Eller kan facken rädda partiets arbetar identitet?
Både Ulf Kristersson och Stefan Löfven har, i skrivande stund, försökt och misslyckats med att bilda regering. För socialdemokratin handlar regeringsbildningen om oändligt mycket mer än om vilka partier som ska styra Sverige under de kommande fyra åren. Dagens kris för riksdagspartierna handlar om ett oåterkalleligt val inför framtiden för socialdemokratin. Ska socialdemokratin slå vakt om sin identitet som ett arbetar- och folkrörelseparti knutet till fackföreningarna. Eller ska socialdemokratin börja såga av banden till fackföreningarna och därmed också påbörja omvandlingen av partiet till ett borgerligt parti som de i Alliansen.
Det är historia som skrivs just nu. Synen på Socialdemokraternas identitet har varit föremål för en levande diskussion bland de som slutligen kom att bilda Arbetarpartiet 2010 ända sedan 1990-talets första halva – i över 25 år. I samband med vår första kongress 2011 formulerade vi ett dokument där vi sammanfattade resultatet av våra diskussioner. Sedan dess har vi noga följt utvecklingen inom socialdemokratin ännu mer noggrant. Våra diskussioner har även varit huvudtemat i en rad nummer av Nya Arbetartidningen. Skälet till att vi följer utvecklingen inom socialdemokratin så väldigt noga beror på att detta parti, fortfarande, skiljer sig från de renodlat borgerliga allianspartierna och detta på ett principiellt sätt.
Renodlade borgarpartier
Vi anser att allianspartierna är renodlat borgerliga partier. Identiteten hos M, L, C och KD är densamma som identiteten hos de, mer eller mindre, svenska aktieägarna och företagsledningarna. Samt hos statsmaskineriet. Låt oss ta Centerpartiet som ett exempel. Här har en verklig omvandling skett när det gäller partiets sociala karaktär. Borta är idag folkrörelsepartiet med rötter bland bönder och i de företag som knöt an till lantbrukets produktion i form av mjölk, kött och skog. Idag är centern inte längre socialdemokratins naturliga allierade inom borgerligheten som bondeförbundet var på 1930- och 1950-talen. Maud Olofsson krossade de sista resterna av centern som en borgerlig folklig rörelse. Som något som Socialdemokratin kunde ”göra upp med”. Idag är Centern Sveriges mest fackföreningsfientliga företag. Ursäkta, parti…
Faktum är att en av Centerns verkliga profilfrågor går ut på att angripa de fackliga rättigheter som skyddar löntagarna. Både de rättigheter som återfinns i kollektivavtal och i arbetsrätt. Detta speglar önskemålen hos de mer aggressiva delarna av företagsvärlden och statsmaskineriet.
Dessutom använder Annie Lööf – på ett osmakligt cyniskt sätt – flyktinginvandringen som ett slagträ mot hela välfärdssamhället och dess trygghetssystem. Något Lööf vill rasera. Stora delar att partiets mest tongivande medlemmar stöder Lööf. Även om alla partiernas väljare idag huvudsakligen utgörs av löntagare så identifierar sig vissa partiers väljare mer med de företagare som vill försvaga kollektivavtal och arbetsrätt, än med de löntagare som behöver kollektivavtalen och arbetsrätten. Så är fallet inom ”Nya Centern”. Partiets identitet återfinns hos de företag som vill krossa löntagarnas rättigheter och bryta sönder välfärdssamhället. I våra ögon gör detta Centern till ett renodlat borgerligt parti. Både i toppen och i väljarbasen.
Socialdemokraternas två falanger
S skiljer från de borgerliga partierna eftersom arbetarrörelsen (parti och fack) innehåller två olika, ibland våldsamt konkurrerande, falanger. Det socialdemokratiska ledarskiktet har huvudsakligen rekryteras från två olika håll. Den ena falangen kommer alltså från statsförvaltningen och speglar i mångt och mycket storföretagens önskemål. Speciellt den dominerande exportindustrins.
