Fram till erövrandet av statsmakten var det alltså möjligt att kalla det Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet (NSDAP) för en fascistisk rörelse. Nazismen var fortfarande en av flera fascistiska rörelser, där alla uppvisade särdrag, på grund olika nationella ursprung och varje rörelses egen historia.
Men efter erövringen av statsmakten är det fel att kalla nazisterna för en fascistisk rörelse. Efter erövringen av statsmakten började den av Hitler ledda nazismen att omvandla det tyska samhället till en politisk organism som saknar motstycke i historien. ”Nazismen” i Tyskland 1943 måste särskiljas, inte bara från fascismen i Italien samma år, utan den måste särskiljas även från nazismen i Tyskland som den tedde sig före den period som inleddes 30 januari 1933 då Hitler utsågs till rikskansler. Erövrandet av statsmakten kom inte att omvandla den rörelse som leddes av Mussolini på ett kvalitativt sätt, vilket – i åtminstone detta fall – innebar att den italienska fascismens innehav av statsmakten inte heller kom att omvandla det italienska samhället på ett kvalitativt sätt.
Efter erövrandet av statsmakten måste det parti som leddes av Hitler i fortsättning kallas för nazistiskt medan det som leddes av Mussolini fortfarande kan kallas för fascistiskt. För hela det tyska samhället kom Hitlers erövring av statsmakten att leda till förändringar som måste beskrivas som en kvalitativ, inte endast som kvantitativ. För det Italienska samhället kom Mussolinis erövring av statsmakten att stanna vid förändringar som kan beskrivas som kvantitativa, och som inte slog om i ny kvalitet.
Under perioden efter maktövertagandet den 30 januari 1933, då den åldrade Rikspresidenten Hindenburg utsåg Hitler till rikskansler, förändrades karaktären på nazismens maktbas. Den förflyttades från ”gatans parlament” till statsapparatens maktorgan i form av polis, hemlig polis och det övriga statliga maskineriet. Militären var Hitlers slutliga mål, men det var ännu en bit kvar innan han kunde utmana dess självständighet. Särskilt i början av år 1933 går det att se hur snabbt nazisterna tar över maktorganen. Det händer stora saker nästan varje månad. De flesta motståndare hade svårt att hänga med då Hitler ökade hastigheten. Riksdagshusbranden den 27 februari utnyttjades av nazisterna till att den få den tyska riksdagen att rösta igenom den s.k. Fullmaktslagen den 23 mars. Fullmaktslagen innebar att Hitler blev högsta lagstiftande organ! Därmed var han diktator! Vid omröstningen hade nazisterna hjälp. Tillsammans med det ”Tysknationella folkpartiet” fick Hitler en absolut majoritet för lagens antagande. Men säg den bägare som inte innehåller lite smolk.
Hitler hade behövt hela 2/3 majoritet för att få lagen antagen. Det är inte lätt att få folk att rösta fram en diktatur! Men nazisterna fann på råd: a) kommunistpartiet förbjöds, b) socialdemokraterna i riksdagen hotades, c) en kombination av löften, lögner och övertalning vann slutligen över Centrumpartiet. Och på så sätt erhölls en 2/3 majoritet för lagen. Nazisterna hade nu kommit långt på vägen när det gällde att samla på sig diktatoriska befogenheter. Fyra månader senare, i juli 1933, förbjöds alla andra partier och all politisk aktivitet förutom nazisternas. Därmed var Tyskland en enpartistat. Processen hade dock inte varit problemfri. Valet till riksdagen, som ägde rum i början på mars – en dryg månad efter Hitlers utnämning till rikskansler, vilket innebar att nazisterna kunde driva en mycket påkostad och hänsynslös valrörelse – förverkligade inte förhoppningarna om egen majoritet och därmed total kontroll över Tyskland. Nazisterna fick, under omständigheterna, bara 44 procent av rösterna och tvingades ännu en gång att bilda en samlingsregering.
Men marken var jämnad. När rikspresident Hindenburg avled i augusti 1934 ersattes fältmarskalken av Hitler – med militärens stöd. I detta läge höjde Hitler åter tempot, på samma sätt som han gjort efter det han blivit utsedd till Rikskansler. Hitler avskaffade omedelbart den folkvalda posten som Rikspresident. Han tog dock över Rikspresidentens befogenheter och utnämndes sedan sig sedan till ”Führer och Rikskansler”. Till detta ska läggas att de väpnade styrkorna fick svära en ny trohetsed. Tidigare hade militären svurit lojalitet mot styrelsesättet, d v s mot landets författning. Nu fick militären svära trohet mot Hitler personligen. På detta sätt utmanövrerade han den tyska officerskåren. Om de hädanefter inte lydde Hitlers order innebar det att de även vägrade fullgöra sin plikt mot fosterlandet. Detta kunde tolkas som landsförräderi! Detta schackdrag från Hitler kom att få en väldig framtida betydelse.
Det finns ett uttryck som lyder så här: ”Det gäller att kunna se det som sker i det som synes ske”. Det är främst två saker vi vill att läsaren fäster blicken på. Dels att nazisternas övertagande av de statliga maktorganen även verkade i den andra riktningen. Alltså att de statliga maktorganen besatt en styrka och kompetens av osedvanliga mått, och att staten därför även kom att påverka den nazistiska rörelsen. Detta understryks då nazistpartiets massrörelse SA krossats. Utplåningen av SA, och förflyttningen av nazismens maktbas till statsapparaten innebär att Hitlers personliga makt stärks i förhållande till övriga nazistiska ledare. Före utnämningen till Rikskansler och alla andra statliga ämbeten, som utrustade honom med alla befogenheter, var Hitler trots allt endast en partiledare. Låt vara en karismatisk sådan. Båda bröderna Strasser, och särskilt SA-ledaren Ernst Röhm, vågade utmana Hitler. Men efter Maktövertagandet var Hitler både regerings- och statschef, högsta juridiska instans samt befälhavare över de väpnade styrkorna. Det skulle till mycket innan någon annan medlem i NSDAP skulle utmana Hitler nu. Förflyttningen av nazisternas maktbas från sin egen massrörelse till statsorganen innebar i praktiken också att enpartidiktaturen blev Hitlers diktatur, även över sina forna partikamrater inom NSDAP!