Den 22 juli 2011 är för evigt inpräntat i arbetarrörelsens minne. I ett av de värsta högerextrema terrordåden någonsin dödades 69 ungdomar på det norska socialdemokratiska ungdomsförbundet AUFs sommarläger på ön Utöya. Dessutom dödades 8 personer av en bilbomb utanför regeringsbyggnaden i Oslo. Gärningsmannen Anders Behring Breivik motiverade sitt attentat med att han ville få uppmärksamhet för det högerextrema och anti-muslimska manifest som han hade skrivit.
Inget av detta är känt när filmen börjar. Den inleds med bilder från Oslo före, under och efter bombattentatet. Sedan klipper man till Utöya, där vi får möta Kaja, hennes syster och kompisar. De diskuterar politik, badar och har trevligt, som man brukar ha på sommarläger. Lite högljudda debatter och gräl blir det också. Som det brukar vara i verkligheten.
En liten stund in i filmen bryter helvetet loss. Skott avfyras, ungdomar springer åt alla håll och färden ner i Dantes inferno inleds.
Filmen är rakt igenom fruktansvärd och fruktansvärt bra. Av naturliga skäl är den inte inspelad på Utöya utan en grannö. Karaktärerna är påhittade, men grundas på intervjuer med överlevande, och alla känns trovärdiga.
En av anledningarna till att man aldrig kan hämta andan under de fruktansvärda 72 minuter som massakern pågår är att den filmats i en tagning. Man är alltid nära döden, man kan aldrig slappna av. Hur man lyckats hålla skärpan och alla skådespelarprestationer på en sån konstant hög nivå är häpnadsväckande. Filmen gjordes under fem dagar, varje dag kunde man bara göra en tagning, och slutversionen är från dag fyra.
Regissören Erik Poppe har sagt att filmen inte är tänkt som ett minnesmärke utan som en hjälp att bearbeta det fruktansvärda attentatet. Det lyckas han med, det är rakt igenom ungdomarna och dödsskräcken som är i fokus i filmen. Gärningsmannen ses så gott som aldrig, men ovissheten och utsattheten är ständigt närvarande.
Jag kan varmt, men tveksamt, rekommendera filmen till alla socialister och anti-rasister. Det är viktigt att aldrig glömma, att aldrig förlåta detta brutala massmord. Man är helt slut och mentalt urlakad efter att ha lämnat salongen, men det är värt det. Varje minut.