EU kom dock att ändra karaktär – och utvecklas till ett offensivt borgerligt projekt. Viktiga faktorer bakom EU:s förändrade karaktär var: a) Sovjetunionens upplösning, b) tillgången på obegränsad och nästan gratis arbetskraft i Östeuropa och Ryssland men främst Kina, c) framväxten av en global finansmarknad med, till synes även här, obegränsad tillgång på kapital.
Tillsammans skapade detta ett övermod som tog sig uttryck i bl a införandet av den gemensamma valutan euron samt en ökad överstatlighet – något som tillsammans med militära rustningar, om än i blygsam skala, innebar att EU ändrade karaktär. Från att ha varit ett defensivt projekt för borgerligheten förvandlades EU, tillsammans med borgerligheten, till att bli ett offensivt projekt. Några motkrafter fanns inte – till att börja med. Stora reformistiska arbetarpartier som Socialdemokraterna i Tyskland och Sverige samt Labourpartiet i Storbritannien ställde upp på EU – även sedan dess karaktär kom att förändras och bli offensiv med gemensam valuta, överstatlighet och rustningar i form av en permanent styrka på 60 000 soldater som utgör grunden till en framtida EU-armé (Eurokorps).
Låt oss gå tillbaka och titta på hur snacket gick i Sverige inför folkomröstningen 1994. Då underströks – speciellt av de nyss till EU omvända Socialdemokraterna – att medlemskapet handlade om ett samarbete mellan jämbördiga nationer där viktiga beslut skulle fattas i konsensus (alla måste vara eniga) annars fanns vetorätten. Och alla skulle veta att det socialdemokratiska Sverige inte skulle vika ned sig inför odemokratiska eller korkade förslag från storheter som Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien eller Storbritannien. Den folkomröstningen hölls för 22 år sedan.
Införandet av euron speglade ”eu-fori”
När EU 1999 beslöt att ta det gigantiska klivet och bilda Eurozonen med en ny överstatlig (inte gemensam, utan just överstatlig) valuta var detta det tydligaste uttrycket för EU:s förändrade karaktär och den då grasserande ”eu-forin”. Euron är en valuta som inte baseras på en nationalstat. Valutan är istället baserad på en rad olika stater med en väldigt varierande ekonomisk styrka.
En valuta som inte baseras på en nationalstat, men med deltagarländer som besitter mycket olika ekonomisk styrka, måste pressa fram en ökad makt för olika överstatliga EU-organ! För om inte valutan vilar i famnen på en nationalstat, då måste valutan vila på någonting annat, vilket endast kan vara EU-institutionerna. Men ska dessa EU-institutioner vara desamma som tidigare. Nej! Och i denna situation finns det avgörande incitament till att öka överstatligheten. Dels överstatlighet genom att de olika institutionerna ges större makt. Kommer någon ihåg hur den s.k. Trojkan – EU-kommissionen, Europeiska Centralbanken och Internationella valutafonden – satte hård press på Grekland? (Det var så sent som ifjol). Dels överstatlighet genom att de större och starkare staterna – exempelvis Tyskland – ges ett större inflytande än mindre länder som Grekland, Portugal och Irland. Återigen: det byggdes in ett mycket starkt incitament till att de omtalade besluten i konsensus ersätts av majoritetsbeslut, där olika länder har olika tyngd beroende på befolkningens storlek och ekonomins styrka. Och hur skulle det kunna vara på något annat sätt.
Beslutet att införa en överstatlig valuta var absolut inte ekonomiskt försvarbart. I början omfattades elva länder. Idag är de 19, och skillnaden mellan de ekonomiskt starka och de svaga har blivit allt större. Detta är ett avgörande skäl till att det mer och mer kommer att handla om majoritetsbeslut. Staterna med större befolkning och ekonomi bestämde mer än de små, innan euron infördes, eftersom de var ekonomiskt starkare. Det var naturligtvis oundvikligt att detta skulle få ett genomslag inom EU:s olika institutioner. Både formellt och informellt. Införandet av euron var inte ett genomtänkt beslut grundat på ekonomiska överväganden. Det var ett politiskt beslut grundat på ett övermod som idag är borta. Men det har investerats för mycket prestige i euron. De partier som en gång var eurons tillskyndare anser att varken de eller EU klarar av att gå igenom en sådan upplösningsprocess. Detta skulle medföra risken att hela EU föll samman.
