Många har en bild av Sverige som ett land utan korruption. I organisationen Transparency Internationals undersökningar av hur medborgarna i olika länder upplever korruptionen hamnar Sverige alltid bland de minst korrupta länderna. De senaste årens skandaler inom staten, kommunsektorn samt det privata näringslivet har dock avslöjat en långt mer utbredd korruption i Sverige än vad många uppfattat.
I januari i år avslöjade Kalla Fakta en stor korruptionshärva inom Statens Fastighetsverk (SFV). En tidigare högt uppsatt chef hade bland annat fuskat med upphandlingar för att gynna det byggföretag som hans fru arbetade på. Byggföretaget fick tillgång till hemlig information om konkurrenternas anbud i samband med upphandlingarna och kunde därför ”bjuda under” konkurrenterna och ro hem de lukrativa kontrakten. Enligt Kalla Fakta hade byggföretaget skickat fakturor till ett värde av 76,6 miljoner kronor till SFV de senaste fem åren. Enligt en källa inom byggföretaget ska den tidigare chefen ha fått tio procent av fakturabeloppet i ersättning för att han fixat kontrakten.
Chefen hade dessutom brutit mot fastighetsverkets interna regler och flyttat in i köksflygeln till Rosersbergs slott utan för Stockholm – en av de fastigheter han ansvarade över. Renoveringen av den 500 m2 stora bostaden, för 770 000 kr, fick skattebetalarna stå för. Även notan för renoveringen av chefens fritidshus i Finland och i Stockholms skärgård gick till skattebetalarna.
Det mest anmärkningsvärda i härvan var att den högsta ledningen sett mellan fingrarna på chefens agerande – i åratal. Sedan 2011 hade minst åtta anställda på SFV påtalat misstänkt korruption i samband med den tidigare chefen! Men ledningen agerade först när Kalla Fakta började gräva. Den tidigare chefen polisanmäldes i november 2016 och sitter idag anhållen misstänkt för grov trolöshet mot huvudman. Även SFV:s generaldirektör Björn Anderson och en fastighetsdirektör har anhållits för grov trolöshet mot huvudman. Detta då de underlåtit att utöva sitt tillsynsansvar, trots att ett flertal anställda anmält den korrupte chefens fifflande.
Korruptionshärvan vid Statens Fastighetsverk är den senaste av en rad liknande skandaler på kort tid som skakat både statliga, privata och offentliga verksamheter. Förra sommaren avslöjade Dagens Nyheter omfattande korruption och mygel på Riksrevisionen. Högt uppsatta chefer hade brutit mot reglerna för hur revisioner ska göras, lagt ned flera granskningar på ett sätt som strider mot lagen samt anställt vänner på tjänster med betydligt högre löner än brukligt. Några månader tidigare avslöjade de s.k. Panamadokumenten hur den svenska storbanken Nordea hjälpt rika kunder med avancerad skatteplanering. Till detta kommer stora skandaler på kommunal nivå, som exempelvis muthärvan i Göteborg där tjänstemän på bland annat bostadsbolaget Poseidon tagit emot tjänster i utbyte mot gentjänster från olika leverantörer. Eller den nyligen avslöjade korruptionshärvan inom Malmös kommunala bostadsbolag, MKB, där en anställd systematiskt riggat upphandlingar för att gynna ett visst byggbolag.
Vänskapskorruption blomstrar i kommunala bolag
Förutom dessa större skandaler har ett otal mindre skandaler avslöjats de senaste åren. Ändå ligger Sverige högt upp på Transparency Internationals lista över länder med minst korruption. Hur går detta ihop?
Enligt Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef på Riksrevisionsverket och FN:s internrevision,beror det på den snäva syn på korruption som finns i Sverige (DN 15/7-13). Korruption definieras som tagande av en muta, en suspekt sedelbunt under bordet i utbyte mot en viss tjänst. Den moderna internationella definitionen av korruption är däremot ”missbruk av makt- eller förtroendeställning för personlig förmån eller till förmån för en annan person eller grupp till vilken man har ett lojalitetsförhållande”. Det handlar alltså om ett förtroendebrott.
Enligt Inga-Britt Ahlenius är risken för korruption störst i kommunsektorn, som står för 70 procent av hela den offentliga sektorn: ”Kommunernas svaga förvaltningsstruktur med uppenbart dålig internkontroll och med oklarheter i ansvarsförhållanden bäddar för vanskötsel och till och med korruption” (DN 15/7-13). Ahlenius har under många år kritiserat systemet med att kommunernas revisorer består av förtroendevalda politiker. Politikerna i kommunerna granskar alltså varandra. Men när stora kommunala beslut tagits i samförstånd mellan alla partier i kommunfullmäktige – så fungerade det i muthärvans Göteborg och så går det till vid stora investeringar exempelvis i Umeå – hur oberoende blir då granskningen? Om politiker från båda blocken är medansvariga till potentiellt korrupta beslut finns det inga incitament för att göra en grundlig granskning.
En trend i kommunerna som Ahlenius särskilt varnar för (GP 8/2-17) är skapandet av kommunala bolag. Ahlenius menar att då en verksamhet placeras i ett bolag så fjärmas de anställda, med tiden, från alla offentliganställdas centrala uppgift – att verka i medborgarens tjänst. De kommunala bolagen har inte heller samma möjligheter till allmän insyn som vanlig kommunal verksamhet. En av domarna i samband med muthärvan i Göteborg visar dessutom på att kravet på integritet hos de anställda inte bedöms vara lika stort i ett bolag. Eftersom mutbrottet ägt rum i ett kommunalt bolag dömdes de ansvariga endast för ”mutbrott av normalgraden” istället för ”grovt mutbrott”. ”Slutsatsen är alltså att om man vill skapa en egen värld utan störande insyn och med lägre integritetskrav så ska man bilda bolag” konstaterar Inga-Britt Ahlenius.
Korruptionen inom svenska offentliga förvaltningar är större än vad många tror. Särskilt i kommunerna. Det är dags att göra upp med den felaktiga bilden av att korruption enbart handlar om sedelbunten under bordet. Korruption handlar om att missbruka en makt- eller förtroendeställning för personlig vinning eller till förmån för en annan person eller grupp som man har ett lojalitetsförhållande till. Ett första konkret steg vore att avskaffa en stor del av de kommunala bolagen. Ett annat steg vore att bryta med systemet där politiker granskar politiker och istället inrätta en oberoende kommunal revision.