Arbetarpartiet strävar efter ett internationellt samarbete. Detta måste idag vara baserat på arbetarnas organisationer och inte på ett nätverk av internationella storbanker som IMF och ECB eller på överstatliga EU-institutioner som domineras av politiker som Angela Merkel och François Hollande. Istället måste vi börja med ett utkast till vilket sorts Europa vi kämpar för!
1. Kamp mot arbetslösheten – kontroll av kapitalrörelserna
Europa håller på att avindustrialiseras. En avgörande faktor är kapitalexporten. De vinster som arbetas ihop, exempelvis i Sverige och Storbritannien, investeras i Kina eller Brasilien där facket är svagt eller saknas – liksom miljölagar. Löntagarna måste ta kontroll över kapitalrörelserna för att kunna bestämma: a) hur mycket av produktionen ska gå till löner respektive vinster, b) hur mycket av vinsterna ska gå till aktieutdelningar respektive investeringar, c) vilka investeringar ska göras och var? För att stoppa avindustrialisering och avskaffa arbetslöshet måste löntagarna kontrollera kapitalrörelserna.
2. Gränsöverskridande kollektivavtal.
Samarbete över nationsgränserna är ett måste för arbetare och tjänstemän, dels vad gäller löner, anställningstrygghet och arbetsmiljö, dels vad gäller kapitalrörelser och investeringar. EU:s överstatliga organ stiftar oändliga mängder lagar för alla EU-länder samtidigt som planer dras upp för bankunioner. Mot detta måste löntagarna organisera sig. Löntagarnas gemensamma intressen – vad gäller löner, anställningstrygghet och återinvesteringar av vinster som arbetats ihop hemma – måste formuleras som krav och drivas genom gränsöverskridande kollektivavtal. Ett första steg borde vara att storindustrier går före med koncernfackliga avtal och gemensamma stridsåtgärder.
3. Facket måste revolutioneras
EU är alltså ett resultat av den europeiska borgerlighetens kraftsamling. Syftet är: a) att kunna inskränka de demokratiska fri- och rättigheterna i skuldsatta länder som Grekland, genom att avskaffa parlamentets självbestämmande, och i praktiken ”ta över” styret med undantagslagar om så behövs, b) att skaffa sig inflytande över EU-ländernas budgetar för att påverka skatteintäkter och utgifter i syfte att slå undan benen för välfärdssystemen, c) att teckna frihandelsavtal som TTIP – vilket innebär ett slag mot fackliga rättigheter och miljöregler, d) att stegvis rusta upp EU:s militära slagkraft, och via en ökad hets mot Ryssland driva länder som Sverige in i Nato, för att sedan samordna militärens agerande inom EU och USA via Nato.
Mot detta krävs en facklig kraftsamling. Men tanken på att personer som LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson – ledamot i Socialdemokraternas högsta ledning som stöder utveckling mot ökad överstatlighet inom EU, eller att Kommunals tidigare ordförande Annelie Nordström, som bidragit till att slösa bort 300 miljoner kr av medlemmarnas avgiftspengar – skulle kunna kraftsamla genom en internationell facklig samordning för gränsöverskridande kollektivavtal i medlemmarnas intresse är inte trovärdigt. Till detta krävs att fackföreningarna omvandlas till verkliga kamporganisationer. Detta kräver i sin tur fackliga oppositioner som bokstavligen sliter makten ur händerna på sådana som Thorwaldsson och Nordström.
Alternativet till EU en princip – sedan Ja eller Nej
Som tidigare sagts: vi kan aldrig reducera oss till att stödja en uppsättning av banker och storföretag, samt politiker som Angela Merkel och François Hollande, mot andra representanter för Europas borgerlighet.
Som demokratiska socialister och internationalister är det genom uppbygget av ett alternativ till EU internationella strukturer vi måste driva vår opposition mot EU:s utveckling. Skapandet av ett arbetarnas alternativ, med gränsöverskridande kollektivavtal och stridsåtgärder som strejker för verklig internationell solidaritet, är den väg vi måste vandra. Det är genom en kamp mellan EU, och genom ett internationellt arbetaralternativ till Unionen, som en verkliga kraftmätningen kommer att kunna stå mellan löntagare och fackföreningar.
När det sedan gäller om vi anser att ett visst land ska rösta för utträde ur EU, eller för att stanna, måste detta avgöras om utträdet gynnar eller missgynnar försöket att bygga upp ett internationellt samarbetet mellan stridbara fackföreningar i olika länder.
Skulle solidariteten mellan de tyska och grekiska arbetarna gynnas av att Grekland lämnade EU skulle vi förespråka en ”Grexit”. Idag tror vi inte att så är fallet. Skulle ett gränsöverskridande kollektivavtal i Island, Norge, Danmark, Sverige och Finland gynnas av att alla dessa länderna kvarstår i EU – för att lättare kunna förklara fördelarna med det gränsöverskridande avtalet och få med sig andra fackföreningar inom EU – skulle vi inte förespråka att något land lämnade EU. Åtminstone inte vid detta tillfälle.
För att sammanfatta. Vår första princip är att EU är ett arbetar- och fackföreningsfientligt projekt. Vår andra princip är att vi måste sträva efter att bygga upp ett alternativ till EU baserat på internationell solidaritet på löntagarnas villkor. Vår tredje ståndpunkt är att om arbetarna, i ett land, ska rösta för att lämna, eller stanna kvar i, EU kan variera. Det som avgör är vad som är mest fördelaktigt i uppbygget av arbetaralternativet till borgerlighetens EU-projekt. Hade vi verkat i Storbritannien skulle vi ha röstat ”Leave”.