Jag har en son som har ADHD samt en del andra diagnoser, eftersom ADHD sällan kommer ensam. Som mamma till ett ADHD-barn är livet en ständig kamp. Ofta känner jag mig väldigt ensam i den kampen, skolan som inte förstår eller vill förstå, psykiatrin som är överbelastad och underbemannad samt andra vuxna som bara tycker att sonen är ouppfostrad och konstig.
Nu är min son – vi kan kalla honom Axel – vuxen och borde klara sig själv. Men det gör han inte, han lever i sin egen lilla värld. Han glömmer att äta, att ta sin medicin, att låsa dörren när han går hemifrån, han kan inte vakna och komma igång på morgonen… Ja, ni förstår, han behöver kort sagt mycket hjälp.
En kurator förklarade för mig att för en person med ADHD går inget per automatik. Det är som att vara på ett nytt jobb. Man måste fokusera hela tiden – vilket de inte kan. Nu när han är ”vuxen” ökar pressen på både honom och mig. Okänsliga människor har åsikter om hur jag ska göra, att Axel måste rycka upp sig skaffa sig ett jobb och fram för allt flytta hemifrån. Det verkar provocera andra att han fortfarande bor med mamma.
Men ett stort problem är att Axel inte vill flytta hemifrån om han måste ha hjälp av någon annan än mamma. Han litar inte på andra människor. Dessutom är det inte så lätt för honom att skaffa sig ett jobb. Vem vill anställa en som bara kan vara koncentrerad korta stunder och ofta är trött och energilös?
Eftersom Axel ser alldeles vanlig ut och dessutom är verbal, charmig, rolig och smart så har omvärlden svårt att förstå hur stora problem han har. Det har gjort att han dragit sig undan och inte vill vara ute bland folk. Vi som känner honom väl vet hur svårt han har det.
Jag som mamma känner mig ofta övergiven av myndigheterna. Arbetsförmedlingen har gett upp och har skrivit ut Axel. Psykiatrin skriver ut olika mediciner som ofta inte fungerar eller ger svåra biverkningar. Jag vet hur överbelastad psykiatrin är, personalen gör sitt allra bästa med de resurser som finns till hands. Det måste till mera pengar helt enkelt. Sen har vi också Försäkringskassan, som ger mig både huvudvärk och mardrömmar. Jag vet att jag inte är den enda människan som får fysiska men av att försöka förstå hur Kassans regler och personal fungerar. Det som tar på krafterna är att man måste bli förbannad och börja bråka för att få den hjälp man har rätt till.
Det är väl ett välkänt fenomen numera att det ska sparas pengar och att sjuka människor egentligen är simulanter och latmaskar. Jag förstår att det är många som har samma problem som Axel och som kämpar på som vi gör, och jag menar inte att vi har det sämst. Men jag skulle önska en större förståelse från omgivningen och mer hjälp från myndigheterna. För jag börjar känna mig trött och sliten. Och jag oroar mig varje dag för hur det ska gå för Axel den dagen mamma inte längre orkar hjälpa till.