Valet 2018 kan bli slutet på epoken S

Sannolikheten att Socialdemokraterna kommer att bilda regering efter valet 2018 är väldigt liten. Detta av både politiska och matematiska skäl. I samband med valet 2014 beslutade sig S-MP-V samt Alliansen att låtsas som om SD inte fanns. Därefter skulle det block som blev störst få bilda regering. Men sedan dess har SD blivit ännu större, samtidigt som de två traditionella blocken försvagats ytterligare, enligt SCB:s mätning i november 2016. Vi tror inte att Alliansen kommer att avstå från makten en gång till på grund av SD:s bruna historia.

SD har delvis kunnat bryta sin isolering genom olika samarbeten i kommuner och landsting. En inflytelserik grupp moderater anser att SD måste utnyttjas för att fälla regeringen Löfven. Det kommer att bli så gott som omöjligt för Anna Kinberg Batra att tvinga sitt eget, och övriga Allianspartier, att avstå från makten en gång till genom att inte utnyttja SD:s röster. Det enda som kan hindra ett regeringsskifte med hjälp av SD, om inget av de traditionella blocken får egen majoritet, är att SD provocerar alla genom ett nytt ultimatum av den typ partiet ställde efter det senaste valet. Men detta anser vi vara så gott som uteslutet. Om dessa politiska antaganden stämmer kommer nästa statsminister att heta Anna Kinberg Batra.

Hur går det till då regeringen Löfven fälls? Kinberg Batra kan bli statsminister och bilda regering om hon inte får hälften, eller fler, av rösterna emot sig. Den som får 175 eller fler röster emot sig har fallit. Vårt politiska antagande är alltså att partierna i Alliansen accepterar att bilda regering om SD röstar nej till Löfven, men lägger ned sina röster vid omröstningen om Kinberg Batra. Då kommer följande att hända:

1. Löfven prövas av Riksdagen: För Löfven kommer S, MP och V att rösta, vilket ger 159 ja-röster.
Mot honom kommer Allianspartierna, plus SD, att rösta vilket innebär 141 + 49 röster = 198 nej-röster.
2. Kinberg Batra prövas av Riksdagen: För henne kommer partierna i Alliansen att rösta, vilket ger 141 ja-röster. (Vi förutsätter att SD markerar sin självständighet mot Alliansen och lägger ned sina 49 röster). Mot Kinberg Batra kommer S, MP och V att rösta, vilket innebär 159 nej-röster.

Detta innebär att Sverige har fått en moderat statsminister! Visserligen fick Löfven fler ja-röster (159 mot Kinberg Batras 141). Men detta saknar betydelse. Allt beror på antalet nej-röster. Den som  ”straffas” med 175, eller fler, nej-röster fälls som statsminister. Och Löfven skulle få hela 198 nej-röster och fälls därmed. Kinberg Batra skulle endast ”straffas” med 141 nej-röster och blir därmed ny statsminister!

Detta är vad vi tror kommer att hända vid omröstningen i Riksdagen efter valet 2018. Fast siffrorna kommer att vara annorlunda. Troligen till Anna Kinberg Batras fördel.  Denna enkla tillämpning av grundlagen kan komma att få oöverskådliga politiska konsekvenser. Fortsätt läsa i rutan här nedan.

Vad händer om S förlorar regeringsmakten?

Ett valnederlag 2018 kommer sannolikt att kasta in Socialdemokraterna i en verkligt djup kris. Om S skulle falla på det sätt vi beskrivit – utan att samtidigt ha gått framåt och kunnat väcka hoppet om att återerövra regeringsmakten 2022 – riskerar faktiskt partiet att falla samman.

Skälen är följande:
a) Det finns gamla motsättningar mellan de som vill kapa banden till LO och göra om socialdemokraterna från ett borgerligt arbetarparti* till ett parti som Liberalerna. Inte minst för att kunna skapa koalitioner med just nämnda partier. Ett nederlag riskerar att de strider, som nästan slet sönder partiet efter Göran Perssons avgång, åter flammar upp. Dessa strider kommer att framställa partiet som regeringsodugligt och innebära att det riskerar tappa ännu mer i opinionen.
b) Om socialdemokratin faller med samma väljarstöd som 2014, samtidigt som Alliansen kommit till makten via SD, som därmed skulle normaliseras, kommer detta att göra skillnaden mellan de båda blocken väldigt stor. Desperation skulle bryta ut bland karriäristerna inom S. Många avhopp förekom i samband med den turbulens som uppstod efter valnederlaget 2010 och under partiledarstriderna kring Mona Sahlin och Håkan Juholt. En repetition är att vänta.
c) Samtidigt är SD det största partiet inom LO-yrkena. Vissa mätningar gör gällande att SD även är största parti bland de LO-anslutna. Detta kommer förr eller senare att leda till att S dominanta ställning inom LO utmanas, något som skulle försvaga Socialdemokraterna ännu mer och väsentligt fördröja en möjlig återhämtning.

Detta är några exempel på vad som kan drabba S efter ett valnederlag. Om det verkligen blir så här, det är svårt att sia om. Men efter valnederlaget 2006, och Göran Perssons avgång, uppstod bittra strider mellan olika falanger inom partiet. I dessa strider fanns ett nytt inslag – en upprörande brist på lojalitet. Det har förekommit strider tidigare inom S. Dessa har skötts internt för att inte partiet ska tappa i förtroende när det gäller regeringsduglighet. Men när Håkan Juholt krossades uppvisades en illvilja som tidigare varit helt främmande inom S. Med stor sannolikhet är dagens aktiva inte bättre utan snarare värre. Ett valnederlag skulle skärpa motsättningarna, få många att tappa sugen och innebära en kollaps av socialdemokratin från vilken det kan ta årtionden att återhämta sig. Om S skulle falla samman på detta sätt kommer sannolikt även det sammanhållna Välfärds-Sverige att falla samman. Konsekvenserna skulle bli oöverskådliga.

Det enda som skulle kunna rädda Socialdemokraterna, så länge deras allt överskuggande mål är att klamra sig kvar vid regeringsmakten, är att de lyckas spräcka Alliansen och få över både Liberalerna och Centern och bilda regering tillsammans med MP, L och C – samtidigt som KD faller ut ur riksdagen och V fortsätter att stödja en S-ledd regering. Sannolikheten för detta är dock mikroskopisk. Ska S överleva måste de byta strategi. De måste ställa in medlemmar och väljare på valet 2022 och utarbeta en politik som kan återerövra främst LO-väljarna från SD. En otillräcklig men dock utgångspunkt är den debattartikel som LO:s ledning publicerade på DN debatt den 14 december.

* Förklaring: När vi beskriver karaktären på S brukar vi använda begreppet borgerligt arbetarparti. Med det menar vi att det är löntagarna som utgör partiets grund, samtidigt som partiets ledning och politik är borgerlig. Borgerliga arbetarpartier (som S) försöker inte ta kontroll över banker eller samhällsekonomin. Däremot kämpar de för rättvisereformer när det finns ekonomiskt utrymme. När tiderna är dåliga skär de istället ned och avvecklar ofta sina egna värdefulla reformer. Ett borgerligt arbetarparti är alltid att föredra jämfört med renodlade borgerliga partier som de i Alliansen.