Jag heter Donald Rosendahl. I det här kåseriet skall jag berätta lite om mig själv och om mitt politiska uppvaknande. Om jag tittar tillbaka på mitt yrkesliv, som sträcker sig nästan 40 år, kan man se en röd tråd. Mina jobb har, förutom två vändor inom industrin, alltid varit servicejobb. Den andra röda tråden är att jag nästan alltid har varit fackligt förtroendevald på mina arbetsplatser.
Min drivkraft har nog alltid varit att skapa och förändra saker till det bättre på de arbetsplatser jag haft. Min politiska skolning har jag troligen fått från mina föräldrar, min far var en riktig gråsosse som vuxit upp under enkla förhållanden. Han var oftast stridbar och gjorde ofta sin röst hörd. Min mor var mer återhållsam med sina politiska åsikter men hon var helt på det klara med att det fanns och finns en rik överklass och en mer fattig arbetarklass.
Min uppväxt startade i en liten by utanför Umeå där inga dagis eller förskolor fanns. Så jag fick ofta följa min mor runt på olika byggen där hon städade. Det är många byggbaracker som jag delat med den tidens byggnadsarbetare som skapade det nya stora Umeå. Det kan vara hos de här tuffa arbetarna som jag formades som människa. Det var lite om mig och min bakgrund.
Det fackliga engagemanget tog fart på riktigt när jag 2006 valdes till klubbordförande på AB Bostaden. Fackklubben på Bostaden hade under många år varit nedlagd så viljan att återuppta verksamheten i klubben styrdes både från företaget och vårt fackliga förbund, Fastighetsanställdas förbund (FAF). Både facket och arbetsgivaren var angelägna om att en fungerande fackklubb skulle finnas på företaget.
Möte hölls och vi valde en styrelse, där jag valdes som ordförande. När man väljs in i FAF som förtroendevald snålas det inte på facklig utbildning. Under två till tre års tid gick jag ett flertal kurser som avslutades med en ren ideologisk kurs i FAF:s regi, kallad ”Insikt”. Under den här utbildningstiden fanns det alltid ombudsmän som granskade oss, samt försökte hitta folk som var beredda att ta på sig större utmaningar. Sådana utmaningar kunde vara att gå förhandlings-, försäkring- och agitationskurser.
Jag blev en sådan som fackförbundet fått upp ögonen för. Jag bjöds bland annat med på en resa till Österrike för att tillsammans med den dåvarande förbundsordföranden träffa vår systerorganisation där. Allt detta kändes onekligen märkvärdigt och smickrande för en nybakad förtroendevald.
När man hamnat i denna fackliga karusell erbjuds man kurser, möten och resor där man har möjlighet att träffa andra förtroendevalda från resten av landet. Det ger en möjlighet att bygga upp ett personligt nätverk. Vilket många av kamraterna utnyttjade för att själva nå positioner, samt att slippa sina ordinarie arbetsuppgifter genom att helt eller delvis vara avlönad av förbundet.
Jag skall inte säga att alla som jag stötte på hade dessa avsikter, men påfallande många. Mitt eget fackliga engagemang hade jag alltid sett på som något man gjorde parallellt med sitt yrke.
De fackliga uppdragen började nu mer att handla om att utföras för LO och Folksams räkning. Under den här tiden tyckte någon också att jag skulle börja engagera mig politiskt för Socialdemokraterna. Jag blev medlem i partiet och snart representerade jag ett litet partidistrikt i Sävar kommundelsnämnd.
Mitt i detta hoppande mellan olika förtroendeuppdrag kände jag mig alltmer vilsen politiskt och ideologiskt. Jag fick det svårare att känna igen mitt parti, både lokalt och på riksplanet. Jag hade själv bevittnat den kamp som fanns mellan den fackliga socialdemokratin och den allt mer dominerande borgerliga delen.
Jag hade själv också upplevt en kamp om inflytande som finns inom LO mellan olika förbund. Just där någonstans när de ryckte och slet i mig från alla håll hade det varit enkelt att ryckas med, att klia på rätt rygg, smöra för rätt ombudsman och ta rätt uppdrag inom politiken. Då hade ens lycka varit gjord.
Men då hade jag fått göra våld på mig själv. Så istället blev det att jag hoppade av mitt politiska arbete mitt i mandatperioden, mycket för att jag tyckte att jag inte kunde representera min valkrets då jag flyttat in till Umeå. I fackklubben kämpade jag för att fler skulle engagera sig och att nya skulle komma in i styrelsen men det verkade som att vi i styrelsen skulle få sitta på livstid.
Jag började känna mig trött och less på att vara en sorts ombudsman både för mina klubbmedlemmar på företaget och i förlängningen för dom ombudsmän som tidigare fört fram mig. Under den här tiden blev min mor sjukare och behövde flytta in på särskilt boende, så jag kapade alla band till politiken och facket för att ge min mor den tiden istället.
Någon gång under den tiden ringde det på dörren. Jag minns inte vem men den personen presenterade sig att vara från Arbetarpartiet. Han erbjöd mig en provprenumeration på Nya Arbetartidningen och ville återkomma när den var slut. Jag tackade ja och fick en tidning i handen. Jag läste mina nummer och blev mycket imponerad av artiklarnas djupa analys, det som skrevs i tidning tilltalade mig och mitt slumrande politiska intresse fick plötsligt liv igen. Det jag nu läste kändes helt rätt i sin analys. Jag blev inbjuden på ett veckomöte på lokalen på Pedagoggränd där jag mottogs väl.
Två val, två sommarläger och många dörrknackningar senare känns det som jag har kommit hem ideologiskt och politiskt. Vad som gör att jag vet att jag valt rätt upplevde jag när mitt gamla parti gjorde upp med borgarna i januariuppgörelsen 2019. Partiet visade då tydligt att de har vänt sina väljare ryggen.