Inrikes | Partinytt

Ska Arbetarpartiet ställa upp i riksdagsvalet 2022?

Foto: Olof Kristmansson
Jan Hägglund
Publicerad i
#125
Lästid 11 min

Frågan ställs av Jan Hägglund: Ansvarig utgivare för Nya Arbetartidningen och ledamot i partistyrelsens arbetsutskott. Frågan ska ses som ett inlägg i en debatt öppen för alla läsare.

Arbetarpartiet bör ställa upp i riksdagsvalet 2022. Socialdemokraterna förmår inte företräda löntagare och pensionärer. Även om vi inte når ända in i riksdagen skulle en satsning kunna skapa ett landsomfattande kontaktnät inför riksdagsvalet 2026. Ett nytt arbetarparti har sällan varit så angeläget som idag. Låt mig beskriva bakgrunden.

Del ett. S saknar eget politiskt alternativ

Socialdemokraternas tidigare roll som försvarare av löntagarnas rättigheter är på väg att försvinna. Politiskt krymper skillnaderna mellan Socialdemokratin och de borgerliga partierna, även om skillnader fortfarande existerar. Den historiska kopplingen mellan S och fackföreningarna tvingar fortfarande partiet att lyssna mer på de arbetande. De borgerliga partiernas historiska kopplingar finns hos företagen. Eftersom fackföreningarna och företagen utgör varandras motparter har den LO-anknutna socialdemokratin haft en annan politisk identitet än de borgerliga partier vars identitet har präglats av deras knytning till företagen.

Då de politiska skillnaderna mellan socialdemokratin och borgerligheten har krympt, i samband med att både topparna inom S och fackföreningarna ställde sig bakom borgarnas EU-projekt, har även väljarunderlaget för S krympt. Vi talar här om de dramatiska förändringar som ägt rum bara under de senaste 25 åren. Detta om vi tittar i backspegeln. Tittar vi framåt finns det nästan ingenting som tyder på att S kommer att kunna vända sin nedåtgående trend. EU:s överstatlighet bara ökar, och fackföreningarna saknar allt vad strategi heter när det gäller att slå vakt om de egna medlemmarnas intressen. Nästan allt pekar på att socialdemokratins roll som förespråkare för löntagarnas behov kommer att fortsätta krympa i framtiden. Dagens S saknar ett politiskt alternativ till den politiska och ekonomiska borgerligheten. Detta framstå extra tydligt när det gäller EU:s ökade maktambitioner – som S inte ens vågar diskutera.

Denna brist på ett politiskt alternativ minskar socialdemokraternas framtida möjligheter att vinna val. Istället är risken påtaglig att partiets väljarbas trendmässigt fortsätter att krympa.

C är fackens fiende #1
De nuvarande regeringsförhandlingarna understryker i vilken nedförsbacke S befinner sig. Stefan Löfven uttrycker sig positivt om att han har fått en kravlista från Annie Lööf, som vore det ett barns önskelista till tomten. Men Annie Lööf är inget barn, hon är ledare för riksdagens mest fackföreningsfientliga parti. Och det Lööf överlämnade var ingen önskelista utan bland annat krav på försämrade turordningsregler, en friare hyressättning (steg mot marknadshyror) och ytterligare skattesänkningar. Centerns kravlista är minst lika borgerlig som Alliansens politik då Reinfeldt var statsminister.

Det är osmakligt att se Stefan Löfven krypa för Annie Lööf. Istället för att be centerledaren fara åt h-vete framstår det som att S-toppen är redo att göra nästan allt för att få behålla statsministerposten.

Istället för att krypa borde S ha överlämnat en egen lista med motkrav till Lööf som försvarar arbetsrätten, bruksvärdesprincipen för bostäderna samt ett skatteuttag som visar partiets vilja att slå vakt om välfärden. Men Löfven verkar bedöma kravlistan utifrån hur mycket rättigheter som S-toppen kan kompromissa bort, i utbyte mot att få behålla posten som statsminister. Löfven verkar inte bedöma kravlistan utifrån vilka inslag i Centerns politik som utgör det största hotet mot löntagarna.