Splittring och motstånd oundvikligt
Den situation som växte fram, efter eurons införande, var dömd att skapa motsättningar inom EU i form av olika trender. I vissa länder började man påminna om EU:s defensiva ursprung, då talet handlat om samarbete mellan jämbördiga länder och vetorätt. I andra länder sågs lösningen på problemen med euron i form av mer överstatlighet. Bara Trojkan och Tyskland fick mer att säga till om skulle det ordna sig. Den förstnämnda trenden innebär en omprövning av hela EU:s utveckling sedan euron infördes. Den sistnämnda trenden skulle föra EU ännu längre bort ifrån dess defensiva och jämställda ursprung. Om detta endast hade varit en teoretisk diskussion mellan ekonomer och statsvetare – och handlat om framtiden – skulle sprickan inte vara så farlig.
Men debatten kom att föras mot bakgrund av den djupa ekonomiska recessionen som tog fart 2007-2008. Grekland kom att hamna i en nästan hopplös ekonomisk beroendeställning, dels i förhållande till den allt mäktigare Trojkan – EU-kommissionen, ECB och IMF. Dels i förhållande till Tyskland. Verkligheten kom att spetsa till diskussionen.
Vissa som trodde på mer överstatlighet började kalla sig ”federalister”. Innebörden var att de såg ett ”Europas Förenta Stater” som det framtida målet. Förslag lades fram i överstatlighetens tecken: a) inrättandet av en europeisk bankunion med gemensamma regler för storleken på eget kapital i förhållande till lånen, b) vissa förslag går så långt att de nationella parlamenten (som Sveriges riksdag) skulle tappa sin viktigaste uppgift: att anta landets budget. Detta genom att förslag att medlemsstaternas statsbudgetar skulle granskas och godkännas av någon EU-instans innan de fick antas. Självklart kommer ett sådant framtidsperspektiv att stöta på motstånd.
Överstatlighet splittrar både borgare och reformister
Införandet av euron, med den oundvikliga press mot ökad överstatlighet som följer, samt den ekonomiska krisens krav, innebär en minskning av de nationella parlamentens roll. I Grekland är detta övertydligt. Där spelar det inte längre någon roll vilket parti som vinner majoriteten i parlamentet – det är Trojkan och Tyskland (långivarna) som bestämmer. Detta har lett fram till en splittring inom borgerligheten när det gäller synen på EU:s framtid.
Splittringen beror inte på framväxten av nationalistiska, högerextrema, främlingsfientliga och rent rasistiska partier som ställer den egna nationen mot EU:s ökade överstatlighet. Det är den väldiga fegheten hos de traditionella partierna – borgerliga, socialdemokratiska och ”vänstern” – som har gjort det möjligt för nationalistiska, högerextrema, främlingsfientliga och rasistiska partier att växa dramatiskt. De hittills statsbärande borgerliga och socialdemokratiska partiernas attityd, att sitta still och vänta på att problemen ska försvinna, har inte visat sig vara ett framgångsrecept.
Det finns en oro som är berättigad, inom i stort sett alla samhällsskikt i EU-länderna, över välfärdssamhällets framtid, låglönekonkurrens och arbetslöshet. Kanske framförallt bland de traditionella arbetarväljarna och de arbetslösa. Det är dessa som hittills har drabbats hårdast av kombinationen av östutvidgningen av EU, den fria rörligheten, de allt fler bemanningsföretag som ser till att förverkliga rörligheten – och den totala oförmågan från de flesta fackföreningarna att organisera den oorganiserade utländska arbetskraften – och därmed försvara sina medlemmar mot låglönekonkurrens och arbetslöshet.
Reformisterna och ”vänstern” öppnar för Front National och SD
Och då är det inte alltför svårt för partier som Front National (FN) i Frankrike, och Sverigedemokraterna på hemmaplan, att erövra det politiska initiativet. I båda fallen har partierna befriat sig från sina fascistiska respektive nazistiska ursprung. Enligt vissa opinionsinstitut skulle FN:s ledare, Marine Le Pen, vinna den första omgången i presidentvalet 2017. Sedan ifjol har Front National etablerat sig som en av de ledande politiska krafterna i Frankrike. Sverigedemokraterna har nått 20 procent i vissa opinionsmätningar. Och även om de verkar ha backat sedan dessa mätningar gjordes ligger de fortfarande långt över valresultatet 2014. Och Jimmie Åkesson verkar till slut ha fått igång någon form av dialog med Moderaterna.
De reformistiska arbetarpartierna eller ”vänsterliberaler” som Vänsterpartiet skulle ha kunnat ställa sig i spetsen för EU-motståndet. Men dessa partier har gett upp sitt EU-motstånd och lämnar därför fältet fritt till nationalistiska och högerextrema partiet att leda kampen mot det aggressivare, av överstatlighet präglade, EU.