USA:s president Donald Trump har startat ett fullskaligt handelskrig mot Kina. Kina är en framväxande supermakt som på sikt kan komma att hota USA:s dominerande position i världen. Ekonomiska kommentatorer är rädda att konflikten kan leda till en ny krasch för världsekonomin.
I mars införde president Trump 25-procentiga importtullar på kinesiskt stål och aluminium. Importtullar är ett slags skatt som syftar till att göra importerade varor dyrare för att på så sätt gynna den inhemska industrin. Importtullarna innebär att det blir dyrare för amerikanska konsumenter att köpa vissa varor. Men det drabbar även viktiga exportindustrier som bilindustrin och flygplansindustrin, då deras varor blir dyrare och därmed svårare att sälja utomlands.
I september utfärdade Trump ett dekret om ytterligare importtullar på varor från Kina till ett värde av 200 miljarder dollar. Kina har svarat genom att införa egna importtullar på varor från USA till ett värde av 60 miljarder dollar. Handelskriget eskalerar snabbt. Även andra länder än USA och Kina riskerar att dras in och alltmer av världshandeln kan komma att drabbas. Dagens moderna industriföretag bygger på en internationell arbetsdelning där de komplexa produktionskedjorna kan sträcka sig över flera länder och världsdelar. Detta innebär att länder som exempelvis Taiwan, där många av underleverantörerna som producerar komponenter till kinesiska exportföretag finns, riskerar att drabbas hårdare än Kina självt av handelskriget.
Borgerliga ekonomer brukar i regel hävda att frihandel är det ”bästa” för världsekonomin medan protektionism är ”dåligt”. Men det är inte hela sanningen. Marx påpekade att det är lättare att fördela vinster än att dela på förluster. När världsekonomin är inne i en blomstrande högkonjunktur brukar länder runt om i världen vara pigga på att avveckla sina importtullar. Men i kärvare tider kan regeringar gå i en protektionistisk riktning i syfte att vältra över sina problem på andra länder – och på det egna landets arbetande befolkning. Detta förvärrar situationen för alla. En minskad världshandel gör varje land till förlorare. Detta hände under 1930-talet när den amerikanska kongressen antog ”The Smoot-Hawley Tariff Act”. Denna lag innebar att USA höjde importtullarna på över 20 000 varor (se faktaruta sid 7). Dessa importtullar bidrog till att fördjupa den Stora Depressionen på 1930-talet.
Donald Trump är en miljardär som i slutänden inte bryr sig mycket om situationen för de amerikanska arbetarna. Hans budskap under presidentvalskampanjen var att de jobb som försvunnit inom amerikansk tillverkningsindustri var ett resultat av ”oschysst konkurrens” från utländska företag. Trumps budskap gick hem hos många på grund av att det skett en väldig avindustrialisering av USA – precis som i alla avancerade kapitalistiska länder i ”väst”. Detta samtidigt som hundratals miljoner jobb skapats inom tillverkningsindustrin i låglöneländer som Kina.
Det finns två bakomliggande orsaker till förlusten av industrijobb i ”västvärlden”. Dessa är dels ökad produktivitet, dels flytt av industrier. Båda orsakas av kapitalismen.
Marx såg kapitalackumulationen som själva ”motorn” i den kapitalistiska utvecklingen. Denna kapitalackumulation är något som kapitalisterna tvingas till, drivna av konkurrensen sinsemellan, för att inte gå under. Kapitalackumulationen tar sig uttryck i form av bland annat en ökning av kostnaderna för främst anläggningar och maskiner (s.k. ”konstant kapital”), i förhållande till kostnaderna för arbetskraften, i produktionsprocessen. Genom investeringar i mer avancerade anläggningar och maskiner kan arbetarna producera fler varor på kortare tid – detta innebär en ökning av produktiviteten. Företag med högre produktivitet kan sälja sina varor billigare då varje enskild vara kräver mindre arbete för att tillverkas.
Den ökade produktiviteten innebär dock oundvikligen att det kommer att behövas färre arbetare för att producera samma mängd varor. Låt oss ta ett exempel från en studie rörande småskaliga stålverk i USA. Denna studie visade att stålproduktionen från dessa småskaliga stålverk låg relativt stabil under perioden 1962-2002. Under samma period förlorade samtidigt 75 procent av alla amerikanska stålverksarbetare jobbet. Produktionen per arbetare hade mer än femdubblats. Dessa jobb har inte flyttats till Mexiko, Kina eller någon annanstans. Den ökade automatiseringen och produktiviteten inom stålindustrin har helt enkelt inneburit att jobben helt försvunnit.