Lööf leder Sveriges mest antifackliga parti. Arrogansen personifierad. FOTO: Centerpartiet (CC BY 2.0)

Del två. Folkpartiet Socialdemokraterna

Vi har i tidigare nummer av NyA tagit upp att arbetarrörelsen – Socialdemokraterna och LO-anslutna fackföreningar – befinner sig i en process av att välja väg inför framtiden. Detta val kommer att få en väldig betydelse för löntagarna och alla andra medborgare i framtidens Sverige. Men detta vägval är en sällsynt odemokratisk process. Och vi i Arbetarpartiet kommer inte att stillatigande acceptera detta. Även om vi inte är socialdemokrater, varken politiskt eller medlemsmässigt, så utgör även vi en del av arbetarrörelsens tradition. Denna tradition är inte socialdemokratins ensak, den är även vår, vilket vi ska återkomma till.

Det första sällsynt odemokratiska i arbetarrörelsens vägval består i att det endast är etablissemanget inom S och LO som får delta. Det handlar om ministrar, riksdagsledamöter, statssekreterare och andra med makt som får vara med och bestämma när det gamla ”Arbetarepartiet Socialdemokraterna” ska omvandlas till ”Folkpartiet Socialdemokraterna”. Omvandlingen sker då S kapar banden till de LO-anslutna fackföreningarna. Detta kommer att förändra socialdemokratins identitet.

Det andra sällsynt odemokratiska är att det saknas ett alternativ till S-toppens plan att förvandla Arbetarepartiet Socialdemokraterna till det nya borgerliga Folkpartiet Socialdemokraterna. Vid alla riktiga vägval krävs två vägar att gå (minst). Det duger inte med att vägvalet endast består av hur fort man ska gå – samma väg.

Låt oss kalla S-toppens alternativ för ”Vägen till Folkpartiet Socialdemokraterna” och fotfolkets alternativ för ”Omstart för Arbetarepartiet”. S-toppen arbetar för sitt alternativ, att omvandla S till ett nytt Folkparti, i samband med de pågående regeringsförhandlingarna. Därför måste även fotfolkets alternativ ”Omstart för Arbetarepartiet” bestå av en handling.

Omstart för Arbetarepartiet
Denna handling måste vara kollektiv. Det mest näraliggande vore att ledarna för S och LO, eller en oppositionell riktning, kallade ut S-medlemmar, de som röstade på S samt alla andra som vill ställa upp till landsomfattande demonstrationer. I dessa måste kravet ställas på Centern och Liberalerna att de måste välja mellan S eller SD. Naturligtvis med tanken att C och L ska pressas att inte välja SD. Men en landsomfattande mobilisering kan inte genomföras endast mot något.

Ska löntagarna kallas ut på gatorna, från Kiruna till Malmö via Stockholm, måste huvudsyftet bestå i den nödvändiga konfrontationen med Centerns fackföreningsfientliga politik. Förmågan att utmana Centern, istället för att krypa för dess ledare, avgör om alternativet ”Omstart för Arbetarepartiet” kommer att lyckas. Eller misslyckas. Sådana manifestationer förekom så sent som den 6 oktober 1992. Efter en bankkris och en räntechock (med en styrränta på 500 %) följde två hårda krispaket. I detta läge tog LO initiativ till en protestdag den 6 oktober. Hela 200 000 hörsammade kallelsen och protestdagen blev en succé. Dessa är de metoder med vilka arbetarrörelsen byggdes upp.

