Vi i Arbetarpartiet hade i en motion föreslagit att kommunen skulle hedra Umeås första offentliga transperson i modern tid, Gustav Bertil Lindgren, mer känd som ”Bertilda”.
Skälet till att vi anser att Bertilda ska hedras är att denna människa blev förvandlad till en fredlös i Umeå kommun och trots detta visade ett förtvivlans mod för att få vara sig själv. Några individer sköt till och med på Bertilda med luftgevär då han färdades på sin moped på E4:an. Hade han träffats exempelvis i ansiktet kunde han ha vinglat till och hamnat under hjulen på en bil. Med dödlig utgång.
Vår motion om Bertilda verkade passa dagens makthavare lika illa som Bertilda själv passade gårdagens makthavare. Umeå tillhör idag de mest politiskt korrekta (PK) städerna i Sverige. Därför visste vi att det skulle krävas en hel del av dagens makthavare för att erkänna gårdagens sanning eftersom denna sanning inte var vacker. Vi visste även att vi i Arbetarpartiet inte tillhör den klick inom Umeå kommunfullmäktige som anser sig ”äga” en fråga som den om transpersoner som Bertilda. Till dessa ”ägare” hör främst Vänsterpartiet och Schwänstern (den del av S som strävar efter att vara mer V än Vänsterpartiet). Till viss del även Miljöpartiet.
Och ett parti som inte är PK, utan som har den dåliga smaken att bekämpa hedersförtryck och islamister som Arbetarpartiet – islamister som förtrycker andra muslimer, kvinnor, barn och homosexuella – ska inte komma och påstå sig kunna något om en transperson. Om detta var inte endast S och V utan även M, C och L ense.
Det första steget för att avslå motionen bestod i en mycket knapphändig beredning. Beredarna hade kontaktat ett antal ”queerforskare” och dessa visste inte mycket om Bertilda. Jag känner inte till hur stora resurser denna queerforskningen har. Eller deras metoder. Men rent allmänt gäller följande: vissa personer och händelser är för gamla för att alla ska minnas dem, samtidigt som de ligger för nära i tiden för att ha hunnit bli forskningsobjekt. Personer och händelser kan alltså, tidsmässigt sett, falla mellan stolarna. Sannolikt även inom queerforskningen.
Jag minns själv Bertilda väldigt väl. Och vi i Arbetarpartiet hade kontaktat Nordmalings kyrkogård, Folkbokföringen (Skatteverket), riksarkivet, två journalister, nordmalingsbor som växt upp på den ort där Bertilda bodde och som därför träffat personen i fråga många gånger och besatt mycket förstahandskunskap.
Därför blev det alltför magstarkt att läsa följande formulering i motionssvaret: ”Just Bertilda finns inte omnämnd i någon av den queerhistoriska forskning som har fokus på norra Sverige eller Västerbotten”. Kunskapen om Bertildas liv fanns ju. Och dessutom väldigt nära. Därför var jag bara tvungen att säga något i stil med detta: ”bristen på kunskap om Bertilda inom queerforskningen säger mer om denna forskning än om tillgången på kunskap”. Detta var ingen elak kommentar mot forskningen utan dem som i mitt tycke missbrukade forskningens luckor för sina egna syften.
Men då bröt helvetet lös! Den primitiva aggressivitet som legat under ytan bröt fram med full kraft. Vänsterpartiets Gudrun Nordborg stegade fram till talarstolen och berättade att jag var ”oseriös, oetisk och ohistorisk”. Därtill kunde Nordborg berätta att även hon mindes Bertilda men att hon, till skillnad från mig, inte hade trakasserat Bertilda! Till saken hör att jag har berättat att jag vid 13-års ålder hörde till dem som hade kastat snöboll på Bertilda. Och det var denna snöboll som Nordborg syftade på (småaktigt är bara förnamnet).
Mitt engagemang för Bertilda beror dock inte på en snöboll för 50 år sedan. Det beror på att så många myndighetspersoner på 60-talet vid socialtjänst, skola, polis – samt de politiker som ansvarade för dessa myndigheter – passivt tillät den stegvisa normaliseringsprocess som slutade med att Bertilda blev fredlös. Människor som inte gjorde något själva men vars moraliska brott bestod i de passivt lät det hända.
Under lunchen, efter debatten, samtalade olika personer med mig, och underströk hur rätt jag hade haft i debatten. Och hur viktigt det var att någon hade modet att säga sanningen om hur det verkligen var. Vissa hade själva kastat snöbollar eller glåpord. Andra hade, vilket var det vanligaste, inte vågat eller velat ingripa.
Genom att berätta sanningen tog jag, och det parti jag tillhör, ansvar för att bryta tystnaden om det vidriga sätt på vilket Bertilda blev behandlad. Det som främst Vänstern och Schwänstern i Umeå kommunfullmäktige gjorde var att fortsätta att försöka tysta ned sanningen om hur Bertilda blev behandlad.
Medan en tidigare generation av politiker i Umeå kommun tillät övergreppen på Bertilda att fortgå, vägrar dagens generation av politiker att sona detta moraliska brott genom att hedra Bertildas minne.