”It was 20 years ago today Sgt Pepper…” Nä, det är faktiskt 50 år sedan denna klassiska sång spelades för första gången. Den första juni 1967 släppte Beatles sitt mästerverk ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band”. Det var dessutom första gången jag hörde LP:n.
Förväntningarna var stora. 1966 sa Beatles att man skulle sluta spela ”live”, vilket på den tiden brukade betyda att bandet la ner. Hösten ’66 hände det mycket på musikfronten. Psychedelia och flowerpower var på gång, popen blev mer spännande. Man började experimentera med ljud och instrument: fuzzbox, sitar, m.m.
Så i februari 1967 kommer Beatles första livstecken på flera månader: singeln Penny Lane/Strawberry Fields. Jag minns första gången jag hörde låtarna på radio. Jag bara häpnade! Var detta Beatles? Wow!! Så förväntningarna var stora när min kompis Roger tog rälsbussen från Vännäs, gick in på Burmans i Umeå och köpte oss var sitt exemplar av LP:n. Jag stod på perrongen i Vännäs och väntade.
Jag tog LP:n och cyklade hem. Öppnade påsen och stirrade. Bara omslaget var nåt nytt med alla färger. Och vilka var alla personer på omslaget? Det var utvikomslag, texter på omslaget och en bilaga med saker att klippa ut. Jag lade på skivan och sen var jag fast. Skivan lämnade inte skivtallriken på nästan en vecka. LP:n var fantastisk. Alla låtar hade sin egen stil och sound fast allt hängde ändå ihop.
Alla man kände hade hört LPn alla pratade om den. Alla musiker i hela världen verkade ha lyssnat på Sgt Pepper. Även dom som inte gillade Beatles hade hört den och hade en åsikt. Jag tror att få LP-skivor har haft en så stor betydelse som Sgt Pepper. Till exempel blev LP:n som medium oerhört viktig efter Sgt Pepper. Radiostationerna i hela världen började spela LP-skivor. Singeln fick hård konkurrens. Att blanda olika musikstilar blev också stort 1967. Folk, blues, klassiskt, etno – allt blandades.
Nu har det som sagt gått 50 år sedan LP:n kom ut, och för min del så har den inte tappat ”stinget”. Man kan ju bara hoppas att en ny generation kan ta till sig musiken och njuta och inspireras som jag gjorde som 14-åring 1967.