FOTO: Mikael Landelius (CC BY-NC-ND 2.0)

Sveket mot sin egen bas
Landsomfattande manifestationer utgör det perfekta tillfället för S och LO att återlansera de ”Ordningsregler för svensk arbetsmarknad” i tio punkter som presenterades första gången i november 2013. Syftet var att visa att S och LO fortfarande var de som slog vakt om löntagarnas intressen. Tanken var att stoppa det snabbt växande stödet för SD även inom LO-leden. Tyvärr gick hela satsningen i stöpet. De tio ”ordningsreglerna” passade nämligen inte det fackföreningsfientliga Miljöpartiet som S hoppades få bilda regering med. Detta gav MP vetorätt mot den tänkta satsningen på en stärkt arbetsrätt. Och därmed föll planen att förankra de tio ”ordningsreglerna” på arbetsplatserna, något som var avgörande för om S och LO skulle kunna återerövra arbetarrösterna från SD, eller inte.

Vi vet alla hur det gick. SD fortsatte att växa bland alla samhällsskikt, däribland bland LO-väljarna. Åkessons parti mer än fördubblade sitt röstetal 2014. De ökade ytterligare i årets val och är nu riksdagens tredje största parti med över 1,1 miljoner väljare! Detta var priset som S och LO fick betala för att de svek sin egen sociala bas genom att skrota satsningen på en stärkt arbetsrätt och istället satsa på MP.

Del tre. SD-väljarna måste återvinnas

S-topparna har länge hävdat att det är rätt strategi att klänga sig fast vid regeringsmakten, även till priset av den urvattnade politik som koalitionen mellan S och MP resulterade i. ”Vi får inte släppa regeringsmakten, tänk så mycket en ny alliansregering kommer att hinna förstöra”, brukar S-topparna upprepa likt ett mantra. Men de agerar som om de inte vill  förstå behovet att ta itu med den grundläggande uppgiften: att återvinna knegarnas röster från SD.

Tiden har runnit ut för argumentet om att klänga sig kvar vid regeringsmakten till varje pris. Svårigheterna med regeringsbildningen beror på att SD har växt på Socialdemokraternas bekostnad, samtidigt som partierna i Alliansen har bevarat sin styrka. S har tappat så mycket styrka att partiet inte längre kan kräva att få bestämma. Låt oss titta på en tabell som jämför de partier som kom in i riksdagen 1994 respektive 2018.
Kommentar:
Sedan riksdagsvalet 1994 har Socialdemokraterna tappat 17,0 procentenheter av väljarkåren. Detta innebär att partiet förlorat nästan fyra av tio väljare. De borgerliga partierna har, sammanvägda, endast tappat marginellt i parlamentarisk styrka. Detsamma gäller när vi lägger samman MP och V under rubriken ”Övriga”. Vinnarna är Sverigedemokraterna vars framgång saknar motsvarighet i svensk modern historia. Deras tillväxt i väljarkåren under tabellens 24 år motsvarar nästan exakt tillbakagången för Socialdemokraterna. Ska S åter bli något att räkna med måste SD-väljarna återvinnas. Detta måste vara strategin.
Foto: Frankie Foughantin (CC BY-SA 4.0)

Del fyra. Hur stora reträtter är S villiga att göra för regeringsmakten?

Förra gången som S-toppen bildade regering med ett fackföreningsfientligt parti blev resultatet katastrofalt. Satsningen på tio ”Ordningsregler för svensk arbetsmarknad” uteblev. Innebörden blev att segertåget för SD fortsatte.

När S och MP sedan återtog regeringsmakten 2014 fick en rad försämringar som Alliansen genomfört leva vidare. Så avskaffade inte S+MP den ”allmänna visstidsanställningen” som Alliansen infört 2007 och som har försvagat löntagarnas ställning på arbetsmarknaden. Alliansen hade även sänkt skatterna med 130-140 miljarder, något som naturligtvis försvagat den offentliga sektorn, men S+MP lät dessa skattesänkningar bestå.

