Just nu pågår förhandlingar mellan EU och Storbritannien om hur landets utträde ur EU, det som kallas för Brexit, ska gå till. Det är troligtvis riktigt att påstå att en majoritet av borgerligheten i Storbritannien är oroliga för konsekvenserna av Brexit.
Det råder viss förvirring i Storbritannien om huruvida landet ska uppnå en ”mjuk” eller ”hård” Brexit. Inte konstigt. En ”hård” Brexit innebär en total separation från alla EU-institutioner. Faktum är att borgerligheten, representerad av Torypartiet, inte har någon som helst aning om vad som kommer att hända eller vad som skulle vara bäst för Storbritannien efter Brexit. Det blir allt tydligare att ett utträde ur EU, under kapitalismen, inte innebär bättre framtidsutsikter för arbetarklassen.
Theresa May deltog i kampanjen för att stanna i EU tillsammans med en majoritet av Toryregeringen, men hon var ingen framträdande person. Hon såg sin chans att flytta fram sina positioner vid köttgrytorna när David Cameron avgick efter folkomröstningen om EU. Hon framställde sig som att hon skulle bli premiärministern som skulle ”utföra det brittiska folkets vilja” och lämna EU. Det var ingen som röstade för att hon skulle bli ledare för Torypartiet och därmed premiärminister. Hon utsågs genom den vanliga processen av intriger och rygghugg inom Torypartiet.
Sedan May blev premiärminister för ett drygt år sedan har hon försökt skyla över sin aningslöshet med meningslösa one-liners som ”Brexit betyder Brexit” och ”Inget avtal är bättre än ett dåligt avtal”. Storbritannien ansökte officiellt om att lämna EU för över tre månader sedan. Sedan dess har EU tagit fram detaljerade dokument kring vad de uppfattar som nio viktiga kärnfrågor i samband med utträdet, som ett slags utgångspunkt inför förhandlingarna. Den brittiska regeringen har inte producerat något alls! Tories är helt aningslösa.
Folkomröstningen om EU-medlemskapet var resultatet av en konflikt inom Torypartiet. Detta parti har länge haft en flygel som varit besatta av det brittiska imperiets ”storhet” och som sörjt Storbritanniens nedgång i decennier. Dessa är de s.k. euroskeptikerna. Det var för att hantera denna konflikt inom sitt eget parti som dåvarande premiärministern David Cameron utlyste folkomröstningen i juni 2016. Debatten om Brexit var i praktiken en debatt mellan olika flyglar inom Torypartiet. EU är ett borgerligt projekt som inneburit försämringar när det gäller löner och arbetsrätt. Men ingen av de som kampanjade för ett utträde nämnde dessa avgörande frågor. Labour fick dessutom knappt ett finger med i spelet. Till Camerons fasa röstade en majoritet för Brexit, varpå han avgick.
Karl Marx var kritisk mot folkomröstningar och dömde ut dessa som bluffdemokrati. Napoleon III använde en folkomröstning för att välja sig själv till kejsare av Frankrike i december 1851. Han konsoliderade alltså sin diktatur genom vad som framstod som en demokratisk metod. Folkomröstningar reducerar komplicerade problem till Ja-eller-Nej-frågor. Då många arbetares levnadsstandard sjunkit sedan den stora recessionen 2008 är det föga förvånande att många uttryckte sitt missnöje genom att rösta nej till EU när de gavs chansen.
De specifika skälen till varför en majoritet röstade Nej är inte helt klarlagda. Theresa May drog slutsatsen att folk var oroade över mängden invandring till Storbritannien. May har en historia av kampanjer mot invandring och av att försöka piska upp rasistiska stämningar. Som inrikesminister sedan 2010 så skaffade hon fram skåpbilar som åkte runt i olika delar av Storbritannien med följande varning: ”Illegala invandrare – åk hem annars griper vi er”. Det finns dock inga bevis för att invandrarfientliga stämningar var huvudskälet till att en majoritet av väljarna röstade för Brexit.
