I ett tidigare nummer av Nya Arbetartidningen skrev jag om mina elva år som dansbandssångare. Jag vill återkomma till ämnet dansband. Dansbandsmusik delar ju väldigt ofta upp människor i två läger: de som hatar denna typ av musik – och de som älskar den.
När jag växte upp på 70-talet var det ”fult” att gilla ABBA. Men numera är de ansedda som en av de absolut mest populära banden genom alla tider. Och jag menar – deras texter och musik är väl inte alltför avancerade. Jag tycker personligen få typer av musik har blivit så mycket kritiserad för att det är den banalaste och enklaste form av musik som dansband. De som kritiserar dansbandsmusiken tar oftast upp att det är simpla texter som bara handlar om ”hjärta och smärta”, och dessutom väldigt simpla melodier på detta till texten.
Men för egen del anser jag inte att det finns någon bra eller dålig musik. Jag blir vansinnig när människor anser att just den musik som de gillar, ska vara det alla ska gilla och inget annat. Alla människor måste ha sin rätt att lyssna och tycka om sin musikstil – utan att bli kritiserad för detta av andra. Liksom att vissa personer också föredrar en viss typ av filmer att titta på. Komedier, action, drama, dokumentär och fantasy för att nämna några. Det som berör en viss person inom musik eller film, är något som just den personen har rätt att ha som sin privata åsikt. Jag t.ex. kan beröras väldigt djupt av många olika sorters musik – folkmusik, klassiskt, dansband, pop, rock, country o.s.v. Men för den sakens skull vill jag ju inte säga att någon annan person som lyssnar på jazz t.ex har ett sämre tycke än jag.
Under mina elva år i dansbandet Contikers hann det hända en hel del på musikens front (såklart) och vårt val av låtar. Vi började ju 1985 och jag slutade i bandet 1996. Minns jag rätt så körde vi t ex Nikita med Elton John, Hip to be square med Huey Lewis & The News och Ännu doftar kärlek med Marie Fredriksson under de första åren. När jag slutade fanns inga av dessa nämnda låtar kvar i repertoaren. Låtarna hann bytas ut flera gånger under alla år. Det rörde sig säkert totalt om cirka 4-500 låtar som kom och gick. Men vi hade en väldigt bra blandning av musik. Är man fem olika viljor i ett band så kan man inte räkna med att alla gillar samma låtar. Men vi lyckades ändå enas väldigt bra om låtvalen. Dessutom lade vi till låtar från våra egna favoritband och artister från förr, som Beatles och andra storheter som var kända före 80-talet.
Det hände också en hel del dråpliga och roliga saker under alla åren med bandet. Vi spelade ett par gånger på Hotell Lappland i Lycksele och jag minns speciellt en händelse. På den tiden låg scenen och dansgolvet på samma nivå på hotellet. När vi spelade hade vi alltid två högtalare stående på golvet längst fram som var vända mot bandet. Detta kallas för ”medhörning” i musikens värld och är till för att bandet ska kunna höra sig själva. Den gången på Hotell Lappland var det hur som helst ett något överförfriskat par som dansade förbi scenen. Kvinnan råkade hamna med ryggen mot scenen och snubblade över en av medhörningshögtalarna. Det bar sig inte bättre än att hon föll raklång in mot mig på scenen. Mickstativet som jag hade flög all världens väg och jag hade henne plötsligt i mina armar! Gissa om jag fick höra om detta i pausen av de andra i bandet…
Den andra händelsen minns jag inte var den utspelade sig, men det var i alla fall norrut i landet på ett Folkets Hus. Under spelningen var det en person där som sökte upp just mig för att snacka lite allmänt om musik och sång. Och i varje paus dök han upp för att prata speciellt med mig. Inget fel i det men jag blev så småningom lite trött och less på att inte kunna vara ifred, så vi bad att få komma in i kökets personalrum för att kunna vara ifred. Jag behövde gå på toaletten inför den sista pausen och kom lite senare än dom andra till personalrummet. Då stod hela bandet där och log brett. ”Gunnar det är en som vill snacka med dig”… Så inte fick jag någon vila ens i sista pausen!
Avslutningsvis vill jag säga att jag har många glada minnen från denna period av mitt liv. Jag fick se hur många människor det finns som älskar detta med dansbandsmusik. Att kunna komma ut på helgen efter jobbet och umgås med andra och ”svänga sina lurviga”, som man brukar säga, fyller en stor och viktig social funktion för många. Det är inget som man ska se ned på.