Genom att inte omedelbart, och å det bestämdaste, avvisa kraven från C och L visar Löfven att Socialdemokraterna och LO-ledningen på allvar överväger nya skattesänkningar och nya försämringar av arbetsrätten. Förra gången S valde ett regeringssamarbete istället för att ta itu med att återvinna arbetarväljarna från SD blev resultatet en katastrof. Idag är Socialdemokraterna för små och SD för stora – det är därför som regeringsförhandlingarna har gått i baklås. Det är också därför som Stefan Löfven sitter och, som det verkar, på allvar funderar på att genomföra delar av Annie Lööfs kravlista som S eget regeringsprogram!

Det smärtsamma måste sägas. Socialdemokraterna saknar idag både den folkliga förankringen och den parlamentariska styrkan för att kunna leda en regering politiskt. Tanken på att behålla statsministerposten till priset av att tvingas regera med Centerns och Liberalernas kravlistor som grund kommer att ta död på arbetarrörelsen. Centern är Sveriges mest fackföreningsfientliga parti. Skulle Löfven regera med Lööfs kravlista som grund kan detta innebära början till att banden kapas mellan facken och Socialdemokraterna. Detta skulle i sin tur utgöra inledningen till en omvandling av Arbetarepartiet (S) till Folkpartiet (S).

Långdragen dödskamp
I skrivande stund går det inte att avgöra om Löfven och S-topparna förkastar kravlistorna från Lööf och Björklund. Eller om de genomför den för arbetarrörelsen mest förödande kapitulationen efter Andra Världskriget. Oavsett resultatet av förhandlingarna måste vi redan idag börja diskutera behovet av att lägga en grund till ett nytt alternativ för löntagare och pensionärer.

Det är en tidsfråga innan Socialdemokraterna har omvandlats till en rakt igenom borgerligt parti. Det existerar inte heller någon opposition inom S. Hade någon opposition existerat skulle denna ha trätt fram i ett läge som detta då hela arbetarrörelsens identitet står på spel. Men så sker inte. Socialdemokratin har ännu inte omvandlats till ett rent borgerligt parti. Och det förborgerligande som kommer att sluta i att banden mellan parti och fackföreningar kapas, och att S slutligen blir ”Folkpartiet Socialdemokraterna”, kan dra ut länge på tiden. Men regeringsförhandlingarna visar att S-topparna är oförmögna att försvara löntagarnas intressen, samtidigt som ingen opposition trätt fram ur socialdemokratins egna led.

Detta är skälet till att jag föreslår att vi ska ställa upp i riksdagsvalet 2022. Dagens socialdemokratiska ledare har visat sig vara fullständigt främmade för arbetarrörelsens historiska erfarenheter när det gäller hur partiet och fackföreningsrörelsen byggdes upp. Därför saknar dessa ledare också all förståelse för att vägen till att återerövra positionen som löntagarnas främsta förkämpar går genom att besegra SD på arbetsplatserna.

Någon måste slå vakt om arbetarrörelsens traditioner. Även om vi inte tar oss in i riksdagen redan 2022 har vi en god chans att slå rot i kommunfullmäktige på nya orter. Men framförallt har vi en chans att lägga en grund för ett landsomfattande kontaktnät i samarbete med andra som delar våra grundläggande värderingar. Arbetarpartiet är en demokratisk socialistisk och sekulär rörelse.

Lyckas vi lägga en grund till ett nytt Arbetarparti fram till valet 2022 kommer frågan att ställas: hur ska vi satsa framåt mot valet 2026? Inget kan vara mer säkert än att arbetsrätten kommer att stå mer i fokus än någonsin om vi tittar framåt i tiden. De ”tio ordningsreglerna” kommer att vara mer aktuella efter valet 2022 än de var för fem år sedan. Med en uppdaterad version av de ”tio ordningsreglerna” som utgångspunkt skulle en kampanj för nya medlemmar till facket, och för ett nytt Arbetarparti, kunna blåsa liv i en tynande arbetarrörelse. En satsning på stärkt arbetsrätt kommer att vara en av flera paroller som krävs för att återvinna de arbetare som förlorats till SD.

Det är min förhoppning att vårt första steg ska bli att ställa upp i riksdagsvalet 2022.