I mellandagarna följde jag med min 8-åriga dotter på bio. Den animerade filmen Sing blev 8-åringens val. Som 38-åring kan ett biobesök med sin dotter vara trevligt på flera sätt, det finns även mindre angenäma inslag.
En biosalong fylld med sockerstinna barn utgör inte direkt sinnebilden av julefrid och avkoppling. Ändå är det något annat att se en film på bio än att göra det hemma på en mindre skärm. För mig handlar det inte så mycket storleken på skärmen, färgåtergivningen och upplösningen hos bilden eller kvalitén på ljudet, utan just avbrottet från vardagen som gör den största skillnaden.
Det finns även en kvalité i att avsätta tid för att göra något, utan avbrott, repriser och val. Efter man har valt film – vilket jag denna gång outsourcade till min dotter – valt snacks, besökt toan, stängt av mobiltelefonen så är det som att sätta sig på ett tåg, med enbart en hållplats. Man behöver inte välja, bara åka med till slutet. Ser man på film hemma, så kan man gå på toan, koka kaffe, svara på sms när man vill eller välja att låta bli. Denna behållning av ett biobesök hoppas jag innerligt att 8-åringen inte går miste om.
Sedan så finns såklart behållningen av att jag och mitt barn gör någoting tillsammans. Där pappa inte frågar om hur det går i skolan, måste lägga lillasyster eller hänga tvätt. Lika lite som jag hoppas att min dotter behöver uppleva frihet från valen och deras krav, lika mycket hoppas jag att hon delar denna behållning med mig. Kanske hoppas jag förgäves. Kanske blir dagens 8-åringar stressade av göra ”rätt” i valfrihetsdjungeln?
Nåväl, när biobesöket är som bäst så roar själva filmen både en gubbe och en ung tjej. Även om det är olika skämt och delar av handlingen som ger behållningen för oss båda. Levde då Sing upp till detta? Läs våra recensioner nedan.
8-åringen: Klart värd att se (3,5 av 5)
Filmen var bra! Nästan, men bara nästan, lika bra som Zootropolis. Spännande handling, roliga skämt och trevligt med all musik och sång. Men filmen kunde varit mer spännande, det var så många huvudpersoner så man blev inte riktigt engagerad i någon av dom. Grismammans lösning för att ta hand om barnen var cool och fungerade ju nästan. Bäst var när gorillans pappa, som var en gangster och var arg på sin son för att han ville sjunga, rymde från fängelset för att säga förlåt till sin son. Klart värd att se! Filmen får 3,5 av 5 möjliga sjungande roliga djur.
38-åringen: Kul att se film med dottern
Förutsägbar och utan skämt för de vuxna i publiken, något som krävs för att filmen skall hålla både för stora och små. När jag jämför med andra filmer för barn så upplever jag att barnens skratt var glesare och de reaktioner som medryckta barn ger ifrån sig på bio saknades i salongen. Något större engagemang för den fifflande men godhjärtade koalan, som via en sångtävling försökte rädda sin teater kände jag inte. Själva handlingen saknade djupet som de sagor som många andra animerade filmer berättar. Tur att jag i vart fall fick vara med min dotter! Sing får 2 av 5, själva biobesöket får 4 av 5.