Sossarna i statsförvaltningen utgör en brygga över till borgarna i statsförvaltningen. I alla partier finns det representanter för statsförvaltningen och dessa politruker har i mångt och mycket samma åsikter. De står för exportindustrins intressen – och för försvarets. Detta är ett utmärkt exempel på hur statsförvaltningen smälter samman allt och alla. Det gäller att stötta den exportinriktade svenska industrin – speciellt vapenindustrin – oavsett om Saudiarabien mördar och styckar journalister. Stödet till svenska företag i utlandet är utrikesdepartementets främsta uppgift oavsett vilken regering som sitter. Oavsett om statsministern är socialdemokratisk eller borgerlig. Detsamma gäller försvarsministern. I dessa departement överförs storföretagens (inklusive vapenindustrins) intressen till statsförvaltningens. Och inom statsförvaltningen smälter partiernas åsikter samman.
Någon gång bedriver en ”radikal” utrikesminister sin egen utrikespolitik. Som Margot Wallström. Hon fick för sig att Sverige borde skriva under ett avtal som syftar till att avveckla alla kärnvapen. Inte bara nedrusta. Detta samtidigt som Sverige håller på att närma sig Nato vars militära strategi bygger på just kärnvapen.
Det blev tyst som i graven under ett helt år – ett helt valår – från utrikesministern. Det utkämpades en strid inom S som Wallström förlorade. I tysthet. För det var ju valår. Men detta visar vad som gäller. Wallström hade missat att omvärlden hade gått vidare sedan Olof Palme blev skjuten. Själv levde utrikesminister Wallström kvar på 1986-talet. Men försvarsminister Peter Hultqvist levde i nuet (30 år senare).
Sossarna i statsförvaltningen agerar som storföretagen vill. Och när någon, som utrikesminister Wallström, inte fattar så tvingas de övriga lära henne den hårda vägen. Här syns den borgerliga ådran mycket tydligt inom S. Och naiviteten hos de som inte vill fatta att S befinner sig stadd i förändring. Partiet har nämligen hakat på det borgerliga projektet som, förutom att partiet gett sitt fulla stöd till ett alltmer överstatligt EU, även innebär ett närmande till Nato. Med sikte på fullt Nato-medlemskap den här gången.
Fackliga sossar
Samtidigt hämtar socialdemokratins andra falang sin styrka från fackföreningsrörelsen. Detta främst genom partiets knytning till LO-facken. Men Palme breddade partiets väljarbas då han gjorde dåvarande ordföranden i TCO (Tjänstemännens centralorganisation), Lennart Bodström, till minister under åren 1982-89. De som når ända in i partiets högsta ledning, som Stefan Löfven, har givetvis först ”skolats” av den fackliga rörelsen som lärt sig att ta hänsyn till vad exportföretagen behöver. Men samtidigt innebär knytningen till fackföreningarna att denna del av socialdemokratin – låt oss kalla dem för ”de fackliga” – även tvingas ta hänsyn till vad medlemmarna vill. Socialdemokratins väljare inom traditionella arbetaryrken inom tillverkningsindustrin, tillsammans med väljare i vad som idag också utgör arbetare, nämligen för- och grundskolelärare, har ännu inte släppt greppet över partiet.
Socialdemokratin är ett parti där två huvudfalanger ryms. Denna dubbelhet inom S utgör idag en källa till pågående konflikt mellan den ”borgerliga” falangen, som ledd av Mona Sahlin ville kapa banden till facket, och den ”löntagarfalang” som får sin styrka just genom sin koppling till facket.
Både Centern och Socialdemokraternas ledare kommer i stor utsträckning från statsförvaltningen. Men medan Centerns ledare speglar företagens antifackliga intressen på ett mycket direkt sätt, så speglar Socialdemokratin – genom den fortsatta knytningen till fackföreningarna – fortfarande arbetarnas intressen (låt vara indirekt). Medan en stor del av Centerns väljarbas identifierar sig med företagare, eller är företagare, identifierar sig Socialdemokraternas väljarbas med sina egna behov.
Det är denna motsättning inom Socialdemokratin som gör att vi definierar S som ett borgerligt arbetarparti. ”Borgerligt” genom sin koppling till statsförvaltningen. Ett ”arbetarparti” genom kopplingen till fackföreningarna. Och därmed tvånget att driva en politik som tillgodoser arbetarnas i bred bemärkelse.