När det gäller stålproduktionen har alltså förlusten av industrijobb i USA inte berott på att företagen flyttat sin produktion till andra länder. Detta är dock fallet i andra branscher. Ta exempelvis produktionen av t-shirtar eller iPhones. Vad som hänt både när det gäller t-shirtar och iPhones är att produktionsprocessen har brutits ned till vad som brukar kallas för ”värdekedjor”. Vad detta innebär är att rutinmässiga delar av produktionen har flyttat utomlands för att utnyttja billig arbetskraft. Andra delar, som forskning och utveckling (FoU) samt marknadsföring, finns kvar i USA – liksom största delen av vinsterna.
Poängen här är att besluten att flytta produktionen utomlands för att kunna utnyttja billig arbetskraft har tagits av de amerikanska företagen själva! Kapitalister är varken patrioter eller icke-patrioter. De styrs enbart av sina vinstintressen. Låt oss ta ett ytterligare exempel. Trump har inte bara infört importtullar mot Kina, utan även mot bland annat EU. Som en reaktion på att EU svarat på dessa importtullar med egna importtullar flyttar nu den klassiska amerikanska motorcykeltillverkaren Harley-Davidson en del av sin produktion från USA till Europa.
Det första steget i avindustrialiseringen av det som kallas för ”rostbältet” i nordöstra USA var att en rad industrier flyttade till sydstaterna, där lönerna var lägre. I nästa steg flyttade företagen till Mexiko och andra länder på jakt efter ännu lägre löner. Det som hänt de senaste decennierna, i och med revolutionen inom kommunikationer, är att globala industriföretag kan dela upp produktionsprocessen och på så sätt även producera mer avancerade tekniska produkter i låglöneländer. Ekonomiprofessorn Richard Baldwin sammanfattade det hela på följande sätt: ”Arbetare i South Carolina konkurrerar [idag] mot den närmast oslagbara kombinationen av amerikansk know-how och mexikanska löner”.
Problemen går alltså inte, som Donald Trump försöker påskina, att reducera till att enbart handla om handel. Och protektionism är verkligen inte svaret. Faktum är att protektionistiska åtgärder, som införandet av importtullar, mycket väl skulle kunna bidra till nästa ekonomiska krasch. Protektionismen ställer arbetare mot arbetare över hela världen. Själva roten till problemen är att det är kapitalägarna som beslutar om var produktionen ska läggas, och att arbetarna inte har något att säga till om. Den fråga som oundvikligen sätts på dagordningen är vem som ska ta dessa beslut och därmed ha kontrollen över utvecklingen i dessa storföretag. Kapitalägarna – eller arbetarna via sina organisationer.
Faktaruta: Smoot-Hawley Tariff Act
■ The Smoot-Hawley Tariff Act innebar att USA genomförde en kraftig höjning av importtullarna på över 20 000 varor, främst jordbruksprodukter.
■ Lagen är döpt efter senatorn Reed Smoot och kongressledamoten Willis C Hawley.
■ Lagförslaget hade debatterats under ett antal år som ett sätt att skydda amerikanska jordbrukare som var hårt pressade av konkurrensen från billiga livsmedelsimporter.
■ När förslaget slutligen vann laga kraft och undertecknades av president Herbert Hoover i juni 1930 hade världsekonomin gått in i sin dittills värsta kris någonsin. Hoover argumenterade att tullarna skulle försvara amerikanska jobb.
■ 23 av USA:s handelspartners protesterade mot tullarna redan innan de vann laga kraft. När president Hoover ändå införde dem var Kanada, Frankrike, Storbritannien och Tyskland – för att nämna några länder – snabba med att svara med egna åtgärder som begränsade handeln med USA.
■ Mellan åren 1929 och 1933 minskade världshandeln med 66 procent till följd av den ekonomiska depressionen. Det finns ett konsensus bland ekonomer att Smoot-Hawleys importtullar bidrog till att förvärra effekterna av depressionen.
■ Tullarna avskaffades av Franklin D. Roosevelt sedan han vunnit presidentvalet 1932. Det dröjde dock till Andra Världskriget innan arbetslösheten sjönk till de nivåer som rådde före 1930-talet.