Alla har hört talas om skandalen kring Transportstyrelsen. Eller ”haveriet” som Stefan Löfven kallar det. Skandalen handlar om att en stor mängd sekretessbelagda och hemliga uppgifter i form av datoriserade register kan ha kommit på avvägar. Den skada detta kan ha åsamkat Sveriges försvar, samt enskilda individer, har jämförts med den skada som Stig Bergling kan ha åstadkommit genom sitt spionage under 1970-talet.
Det skedda har i sin tur lett till en politisk maktkamp. Denna inleddes onsdagen den 26 juli då de fyra allianspartierna, stöttade av SD, kallade till presskonferens. På denna förklarade Moderaternas Anna Kinberg Batra, uppbackad av Alliansens övriga partiledare, att de skulle inkalla riksdagen till ett extra möte. På detta extrainkallade riksdagsmöte skulle sedan de fyra allianspartierna, stödda av SD, fälla tre S-märkta ministrar i en förtroendeomröstning. Det rörde sig om Anna Johansson, infrastruktur, Anders Ygeman, inrikes, och Peter Hultqvist, försvar.
Vi ska försöka förklara hur det gick till när de sekretessbelagda och hemliga uppgifterna kom på avvägar. Vi ska även försöka visa att den regeringskris som har pågått sedan Alliansen och SD förde fram sitt misstroendevotum egentligen utgör ett tecken på att hela det svenska politiska systemet befinner sig i en djup kris. Vi börjar med krisen för det politiska systemet.
Makten splittrar
Det var Alliansen som skapade regeringskrisen. De hade inte behövt kräva att riksdagen inkallades till ett extra sammanträde. Det fanns nämligen två andra sätt på vilket den SD- stödda Alliansen hade kunnat agera. Den kunde ha berättat för media att de skulle ta upp sin misstroendeförklaring då riksdagens höstsession började den 5 september. Alliansen kunde också ha sänt frågan om huruvida regeringen har agerat rätt eller fel, sedan den fått kännedom om Transportstyrelsens säkerhetsläcka, till Konstitutionsutskottets (KU) för en s.k. ”snabbutredning”. Då hade både den SD-stödda Alliansen, regeringen och alla andra fått svaret redan inom en månad. Detta hade gett förloppet en helt annan dynamik. Framför allt hade aldrig frågan om regeringens avgång, och ett eventuellt maktskifte före valet 2018, kommit upp mitt i högsommaren.
Men inget att dessa båda alternativ fyllde kravet på dramatik. Alliansen hade uppenbarlig jobbat mycket med dramaturgin. Den hade ett mycket dramatiskt uttryck som löd: ”förtroendet är förbrukat”! Formellt riktades uttrycket mot de tre ministrarna. Men eftersom det rörde sig just om hela tre ministrar, och att såväl Ygeman och Hultqvist tillhör regeringens såväl som socialdemokratins tungviktare, gällde budskapet att ”förtroendet var förbrukat” för hela regeringen. Och syftade till att skada Stefan Löfven personligen.
Det är svårt att säga med säkerhet. Men det finns det som tyder på att åtminstone delar av Alliansen hade hoppats på att inte endast få fälla regeringen utan även på att få ta över regeringsmakten själva. Då partiledarna för C och KD, Annie Lööf och Ebba Busch Thor, intervjuades i TV4 Nyhetsmorgon på torsdagen den 27/7 ställde journalisten frågan om allianspartierna var beredda att ”ta över”. På detta svarade EBT omedelbart med ett ljudligt ”JA”. Annie Lööf hann inte riktigt med. SD:s partiledare Jimmie Åkesson förklarade att han var ”besviken” över att Stefan Löfven inte hade avgått efter deklarationen om en kommande misstroendeomröstning.
Två dagars krig och sedan tystnad
För att förstå vad som ledde till att en rad helt osannolika beslut fattades – men också vad som ledde till att en rad självklara beslut inte fattades – måste vi känna till det politiska klimat i vilket detta drama utspelade sig. Det handlade om ett privatiseringsklimat. Och detta privatiseringsklimat hade regeringarna Reinfeldt och Löfven skapat tillsammans.
Större delen av befolkningen i Sverige torde ha trott att staten hade kontroll över statens hemligheter. Men så var alltså inte fallet! Hanteringen av de sekretessbelagda och hemliga (vilket inte behöver vara samma sak) registren var outsourcade, utflyttade eller utlagda på entreprenad till ett privat företag. Företaget heter IBM! Detta företag har, bland annat tack vare sina stordatorer, utgjort en viktig del av USA:s militärindustriella komplex under årtionden. Frågan kan inte undvikas: varför inte även lägga ut resten av försvaret och polisen till ett företag som IBM?
Transportstyrelsens ”haveri” vad gäller it-säkerheten beror på privatiseringsbeslut för vilka både regeringarna Reinfeldt som Löfven är ansvariga. Därför blev det så tyst så fort. Diskussionen fortsatte bak lykta dörrar. Där bestämdes det vad striden mellan riksdagspartierna får handla om. Och vad striden inte får handla om. Ska exempelvis något av de två traditionella politiska blocken kräva att staten, i form av försvars- och justitiedepartementen, ska ha ansvaret för de militära och polisiära hemligheterna. Det finns knappast någon som skulle gå emot ett krav på återförstatligande. Snarare tvärtom!
Det är detta som ligger bakom den makabra situationen att det kan råda fullt krig om makten, härligheten och ärligheten under hela två dagar. Det kämpades både under Alliansens utspel om misstroendeomröstning på onsdagen och under Löfvens kontring med en regeringsombildning på torsdagen. Men sedan fick det vara nog. Och det blev tyst. Nästan helt tyst.
Vänskapskorruption
Ingen inblandad har bestridit att det som skett innebär den största säkerhetsmässiga skadan för Sverige sedan Stig Berglings tid. Om skadorna som generaldirektör Maria Ågren åstadkom är i samma klass som spionens så gäller detta definitivt inte för straffen. Låt oss jämföra: Spionen Stig Bergling dömdes till fängelse – livstids fängelse. Transportstyrelsens generaldirektör, som struntade i ett helt berg av lagar för att kunna skada landet på ungefär samma sätt, fick betala 70 000 kr i böter (vilket hon inte känner av alls). Är detta konstigt? Nej.
På grund av de båda traditionella politiska blockens gemensamma ansvar för privatiseringen av hanteringen av de sekretessbelagda och hemliga registren kan vi befara att inget huvud alls kommer att rulla. Det är frestande att säga följande: Om ”det är något ruttet i konungariket Danmark” så må vi förbanna den fruktansvärda tystnaden i konungariket på andra sidan sundet. Det har begåtts brott. Maria Ågren har brutit mot så gott som alla lagar hon har kunnat och konsekvenserna jämförs med de som spionen Bergling orsakade. Straffet blir böter.
I en debattartikel på Svt Nyheter skriver Inga-Britt Ahlenius, känd som Miss Fearless, bland annat följande angående om IT-skandalen och lagstiftningen om tjänstefel: ”Om den gamla lydelsen hade varit kvar är det väl sannolikt att generaldirektören Maria Ågren hade kunnat ställas till ansvar för tjänstefel och därmed riskerat en fängelsedom”.
Och de som beslutat om privatisering av hanteringen av allt hemligt, men inte följt upp dess konsekvenser, anklagas inte ens för vårdslöshet eller oaktsamhet. Trots att det talats vitt och brett om att ”rikets säkerhet” har skadats blir det endast p-böter och tystnad. Det är omöjligt att inte ställa frågan om det vi bevittnar inte är ett uttryck för det som innefattas i begreppet vänskapskorruption?