Beskrivningen av socialdemokratins anpassning till den traditionella borgerlighetens angrepp på välfärdssamhället har utgjort en viktig uppgift för Arbetarpartiet. Detsamma gäller analysen av anpassningsprocessens drivkrafter. Det mest betydelsefulla, och förödande, exemplet på arbetarrörelsens anpassning är dess uppslutning bakom EU:s ökande överstatlighet. En färdriktning som pekar på framväxten av ett Europas Förenta Stater (EFS).
Detta projekt innebär att Europas olika eliter samlas för att underminera och i slutänden kanske även upplösa dagens nationalstater. Genom att underminera nationalstaterna undermineras även tre olika uppsättningar av rättigheter som arbetarrörelsen i Europas olika länder har kämpat för historiskt. För det första de demokratiska fri- och rättigheterna. För det andra den skattefinansierade välfärden. För det tredje löntagarnas rättigheter på arbetsmarknaden via kollektivavtal och arbetsrättslig lagstiftning.
Förespråkarna för ett Europas Förenta Stater stämplar, ofta och allt mer aggressivt, motståndarna mot detta överstatliga projekt som motståndare både mot frihandel och handel över huvud taget. Men för handel mellan olika länder krävs endast ett frihandelsavtal som Nafta. Naftaavtalet gäller sedan 1994 mellan Kanada, USA och Mexiko. Detta utan EU:s växande byråkrati och tilltagande överstatlighet i form av kommissioner, ministerråd, centralbank, militära styrkor och ett eget parlament med strävan efter en egen EU-skatt. Allt för att kunna ta över och sedan, steg för steg, kunna montera ned de tidigare national- och välfärdsstaternas funktioner.
Socialdemokratins anpassning beror till avgörande del på denna politiska rörelses alternativlöshet till borgerlighetens projekt: ett Europas Förenta Stater! Det är just alternativlösheten som präglar de gamla arbetarpartierna och de fackliga rörelser som de kontrollerar. Alternativlösheten förklarar till stor del de fruktansvärda valnederlag som socialdemokratin drabbats av under 2017 där Frankrike kanske utgör det mest skrämmande exemplet. Här måste vi tala om ett rent förfall.
Vänsterpartiets förräderi mot arbetarkvinnorna
Men det finns också en annan trend som speglar alternativlösheten och förfallet hos vad som, åtminstone tidigare, utgjorde en del av arbetarrörelsen. Det handlar om utvecklingen hos vissa f.d. eurokommunistiska partier som idag ofta slarvigt kallas för ”Vänstern”. I det följande ska vi studera det svenska Vänsterpartiet – och speciellt deras förräderi mot arbetarkvinnorna.
Mot slutet av sina sex år i opposition genomförde Socialdemokraterna 1981 en skatteuppgörelse med de nuvarande Liberalerna. Detta innebar ett första steg i nedmonteringen av välfärdssamhället. Steget var inte så stort i jämförelse med vad som skulle komma senare. Men det innebar att trenden i samhällsutvecklingen vände. Hädanefter skulle orättvisorna i samhället komma att öka istället för att minska. Detta samtidigt som fackets ställning skulle komma att försvagas.
Ett andra och långt större steg när det gällde angreppet på välfärdssamhället togs under perioden 1994-98. Under dessa år genomfördes i Sverige västvärldens hårdaste besparingsprogram. Besparingarna under den dåvarande S-regeringen uppgick till enorma 126 miljarder kr. Vad gjorde då Vänsterpartiet? Tog partiet chansen och ställde sig i spetsen för de väldigt kraftfulla proteststämningar som existerade vid denna tid? Absolut inte. Tvärtom stödde Vänsterpartiet hela 90 procent av den dåvarande S-regeringens nedskärningar.
Under Gudrun Schyman som partiledare ställde V upp på 114 av de totalt 126 miljarderna. Sedan steg Schyman, på ett fruktansvärt falskt sätt, av nedskärningspolitikens tåg strax innan valet 1998. Man kan säga att hon hoppade av på stationen före målgången. Detta för att kunna bedriva en valrörelse som huvudsakligen gick ut på att kritisera den politik som hon och Vänsterpartiet till 90 procent själva var ansvarig för!
Några år senare, i sitt s.k. Talibantal 2001, uttalade sig Schyman bland annat på följande sätt: ”Genom de senaste tio årens skattesänkningar, kombinerade med nedskärningar, har hundratusentals kvinnor avskedats, lönerna har stått stilla och stressen har ökat. Frustrationen över att inte kunna ge barn, elever, sjuka och gamla nödvändig omsorg skapar en formlig epidemi av utbrändhet och långtidssjukskrivningar”.
Men namnen på de två partiledare som var främst ansvariga för denna generalattack på arbetarkvinnorna i den offentliga sektorn var Göran Persson (S) och Gudrun Schyman (V). Det var deras gemensamma nedskärningspolitik som hade inneburit att hundratusentals arbetarkvinnor avskedats, medan andra hade drabbats av epidemin av utbrändhet och långtidssjukskrivningar, som Schyman sedan tog som utgångspunkt för en ny politisk vändning. Allt på bekostnad av arbetarkvinnorna.
