Del ett. I förra numret ställde vi följande frågor: ser vi slutet på en över hundraårig epok där arbetarrörelsen och socialdemokratin utgjort ett av samhällets två politiska huvudalternativ; bevittnar vi inledningen till en ny epok där frontlinjen i samhällsdebatten förflyttas, från att tidigare ha stått mellan arbetarrörelsen och borgerligheten, till att i framtiden komma att stå mellan två skilda läger inom borgerligheten; hur kom det sig att den ekonomiska nedgången 2007-2009 slog så hårt mot socialdemokratin; kommer arbetarrörelsens partier att reduceras till att enbart utgöra stödtrupper till den traditionella borgerligheten i kraftmätningen mellan denna och de ny-reaktionäras politiska representanter?
Mycket pekar på att så kommer att bli fallet i samband med årets presidentval i Frankrike. Socialistpartiets väljare ser ut att reduceras till röstboskap vars enda roll är att hjälpa den traditionella franska borgerlighetens presidentkandidat att besegra de ny-reaktionäras kandidat – Front Nationals partiledare Marine Le Pen. Detta skulle i så fall vara en upprepning av vad som ägde rum i samband med presidentvalet i Österrike i fjol. Där var socialdemokratins roll reducerad till att hjälpa den traditionella borgerligheten att besegra det ny-reaktionära s.k. ”Frihetspartiets” presidentkandidat!
Frågan om denna förskjutning – där Socialdemokratin tillsammans med f.d. stalinistiska partier (ofta omdöpta till ”Vänsterpartiet”) reduceras till rollen att enbart utgöra stödparti till den traditionella borgerligheten – kommer att upprepas i land efter land. Förutom i Frankrike och Österrike kan frågan även ställas bland annat i Nederländerna och Sverige. I valet till det nederländska parlamentets representanthus onsdagen den 15 mars i år fick socialdemokratins motsvarighet endast stöd av cirka 6 procent av väljarna (vid denna tidnings pressläggning). Detta kan jämföras med stödet för de ny-reaktionäras s.k. Frihetsparti (PVV), som preliminärt ser ut att ha blivit näst stärsta parti. I valspurten låg partiet sida vid sida med vad som (just nu) utgör den traditionella borgerlighetens politiska huvudalternativ ”Folkpartiet för Frihet och Demokrati” (VVD). Det var inte länge sedan PVV var största parti, enligt opinionsmätningarna, och låg på mellan 20-25 procent inom väljarkåren! PVV verkar dock ha tappat stöd under de sista veckorna och verkar få ca 13 procent av rösterna.
Ser vi till Sverige råder här just nu en väldig, men ytlig, politisk turbulens. Det spekuleras vildsint om nästan allt, speciellt om framtiden för Anna Kinberg Batra och Alliansen. Men det väsentliga är följande: genom sitt utspel om det legitima i att fälla en S-dominerad regering med hjälp av Sverigedemokraterna har moderatledaren gjort ett maktskifte efter valet 2018 nästan oundvikligt. Då SD samtidigt går framåt bland väljarna, medan S gått bakåt sedan valet 2014, måste frågan ställas: kommer även socialdemokratin i Sverige (som hade nästan 45 procent i väljarstöd så sent som i maj 2008) att reduceras till enbart ett stödparti åt den traditionella borgerligheten? I första hand till C, L och MP (ett i grunden borgerligt parti).
Arbetarpartiet ser det som sin självklara uppgift att förhindra att arbetarrörelsen reduceras till ett bihang åt den traditionella borgerligheten. Detta kräver djupgående politiska omvälvningar inom arbetarrörelsen. I detta nummer ska koncentrera oss på två. Den första omvälvningen handlar om att förstå dubbelheten i de ny-reaktionäras politiska identitet. Klarar vi inte detta kan arbetarrörelsen aldrig besegra partier som Front National. Den andra omvälvningen handlar om att utmana den traditionella borgerlighetens kontroll över samhällsutvecklingen. Det handlar om att vinna arbetare och övriga löntagare, bönder och småföretagare, för ett handlingsprogram vars syfte är att ta kontroll över de enorma kapitalrörelser som idag ligger i händerna på banker och storföretag och som inneburit enormt växande orättvisor samt en avdemokratisering av samhället. Kort sagt: arbete mot kapital. Låt oss börja med dubbelheten hos de ny-reaktionära.