”Grundproblemet är att Sverige investerar alldeles för lite”. Detta var huvudartikeln i Svenska Dagbladets (SvD) näringslivsdel måndagen den 1 augusti i år (2016). Den som tagit del av Arbetarpartiets pamflett ”för en socialistisk industripolitik” känner till denna sak. Arbetarkontroll över överskottet i produktionen – i syfte att öka investeringarna i Sverige – är ett ständigt återkommande krav i Nya Arbetartidningen. Men åter till SvD:s näringbilaga. Där betonas främst två saker.
Ett: Det svenska sparandet är väldigt högt. Detta eftersom alla samhällssektorerna – företagen, offentliga sektorn, hushållen inklusive bolånandet – sparar samtidigt.
NyA kommenterar:
Historiskt har de olika sektorerna lånat av varandra. Under de tjugo åren 1955 – 1974 gjordes det väldiga investeringar både inom industri- och bostadssektorerna. Men investeringarna kunde inte finansieras genom egna vinster inom dessa då så expansiva sektorer. Utbyggnaderna krävde därför lån för att kunna finansieras. Under denna period stod det offentliga pensionssystemet och hushållen för det nödvändiga sparandet i samhället. Det var främst AP-fonden och hushållen som lånade ut de pengar som krävdes för att industri- och bostadssektorerna skulle kunna expandera. Dagens situation, där alla sektorer sparar, är därför unik. Och innebär väldiga, negativa, effekter.
Två: Sverige har haft ett överskott i bytesbalansen i förhållande till omvärlden under 20 år! Investeringar i Sverige har alltså varit mindre än sparandet i Sverige. Under två årtionden.
NyA kommenterar:
Betydelsen av detta är att investeringarna sker någon annanstans än i Sverige – eller inte alls. Effekten blir dramatisk: landet avindustrialiseras, det byggs för få bostäder och den offentliga sektorn byggs inte ut i nödvändig takt. Detta leder i sin tur till stora bortfall av jobb och skatteinkomster.
Uteblivna investeringar leder till enorma spänningar
När de gjorda investeringarna jämförs med de nödvändiga investeringar kan man bara dra slutsatsen att kampen, både mot ökande klassklyftor och islamisternas kamp för ett segregerat parallellsamhälle kommer att misslyckas. Sveriges befolkning beräknas öka med nästan 860 000 människor på fem år – den snabbaste befolkningstillväxten på 200 år. (Läs mer i artikeln Två källor till ökad segregering i Sverige på sidan 9 i nättidningen.)
Regeringsskifte – närmast oundvikligt
Den samlade bilden blir att de låga investeringarna och den väldiga befolkningsökningen kommer att leda till hårdare spänningar i samhället än vad Sverige haft efter andra världskriget. Det finns naturligtvis inget som är helt säkert. Nya faktorer kan dyka upp. Men idag pekar nästan allt på ett regeringsskifte. Dels på grund av de spänningar som riskerar att slita isär landet på grund av den hotande, dubbla, segregeringen. Dels på grund av den svenska grundlagen i kombination med de parlamentariska förhållandena.
Grundlagen säger att den som fått i uppdrag att försöka bilda regering kan tillträda som statsminister om inte en majoritet (175 eller fler) av riksdagens totalt 349 ledamöter röstar emot regeringsbildaren. Regeringsbildaren behöver alltså inte få stöd av en majoritet på 175, eller fler, ledamöter för att bli vald till statsminister och bilda regering. Exempel: År 1978 bildade Ola Ullsten en ren Folkpartiregering. Detta var möjligt trots att endast 39 av riksdagens ledamöter (alla från FP) röstade för Ullstens regering samtidigt som hela 66 ledamöter (M och VPK) röstade emot! Men eftersom både S och C lade ned sina totalt 215 röster uppnåddes ingen majoritet emot Ullsten – som därmed blev regeringschef med bara 39 röster för.
Efter valet 2014 gjorde Socialdemokraterna med sina stödpartier (MP och V) upp med Moderaterna och deras stödpartier (C, L och KD) om att först räkna bort SD:s ledamöter i riksdagen. Därefter skulle det block som hade flest mandat få bilda regering. Detta innebar att ingen verklig prövning av de båda regeringsalternativen skedde efter valet 2014 genom omröstning i riksdagen. Regeringsbildandet avgjordes istället genom ett ”gentlemen’s agreement”.
Men efter valet 2018 är det högst osannolikt att detta skulle ske en gång till. Kollapsen för December-överenskommelsen understryker detta. Mycket tyder på någon form av samarbete mellan främst M och SD efter valet 2018. Oavsett om det sker några procentenheters förskjutningar i väljarkåren hit eller dit i samband med nästa val kommer Allianspartierna, tillsammans med SD, att uppnå minst 175 röster och därmed kunna fälla ett alternativ med Stefan Löfven som statsministerkandidat. Däremot kommer inte S att, tillsammans med MP och V, kunna uppnå 175 mandat och därmed fälla ett alternativ med Anna Kinberg Batra som kandidat. Det är därför redan idag klart, om inget revolutionerande händer, att ett regeringsskifte kommer att äga rum efter nästa val. Det blir borgarma som bildar regering med Anna Kinberg Batra som statsminister!
Arbetarrörelsens strategiska frågeställning
Denna insikt tvingar Socialdemokratin och LO till ett strategiskt val: Ska man bryta med MP och satsa på en klasspolitik i syfte att återerövra arbetarväljarna från SD? Eller ska S/LO fortsätta som hittills, i form av en koalition med MP, och hoppas på ett under (som att C eller L överger Moderaterna och bildar en koalition med Socialdemokraterna som MP och V måste stödja)?
Men det är inte tänkbart att Socialdemokraterna under Löfven frivilligt skulle dumpa MP och regeringstaburetterna 2018, för att satsa på att återerövra både arbetarväljarna från SD och regeringsmakten från borgarna 2022. Det sannolika är istället att valet resulterar i en katastrof för S. Partiet löper en överhängande risk att dels bli näst största parti i riksdagen – efter M. Dels bli näst största parti inom LO:s yrkesgrupper – efter SD. Detta skulle i sin tur kunna leda till att S riskerar att förlora kontrollen över ett eller flera LO-fack.
Detta skulle i sin tur kunna utgöra inledningen till en lång period av Alliansstyre där en allvarligt försvagad socialdemokrati kommer att försvagas än mer genom en ny omgång av interna strider. Mona Sahlins gamla gäng, som ville kapa banden till LO och därmed omvandla S till ett renodlat borgerligt parti, kan vakna till liv igen och hota att splittra S. Inte dagen efter valnederlaget 2018. Men troligen före valet 2022.