Brexit är en komplicerad fråga för Labour. 52 % av väljarna röstade för att lämna EU, men en folkomröstning ger inga tydliga svar om varför. Röstandet var inte heller uppdelat efter tydliga klasslinjer. Exempelvis så röstade många unga väljare för att stanna i EU medan äldre väljare i större utsträckning röstade för att lämna. Ungefär två tredjedelar av Labourväljarna röstade för att stanna, men det fanns stora geografiska skillnader.
I vissa stora tidigare industriregioner har arbetare och arbetslösa en känsla av att ha blivit bortglömda. Och faktum är att dessa regioner har försummats i årtionden. Industrierna, med sina trygga och relativt välbetalda jobb, har försvunnit och ersatts med kronisk arbetslöshet eller av otrygga och lågbetalda jobb inom tjänstesektorn.
I många fall har dessa områden röstat fram Labourkandidater i decennier. Det politiska etablissemang som genomfört nedskärningar och svikit vanligt folk i dessa områden är alltså Labourpolitiker. Väljarna i dessa områden är missnöjda och har länge ignorerats av sina folkvalda. I avsaknaden av ett socialistiskt svar på sina problem (tills valet av Corbyn) har deras ilska riktats mot EU:s byråkratiska strukturer.
Vilken inställning bör Labour ha till Brexit? Tusentals, kanske till och med tiotusentals, EU-direktiv har skrivits in i den brittiska lagen under de 40 år som Storbritannien varit med i EU. Många av dessa är neutrala, som exempelvis standardiseringen av saker som eluttag runtom i Europa. Andra lagar som rör exempelvis begränsning av arbetstider, miljöskydd och konsumenträtt har varit gynnsamma för de brittiska arbetarna.
De flesta verkliga framsteg, som exempelvis lika lön för lika arbete för kvinnor och män, har dock vunnits genom klasskamp och inte genom EU-byråkratins goda vilja. Trots detta så vill vi försvara vad vi har vunnit. Kommer alla dessa reformer att kastas ut i samband med Brexit? Det är i alla fall vad vissa Tories vill. De vill att Storbritannien ska bli ett avreglerat lågskatteparadis. Detta är vad en ”hård” Brexit innebär. Och Theresa May hör till denna skara. De kommer att försöka smyga med försämringar för arbetarnas rättigheter i den flodvåg av nya lagar som oundvikligen kommer att följa med Brexit. Även om lagtexterna kan komma att vara komplicerade så måste vår grundläggande attityd vara glasklar: vi lägger all kraft vid att försvara löner, arbetsrätt och anställningstrygghet.
Vi motsätter oss uppfattningen att Brexit var en invandrarfientlig omröstning. Det har skett en ökning av hatbrott mot utlänningar sedan folkomröstningen. Vi står för enighet mellan inhemska och utländska arbetare och bekämpar splittring.
Angela Merkel och andra EU-ledare har gjort klart att inget land, inklusive Storbritannien, kan vara kvar inom den inre marknaden inom EU om de begränsar den fria rörligheten av arbetskraft. Den fria rörligheten av arbetskraft räknas till en av de fyra friheterna som utgör grunden till EU (de övriga tre handlar om fri rörlighet för varor, tjänster och kapital). Theresa May är fast beslutad att begränsa invandringen till Storbritannien. Hon är därmed inriktad på en ”hård” Brexit. Begränsad tillgång till EU:s inre marknad kommer oundvikligen att slå mot brittiska jobb, eftersom närmare hälften av all brittisk export går till EU. Corbyns Labourparti måste prioritera försvar av jobb och levnadsstandard över begränsning av invandring.
Labour respekterade majoritetens vilja genom att rösta för ett brittiskt utträde ur EU i omröstningen i parlamentet. Men vi kan inte stödja en slakt av arbetares rättigheter med Brexit som täckmantel – vilket stora delar av Tories vill. Vi anser att Labour måste stå för försvaret av jobb och levnadsstandard och stödja den uppgörelse som bäst tillgodoser detta.