Genom sitt dubbelspel inför valet 1998 lyckades Vänsterpartiet ”vinna över” nästan alla väljare som lämnade S i protest mot de jättelika besparingar för vilka V var lika skyldiga. Tack vare denna falskhet lyckades partiet nästan fördubbla sin storlek, från cirka sex till nära tolv procent av väljarna.
Vänsterpartiet vägrade utmana S
Stödet för de jättelika nedskärningarna under åren 1994-98 visar Vänsterpartiets sanna natur. En analys av ett parti handlar inte endast om vad partiet gör – en analys handlar också om vad partiet vägrar att göra. Ofta finner vi den verkliga sanningen om ett parti i vad det inte gör – när möjligheten finns. Så är det med Vänsterpartiet.
Den dåvarande partiledaren för V, Gudrun Schyman, lyckades nämligen dölja att partiet stött S-regeringens när det gäller 114 av besparingsprogrammets 126 miljarder (90 procent). Detta genom att alltså ”hoppa av” nedskärningarna strax före valet. Det regeringssugna Centerpartiet stödde S-regeringens återstående 12 miljarder för att nedskärningsprogrammet skulle gå i lås.
Men efter valet 1998 ställde sig V åter bakom S-regeringens nya nedskärningar! Så de väljare som hade hoppats att deras ”missnöjesröstning” på Vänsterpartiet skulle sätta press på S att ändra politisk kurs blev förrådda av V. I detta läge hade V möjligheten att agera som en riktig opposition, utifrån sin fördubblade styrka i valet 1998, och sikta på att ta över rollen som största parti inom LO-facken. Detta skulle ha utgjort en omvälvning av hela det politiska landskapet i Sverige.
Men Vänsterpartiet hade ingen tanke på att försöka formulera ett eget alternativ och utmana S. Istället ställde V åter sina (till antalet utökade) mandat till S-regeringens förfogande! Återigen: Schymans agerande var extremt cyniskt. Å ena sidan trampade de två stora ”socialistiska” partierna (S och V) på LO-arbetarnas förhoppningar. Detta kom att underminera förtroendet för dessa partier, som det verkar för en hel historisk epok. Å andra sidan innebar sveket mot arbetarna också ett brutalt slag mot den egna politiska identiteten. Sedan S och V lurat arbetarna, genom att tillsammans driva igenom de väldiga besparningarna under 90-talet, har både S och V befunnit sig i en process där den egna politiska identiteten befunnit sig i upplösning. EU/EG-frågan utgör ett tydligt exempel på detta.
V kan inte vrida EU ”till vänster”
Jonas Sjöstedts hela väg mot partiledarposten inom Vänsterpartiet baserades på en enda fråga: ”Nej till EG”. Men idag har V släppt sitt EU-motstånd. För att få sitta med i en framtida Socialdemokratisk regering har V ”omvandlat sig” från EU-motståndare till EU-kritiker. En EU-motståndare avslöjar och bekämpar planerna på ett Europas Förenta Stater. En EU-kritiker påstår att de ska ”driva EU till vänster”. Men detta påståendet är ett nytt försök att bedra befolkningen i Sverige. Det är ett nytt försök från V att lura löntagarna. Och i samma storleksordning som när det gällde nedskärningarna under 90-talet. Förhoppningsvis genomskådas EU-kritikerna i V (och MP) av Sveriges löntagare.
Vänsterpartiet, Judas och silverpengarna
Vi ska hålla oss kvar vid S-regeringens nedskärningar, och V:s aktiva stöd för dessa i stället för att gå i aktiv opposition mot nedskärningarna, ett tag till.
Vänsterpartiets agerande kom nämligen att utgöra en starkt bidragande orsak till att bland annat LO-arbetarna kom att börja rösta på det borgerliga blocket. Och sedan på SD. Som alla vet har detta idag ritat om hela den politiska kartan i Sverige. Det var sveken, från både S och V under 90-talen, som lade grunden till framgångarna för Moderaternas och sedan för SD bland LO-arbetarna.
Slutsatsen av turerna under 90-talet visar att den enda politiska metod som V är kapabel till är att först titta på vad S gör – och sedan lägga sig lite ”till vänster” om S. Detta för att i rent partiegoistiskt syfte tjäna några väljare.
Det är svårt att inte tänka på Judas Iskariot då V:s agerande under 90-talet analyseras. Istället för 30 silverpengar för att förråda Jesus fick V ett fördubblat antal röster för att förråda de kvinnliga arbetarna. Men V fick ut lika lite av dessa extra röster som Judas fick av silverpengarna. Vänsterpartiet genomskådades nämligen redan i nästa val.
Efter att V steg på nedskärningståget igen, efter valet 1998, har V aldrig fått lika höga siffror som i valet 1998. Nedan kan läsarna se väljarrörelserna mellan S och V under de tre riksdagsvalen som behandlats ovan.
Återigen: Det finns inte på dagordningen att V skulle försöka mobilisera de egna medlemmarna och försöka påverka fackföreningarna att i sin tur dra med sig löntagarnas stora grupper för att återigen överföra pengar – från kapital till arbete och till skatteinkomster. Detta för att försvara arbetsvillkor och välfärdssamhälle. Vänsterpartiet har inget politiskt alternativ till S. Men partiet ljuger bättre. Detta är dock ingen merit.