Den 8 november avgörs presidentvalet i USA. I amerikansk media har valet kallats ”presidentvalet ingen ville ha”. Valkampanjen har blottlagt dels den djupa misstron mot etablissemanget i USA, dels den djupa splittringen inom samma etablissemang. Vissa republikaner känner sig tvingade att stödja Trump. Men allt fler republikaner känner sig tvingade att ta avstånd från sin farligt oregerlige presidentkandidat.
”The Donald” har skrämt det politiska etablissemanget i USA. Trump lyckades vinna kampen om att bli Republikanernas presidentkandidat genom att angripa mexikanska invandrare, muslimer, terrorister och knarksmugglare. Och det är få som inte hört talas om den ”mur mot Mexiko” – som Trump vill tvinga Mexiko att betala. Hårdheten mot minoriteter och kriminella har Trump kombinerat med att håna det politiska etablissemanget i USA. Trump har angripit både politiker och media för att vara köpta av lobbyister och agera språkrör för ”särintressen” inom näringslivet.
Angreppen har oftast haft formen av personliga förolämpningar. Ingen går säker när The Donald är på det humöret. Det fick hans republikanska motkandidater erfara i primärvalen. Trump dömde ut Jeb Bush som en ”lågenergi-kille” som inte skulle orka med presidentskapet. Ted Cruz dömdes ut som lögnare och gavs öknamnet ”Lyin’ Ted” medan Marco Rubio fick heta ”Little Marco” (en anspelning på hans ålder och längd). Angreppen har älskats av Trumps supportrar men fördömts av det republikanska partiets ledare.
Trumps största nöje är dock att angripa Hillary Clinton. När Bernie Sanders erkände sig besegrad i primärvalet, och därefter slöt upp bakom Clinton, ansåg Trump att Sanders ”gjort upp med Djävulen”. Skälet till detta var att Hillary Clinton, enligt Trump, faktiskt är Djävulen… Denna kommentar stärker bilden av Trump som en oberäknelig person som häver ur sig vad som helst.
Trump har till och med gjort sin oberäknelighet till en politisk doktrin. När han presenterade sin nya utrikespolitik i april framhöll han just oberäkneligheten som en styrka – denna skulle nämligen hålla andra länder på tårna! Tanken på att en sådan personen kan få makten över världens största kärnvapenarsenal skulle kunna skapa nervositet…
Även om många av Trumps supportar gillar att han ”kan säga vad som helst” så är denna oberäknelighet också en av Trumps stora svagheter. I samband med Demokraternas konvent i slutet av juli höll ett muslimskt par ett känslosamt tal om sin son som dödades när han tjänstgjorde som militär i Irak 2004. Paret angrep Trump för dennes attityd mot muslimer (Trump har uttalat sig om att stoppa all muslimsk invandring) och frågade Trump vad han offrat för USA. Trump svarade med att ifrågasätta varför det bara var den mördade soldatens far som talade – hade mamman förbjudits att tala för sin man..? Uttalandet fick Trumps opinionssiffror att rasa kraftigt under hela augusti. Att förolämpa ”Gold Star parents”, föräldrar till stupade soldater, är ett verkligt ”no-no” för vilken amerikansk presidentkandidat som helst.
En annan av Trumps svagheter är att han inte kunnat ena partiet bakom sig. Istället har en lång rad tunga namn inom det republikanska partiet vägrat stödja Trump. En av dessa är Paul Wolfowitz, en gammal hök som arbetat bakom kulisserna hos såväl president George Bush den äldre som hos Bush Junior. Wolfowitz kallar Trump för en säkerhetsrisk och har sagt att ”[det] enda sättet som man kan vara bekväm med Trumps på utrikespolitik är att tänka att han inte menar vad han säger”. Vissa republikaner har gått så långt som att uppmana till en röst på Hillary Clinton! Bland dessa finns Hank Paulson, finansminister under George W Bush, en kongressledamot vid namn Richard Hanna samt dussintals andra. Det är uppenbart att en majoritet av det politiska etablissemanget i USA inte vill se Trump som president. Det handlar om något djupare än de, mestadels ytliga, motsättningar som lyfts fram under presidentvalskampanjerna vart fjärde år. Motsättningarna är så djupa att de alltså även splittrat det republikanska partiet.
Otvivelaktigt finns det många folkvalda republikaner – borgmästare, guvernörer, sheriffer, kongressledamöter – som är oroliga för sitt eget återval. De oroas för att Trumps hårda uttalanden ska skrämma bort växande väljargrupper som Republikanerna länge haft svårt att vinna, som svarta och latinos. Det finns också en rädsla för vilka konsekvenser Trumps lynniga attityd kommer att få för USA:s relationer till andra länder. Detta i ett läge då USA inte längre kan agera ”världspolis” och utmanas ekonomiskt av främst Kina. Det etablissemanget minst av allt vill ha är en oberäknelig president som de inte kan kontrollera.
Opinionsmätningarna pekar just nu på att Hillary Clinton kommer att vinna valet med god marginal. Men mycket kan hända till i november. Det amerikanska samhället präglas av en allt djupare misstro mot den politiska, ekonomiska och mediala eliten. Särskilt stor är misstron mot de etablerade politikerna i ”Washington” – och Hillary Clinton är urtypen för en sådan politisk karriärist. Det finns knappast någon som känner någon entusiasm för att Clinton ska bli president. Lägg till detta att Clinton utretts av FBI för att hon hanterat en stor mängd hemligstämplade mail via sin privata e-postserver under sin tid som utrikesminister. Visserligen har hon inte dömts för något, men skandalen kommer att förfölja Clinton fram till valdagen.
Trump har nu inlett en charmoffensiv mot bl a svarta väljare. Budskapet är typiskt för The Donald, och lyder: ”What do you have to lose by trying something new, like Trump?” Han hänvisar i sammanhanget till att arbetslösheten och fattigdomen forfarande är stor bland svarta (underförstått: trots åtta år med en svart president).
Valet står mellan en farligt oberäknelig Trump och urtypen för en karriärist ur etablissemanget i form av Clinton. För arbetare och ”working poor”, invandrare, arbetslösa och fattiga pensionärer utgjorde Bernie Sanders ett hopp om en bättre framtid. Alla ansvarskännande krafter inom den amerikanska fackföreningsrörelsen är skyldiga att bygga vidare på den rörelse Sanders skapade med sikte på ett nytt arbetarparti som spräcker det tvåpartisystem som Trump och Clinton, trots allt, båda representerar.