En andra, mer betydelsefull, rörelse ägde rum inom väljarkåren i samband riksdagsvalet 2006. Socialdemokratin ställde upp i valet med Göran Persson som partiledare och statsminister. Han förklarade, trött och oinsatt, att arbetslösheten inte utgjorde något problem eller valfråga. Detta trots att rekordmånga befann sig utanför arbetsmarknaden. Mot detta ställde de fyra borgerliga partierna dels en nybildad Allians, dels förklarade Alliansen att deras nya jobbpolitik var deras viktigaste fråga.
På så sätt lyckades Fredrik Reinfeldt och de övriga företrädarna för Alliansen att utmana, och besegra, socialdemokratin i dess båda huvudgrenar: regeringsduglighet och ”arbete åt alla”. Göran Persson framstod som en självgod, otränad och trög tungviktsboxare. Reinfeldt lyckades öka Moderaternas andel av väljarkåren mycket kraftigt. FP förlorade nästan lika mycket som S-MP-V tillsammans. Detta permanentade Reinfeldts dominerande position inom Alliansen, uppbackad av Borg och Bildt, under åtta år framåt. M hade inte bara visat att de kunde slå S. De hade även visat att de, alliansbröder eller inte, kunde halvera andra borgerliga partier.
Siffermässigt utföll 2006 års val på följande sätt: De fyra borgerliga partierna i Alliansen erhöll över 48 procent av väljarna. S och V erhöll tillsammans cirka 41 procent (efter att ha tappat totalt 7,4 %). Alliansen blev även större än S uppbackade av både V och MP. Socialdemokraterna hade förlorat nästan en fjärdedel av sina väljare, i jämförelse med valet 1994, det val som markerade inledningarna till de stora nedskärningarna. Detta samtidigt som Vänsterpartiet förlorat hela sin initiala uppgång på grund av sitt dubbelspel i samband med dessa nedskärningar, som de stödde i riksdagens omröstningar men distanserade sig ifrån på arbetsplatserna. I valet 2006 erhöll V en mindre andel av väljarna än vad de gjort tolv år tidigare.
Valet utgjorde inledningen till ett antal djupgående förändringar av svensk politik. Det handlar främst om sänkta skatter för löntagarna, om hårdare krav på arbetslösa och sjuka samt om vidgade inkomstklyftor mellan de med jobb och de arbetslösa (eller i åtgärder).
Andra viktiga förändringar handlar om att det idag i praktiken råder fri arbetskraftsinvandring till Sverige. Inte bara från andra EU-länder utan från hela världen! Detta efter en uppgörelse mellan Alliansregeringen och Miljöpartiet 2008. Alliansen röstade även igenom den s.k ”Lavallagen” som gör det omöjligt för fackförbunden att ta strid för annat än minimilöner när det gäller löntagare från andra EU-länder som arbetar tillfälligt i Sverige. Och det är många som arbetar tillfälligt: för att bygga hus eller broar. Efter en annan destruktiv uppgörelse mellan Alliansen och MP 2011 växte EU:s i särklass mest generösa asyl- och flyktingpolitik fram – som kulminerade under 2015. Dessa beslut har satt djupa spår i samhällskroppen som arbetare och tjänstemän, men även barn i skolåldern samt pensionärer, kommer att få känna effekterna av under årtionden framåt.
Händelseutvecklingen efter 1994 har påtagligt försvagat socialdemokratin och LO-facken. Låt oss jämföra med arbetarrörelsens agerande efter förlusten av regeringsmakten 1991. Då tog S och LO initiativ till demonstrationer över hela landet riktade mot Carl Bildts regering. Hundratusentals människor, ofta fackligt anslutna och ungdomar, demonstrerade mot borgarregeringens krispaket som drabbade samhällets svaga. Dessa protester bidrog till att S kunde återta regeringsmakten redan påföljande val. Visserligen protesterade S och LO mot Alliansens politik efter nederlaget 2006. Men det var lama protester i jämförelse med demonstrationerna i början av 90-talet.
I samband med den djupa ekonomiska nedgången som inleddes 2007-2008 var det regeringen under Anders Borg och Fredrik Reinfeldt som tog initiativet. Socialdemokraterna under Mona Sahlin har sällan under sin existens framstått som så tafatta. Föga förvånande fortsatte Socialdemokratins tillbakagång 2010. Om vi åter jämför med valet 1994 hade partiet förlorat nästan var tredje väljare då rösterna var räknade 2010. Och väl tillbaka i regeringsställning, efter valet 2014, har Socialdemokraterna behållit både skattesänkningar och försämringar i arbetsrätten. (Först i skrivande stund, drygt två år efter valet, har regeringen tillsatt en lagrådsremiss i syfte att riva upp Lavallagen). Men Alliansens skattepolitik består, liksom många andra försämringar.
Sammanfattningsvis: Det andra uppbrottet från socialdemokratin stannade inte inom arbetarrörelsen. Allt fler LO-arbetare, socialdemokratins kärnväljare, lämnade arbetarrörelsens partier och tog steget över blockgränsen i samband med valen 2006 och 2010 för att främst rösta på Moderaterna. Detta har inneburit en påtaglig försvagning av Socialdemokraternas styrka i riksdagen. Men även utanför. S har sedan 30-talet agerat som om LO-facken utgjort deras självklara stödtrupper, vid och mellan valen, både som ekonomisk mjölkkossa och när det gäller rätten att använda fackens heltidsanställda som partiets valarbetare. Men de båda valnederlagen 2006 och 2010 har inlett en process som pekar mot ett ifrågasättande av S politiska monopol inom LO, med dess fjorton anslutna fackförbund och sammanlagt cirka 1 500 000 medlemmar.