till denna uppgörelse som, troligen, har inlett processen mot en splittring av Syriza. Hur denna faller ut beror på om någon kan utmana Tspiras med ett socialistiska förslag.
Olyckligtvis har Gyllene Gryning konsekvent röstat emot uppgörelsen med EU. Genom detta ställningstagande har fascisterna framställt sig som ett parti som bekämpar åtstramningar och försvarar arbetarklassen. Detta riskerar att skapa problem i framtiden, även om den politiska vinden just nu blåser åt vänster.
Något som kan gynna Tspiras och Syriza är den oenighet som råder mellan å ena sidan Tyskland, å andra sidan Frankrike och USA. En rapport som läckt ut från IMF visar att valutafonden, hela tiden, har förstått att uppgörelsen inte kommer att fungera. Samt att Grekland aldrig kommer att kunna återbetala sin monsterskuld. Den Europeiska Centralbanken (ECB) håller med IMF i denna fråga. Den grekiska statsskulden måste skrivas ned. Men ändå har både IMF och ECB deltagit i alla förhandlingar under de gångna sex månaderna, trots sin insikt om Greklands hopplösa läge, har de aldrig fört fram sin verkliga uppfattning! IMF och ECB har istället, under åratal, fullt ut deltagit i försöken att bryta grekernas motstånd.
De tyska förhandlarna, däremot, insisterar på att den grekiska statsskulden absolut inte ska skrivas ned. Denna oenhighet kan erbjuda Syriza en extra tidsfrist. Men kampen mot klockan har börjat. Kommer en kraftfull socialistisk flyger att hinna utvecklas ur ett splittrat Syriza?