Detta är den första i en serie artiklar där vi ser tillbaka på det politiskt omvälvande året 1968 – för 50 år sedan i år.
Den 30 januari 1968 inledde Nordvietnams armé och FNL-gerillan en militär offensiv där man slog till mot platser över hela Sydvietnam. Trots att deras förluster blev mångdubbelt större än vad som drabbade USA och Sydvietnam kom Tet-offensiven att utgöra en vändpunkt i kriget. Detta på grund av de enorma politiska effekterna som följde i den militära kraftmätningens spår.
Tet-offensiven var mycket omfattande. Militärt blev USA och Sydvietnam helt tagna på sängen. Av Sydvietnams 44 provinshuvudstäder anfölls 36. En av de mest anmärkningsvärda händelserna i samband med offensiven var belägringen av den amerikanska militärbasen Khe Sanh. Basen, som huserade c:a 6 000 amerikanska soldater, belägrades av styrkor från Nordvietnams armé och hade troligtvis erövrats om inte USA satt in massiva flygbombningar till försvar av basen. Militärerna fasade för jämförelsen med slaget vid Dien Bien Phu 1954 – då Frankrike förlorade ett av sina största och viktigaste slag mot samma motståndare.
En annan mycket spektakulär del i Tet-offensiven var när ett fåtal (vissa källor talar om 18) soldater från FNL-gerillan slog till mot USA:s ambassad i den sydvietnamesiska huvudstaden Saigon. Detta visade, på ett chockartat sätt, att det inte fanns en enda plats i Vietnam där amerikanerna kunde känna sig säkra.
Räknar man förluster var Tet-offensiven ett nederlag för Nordvietnam/FNL. Enligt amerikanska källor förlorade Nordvietnam/FNL 58 000 soldater under offensiven, vilket var nästan lika många som USA förlorade under hela kriget. Trots detta var Tet-offensiven en avgörande vändpunkt i kriget.
Bara två månader innan offensiven inleddes påstod General Willam Westmoreland, överbefälhavare för de amerikanska styrkorna i Sydvietnam, att segern var inom räckhåll. Och därmed en möjlighet att avsluta ett krig som höll på att bli allt mer impopulärt hemma i USA – ett land som redan höll på att slitas isär av ökade raskravaller och politiska mord. Tet-offensiven och dess efterspel satte sådana påståenden på skam och det blev uppenbart för allt fler amerikaner, för såväl civila på hemmaplan som för soldater i Sydvietnam, att kriget inte gick att vinna. I alla fall inte inom överskådlig tid. Detta bidrog till att stärka den massiva antikrigsrörelsen internationellt. Men i USA ledde det dessutom till att raskonflikterna fördjupades.
Det enorma tryck som skapades av hemmaopinionen i USA p.g.a. krigets utveckling ledde till att president Lyndon B. Johnson avbröt de amerikanska flyganfallen mot Nordvietnam fram till 1972 och meddelade att han inte tänkte ställa upp till omval. Johnson gick även med på att inleda fredsförhandlingar. Detta innebar början på att USA stegvis drog sig ur kriget.
Tet-offensiven visade att Nordvietnams ledare Ho Chi Minh förstod det ”västerländska” samhället och strömningarna bland ungdomar och svarta. Den amerikanska politiska och militära ledningen förstod aldrig det vietnamesiska samhället. Om något så ställde Tet-offensiven detta på sin spets och förklarar USA:s kanske avgörande nederlag i samband med offensiven.