Vi redogjorde noggrant för denna motsättning inom socialdemokratin i det dokument vi antog på kongressen 2011. I samma dokument betonade vi även att Socialdemokraterna befann sig i en process av omvandling och där samhällsutvecklingen förr eller senare skulle leda fram till en punkt då S omvandlas till ett rakt igenom borgerligt parti.
Vi skrev följande i dokumentet:
”55. För att sammanfatta: Socialdemokraterna är idag ett borgerligt arbetarparti. Men ”de borgerliga” inom S driver oemotståndligt på för att kapa banden till LO och därigenom förändra partiets grundläggande karaktär – från ett borgerligt arbetarparti till ett borgerligt parti rakt igenom på samma sätt som Centern. Detta kommer att möta ett hårt motstånd. Den globaliserade kapitalismen gör dock att det är vår övertygelse att ”de borgerliga” inom S [sahlinarna] förr eller senare kommer att lyckas. Självklart kommer vi, av många skäl, att följa utvecklingen inom S ytterst noga. Vi kommer att delta i kampen för att fälla alliansen 2014 – fast med våra egna argument. Dessa kommer inte bara slå mot Reinfeldt, utan i lika hög grad mot ”de borgerliga” inom S.”
Det som nu gör en ny diskussion om socialdemokratins identitet nödvändig är detta:
A. Socialdemokratin har helt och hållet bundit upp sig till borgerlighetens allt mer impopulära EU-projekt. Detta innebär att socialdemokratin dels gjort den nyliberala nedskärnings- och privatiseringspolitiken till sin egen. De ställer dessutom upp på de kliv mot allt mer av överstatlighet som EU har tagit de senaste 15 åren, med bl a en gemensam EU-armé.
B. Väljarna har straffat socialdemokratin i en rad länder för att de blivit en svans till den traditionella borgerligheten. I Frankrike kollapsade det socialdemokratiska Socialistpartiet i det senaste valet och gick från 9 miljoner väljare till
1 miljon väljare. Liknande öden har drabbat socialdemokrater i en rad andra europeiska länder.
C. Nyreaktionära partier som Front National i Frankrike eller Sverigedemokraterna har tagit över en stor del av socialdemokratins bas. Exempel: I Sverige röstade hela 24 procent av LO-medlemmarna på Sverigedemokraterna enligt Svt:s vallokalsundersökning! Samtidigt var det för första gången färre än hälften av LO-medlemmarna som röstade på S (endast 41 procent).
Dessa tre faktorer, tillsammans, utgör ett påtagligt hot mot Socialdemokraternas dubbla karaktär, av att vara ett arbetarparti om än borgerligt, och skulle kunna utgöra inledningen på ”den sista striden”. Alltså: Har S påbörjat rörelsen mot att bli ett renodlat borgerligt parti?
Det motsägelsefulla borgerliga arbetarpartiet
Om Socialdemokratin klart och tydligt skulle deklarera att det primära målet nu är att återerövra arbetarväljarna, och därmed bryta SD:s oemotsvarade framgång, skulle detta tyda på att arbetarfalangen inom det borgerliga arbetarpartiet hade stärkt sina positioner. Men som situationen ser ut just nu handlar det endast om att bilda regering med de före detta mittenpartierna C och L. Detta tyder på att det är sossarna inom statsförvaltningen, den borgerliga falangen inom detta motsägelsefulla parti, som har stärkt sin position inom Socialdemokratin.
Kongressdiskussion i mitten på mars
– Striden om socialdemokratins identitet kommer inte att avgöras omedelbart. Men det faktum att allt pekar på att Löfven och etablissemanget inom S satsar allt på att försöka bilda en koalitionsregering med C och L, och inte på att återerövra arbetarväljarna från SD, ställer frågan om Socialdemokraternas identitet ställs på sin spets. Arbetarpartiet måste diskutera denna, för oss så viktiga, fråga på vår kommande kongress den 15-16-17 mars 2019.
– Vi måste även diskutera Arbetarpartiets ambitioner på riksplanet. En satsning, i någon form, när det gäller att sprida oss över Sverige måste påbörjas innan striden mellan socialdemokratins två falanger kämpat klart. Sverige behöver ett nytt politiskt alternativ. Vi kan bidra till att påbörja bildandet av ett sådant, även om vi själva saknar de ekonomiska muskler och nationella spridning, som krävs för att vi själva ska kunna fylla den rollen.