Umeå kommun utgör vårt första exempel där vi konkretiserar de problem som Sveriges kommuner står inför de kommande tio åren. Umeå kommuns ekonomi befinner sig i fritt fall. Det rör sig om ett skenande underskott i driftsbudgeten och en växande låneskuld på investeringarna. Men budgetfullmäktige i juni blev, precis som fjolårets valrörelse, en uppvisning i förnekelse av dessa problem.
Umeå kommuns ekonomiavdelning pekade ifjol på att kostnaderna i driftbudgeten (löner, hyror, förslitning, räntor) skulle komma att överstiga intäkterna mer och mer för varje år under en period på tio år. Siffrorna var dramatiska. De visade på ett skenande budgetunderskott. Du kan se denna trend illustrerad i bilden med krokodilen här intill. Ekonomiavdelningen vid Umeå kommun ville att de folkvalda i kommunen skulle ta detta på djupaste allvar.
Det ackumulerade underskottet i driftbudgeten för tioårsperioden 2019-2028 räknade vi själva ut skulle hamna i ett intervall på mellan 7,5 miljarder och 10,0 miljarder! Detta är nästan ofattbart stora siffror. Om ingen tog tag i Umeå kommuns ekonomi skulle alltså det lägsta sammanlagda underskottet för perioden 2019-2028 ligga på lika mycket som hela driftsbudgeten för nästa år (7,6 miljarder)!
Och läget har förvärrats sedan prognosen gjordes ifjol. Ifjol trodde nämligen Sveriges kommuner och landsting (SKL), regeringen och Ekonomistyrningsverket, i sina prognoser, att kommunerna skulle få högre skatteintäkter än vad de tror idag. Den långtidsprognos som Umeå kommuns ekonomiavdelning gjorde ifjol, för underskottet i driftbudgeten, har alltså blivit sämre sedan dess. Det skenande budgetunderskottet skenar än mer!
Sedan har vi låneskulden – för investeringarna. År 2008/2009 hade inte Umeå kommun någon låneskuld alls. Istället hade kommunen en liten sparad slant. Men sedan tog de politiska partierna i Umeå kommunfullmäktige på sig spenderbyxorna. Arbetarpartiet var det enda parti som inte drabbades skrytprojekts-febern – så när som på det gamla Miljöpartiet i Umeå som inte heller ställde upp på den nya Äventyrsbadet mitt i centrum.
Visst byggdes det mycket som var nödvändigt. Förskolor, skolor och äldreboenden. Men det byggdes också mycket som var onödigt. Exempelvis ett kulturhus kallat Väven och ett äventyrsbad som fick heta Navet. Kommunens kostnader för dessa landade på ca 850 miljoner. Dessa båda byggen utgjorde dessutom förutsättningen för att Umeå skulle kunna bli EU:s Kulturhuvudstad 2014 – ytterligare ett dyrt nöje.
Under senare år har det dessutom satsats många hundra miljoner på omfattande ombyggnationer i stadskärnan: Rådhustorget, Broparken, Sara Lidman-tunneln, Rådhusesplanaden, gågatan, Vasaplan Rådhusparken och Lundabron utgör några exempel. Resultatet är att den sista april i år låg Umeå kommuns låneskuld på 2 682 miljoner (eller ca 2,7 miljarder). Denna ökning av låneskulden har trendmässigt gått allt snabbare under de senaste åren.
Om kommunen ska slippa låna till investeringarna måste det bli ett överskott i driftbudgeten. Men krokodilgapen innebär, som alla kan se, ett skenande underskott! Och det kommer det att göra fram till år 2030 med dagens svaga och splittrade ledarskap. År 2017 kunde Umeå kommun betala hela 97 procent av investeringarna med egna medel. Två år senare, d.v.s. i år, beräknas Umeå kommun endast kunna betala 29 procent av investeringarna med egna medel. Idag tvingas kommunen låna till hela 71 procent av investeringarna.
Den slutsats vi kan dra är att underskotten skenar både när det gäller driftbudget och investeringsbudget. Om vi till detta lägger att den svenska ekonomin som helhet bromsar in, samtidigt som de onaturligt låga räntorna börja stiga (vilket de kommer att göra förr eller senare) står Umeå kommun inför en ekonomisk katastrof. Men märktes detta i budgetdebatten i juni?
Nej. Det fanns ingen krismedvetenhet alls. Tydligast märktes detta hos Vänsterpartiet. De lovade ”allt åt alla” och tog ingen hänsyn alls att det finns två trender att bryta: dels det skenande underskottet i driftbudgeten, dels den snabbt växande låneskulden beroende på investeringarna. Detta parti kan dessutom inte förstå något annat än ett framtidsperspektiv som är ett enda år. Det enda som V kunde prestera var glädjekalkyler och förvärrade underskott.
De två partier, S och MP, som plötsligt har blivit ett regeringsalternativ visade inte heller någon krismedvetenhet. Med ett viktigt undantag: Socialdemokraterna hade kraftigt minskat på investeringarna. Och detta, en neddragning på investeringarna, gick igen hos alla partier. Men när det gällde det skenande budgetunderskottet på driftbudgeten lyste alltså krismedvetenheten med sin frånvaro.
Det är mot denna bakgrund Arbetarpartiets Alternativbudget ska ses. Genom omfördelningar, besparingar och inkomstökningar kan vi göra följande:
■ Tillgodose de ökade behoven inom äldreomsorg samt individ- och familjeomsorg – inklusive finansiering av heltidsmodellen,
■ Undvika nedskärningar i de båda skolnämnderna och tillgodose lagstadgade satsningar. Däremot kan vi inte genomföra målet om 15 barn i snitt per grupp inom förskolan,
■ Stoppa nedskärningarna på tekniska nämnden samt skjuta till extra medel för snöröjning och städning av skollokaler, samt till lagstadgade miljökrav inom gator och parker,
■ Uppnå ett överskott på hundra miljoner i vår budget (över 1 procent),
■ Inleda trendbrottet genom att börja betala av på låneskulden, som vi kan minska med 141 miljoner på fyra år. Detta kan jämföras med S och MP som bara fortsätter att låna och därmed kommer att öka låneskulden ytterligare – från dagens storlek på 2 862 miljoner med ytterligare 816 miljoner upp till 3 678 miljoner,
De partier vars inlägg tydde på störst krismedvetenhet, näst oss, var Moderaterna. Å andra sidan talar en skattesänkning i detta läge emot Moderaternas möjligheter att åstadkomma ett ekonomiskt trendbrott. En skattesänkning dränerar den kommunala ekonomin på pengar. Även Kristdemokraterna visade på tydlig krismedvetenhet. Överraskande var att Sverigedemokraterna, som inte gjort någon egen budget för Umeå kommun inför nästa år, valde att lägga sina röster på Arbetarpartiets Alternativbudget. Skälet var sannolikt att de stödde vårt tio-åriga perspektiv.
Den bestående eftersmaken efter budgetdebatten i Umeå i juni var dock uppvisningen i förnekelse och bristande krismedvetenhet – i synnerhet från de två ”regeringspartierna” S och MP.