Hitlers och den tyska nazistregimens utrikespolitik under mellankrigstiden vacklade åt olika håll. Periodvis strävade man efter en allians med britterna mot Sovjetunionen, men hade på samma gång en idé om att angripa Frankrike för att försvaga britternas ställning på den europeiska kontintenten genom att slå ut deras viktigaste allierade. Före krigsutbrottet mot Polen försökte även Tyskland få till stånd en allians med just Polen, för att skapa en starkare ställning gentemot Sovjetunionen.
I mars 1939 informerade Hitler den tyska militära ledningen om sina planer på att invadera Polen och samma månad erövrade Tyskland Memelområdet från Litauen. Västmakterna såg med oro på Tysklands expansionistiska politik och den brittiske premiärministern Chamberlain utfärdade en garanti om att Storbritannien skulle ställa upp till Polens försvar i det läge att Polen skulle bli angripet av någon främmande makt. Detta tycks inte Hitler ha tagit på allvar, eller så trodde han helt enkelt att britterna bluffade. Stalin var bekymrad över att Storbritannien och Frankrike i flera år hade låtit Hitler komma undan med annekteringar och en militär upprustning som bröt mot fredsavtalet efter andra världskriget. Stalin erbjöd västmakterna en allians mot Tyskland, ett förslag som de beslutade att förkasta.
Våren och sommaren 1939 förhandlade de europeiska stormakterna med varandra åt alla möjliga olika håll. Det hela slutade i en pakt mellan Tyskland och Sovjet, Molotov-Ribbentrop-pakten, undertecknad av de bägge ländernas utrikesministrar. Pakten innebar att de båda länderna delade Polen mellan sig samt att Sovjetunionen gavs fria händer att erövra Finland och Baltikum.
Den 1 september 1939 inledde Nazi-Tyskland sitt militära angrepp på Polen. Invasionen började med ett flyganfall och en timme senare började markstyrkor ta sig över gränsen. Polen och Tyskland delade en lång gräns med varandra, vilken var svår för Polen att försvara. Tyskland hade en snabb och rörlig invasionsarmé. De polska trupperna var koncentrerade till vissa områden, medan andra områden var närapå oförsvarade. Detta underlättade för tyskarna att omringa stora polska styrkor.
Även Polen hade en armé som var inriktad på offensiv krigföring, och inte på försvar, men den polska armén var inte alls lika modern som den tyska. Den tyska armén var mer mekaniserad och kunde därför röra sig betydligt snabbare på grund av sina stridsvagnar och lastbilsburet infanteri. Den polska armén hade inte alls samma grad av mekanisering. Det tyska flygvapnet lyckades dessutom snabbt slå ut det polska, samt förstöra järnvägsnätet, vilket gjorde polackerna ännu mindre rörliga. Detta var viktiga omständigheter bakom den snabba tyska segern.
Stalin föll Polen i ryggen
Under det korta kriget mellan Tyskland och Polen omringades betydande polska styrkor och togs tillfånga. Ett par veckor efter Tysklands invasion anföll även Sovjetunionen österifrån. Polen var då redan närapå militärt besegrat och hade inga förutsättningar att försvara sig mot Sovjetunionen i ett tvåfrontskrig. Huvudstaden Warszawa lyckades hålla ut under tysk belägring fram mot slutet av september. Detta trots omfattande bombardemang från både flyg och markbundet artilleri.
Hitlers krigsbrott
Redan under de allra första dagarna i det tysk-polska kriget inleddes de tyska krigsbrotten och övergreppen. Till en början bestod dessa i våldsamma angrepp på den judiska delen av civilbefolkningen och att alla synagogor de fick syn på sattes i brand. I den tyska armén fanns en utbredd paranoia gentemot partisaner. Denna tog sig uttryck i flera massakrer på civila som misstänktes vara eller ge understöd till partisaner. Tyska soldater slängde handgranater i källare där man misstänkte att partisaner gömde sig, men där det i själva verket befann sig obeväpnade civila.
Under Tysklands fem veckor långa invasionskrig av Polen avrättades tiotusentals polska civilister utan några egentliga anklagelsepunkter. Över femhundra polska byar och städer brändes under dessa veckor. Med tiden kom en lång rad tyska koncentrationsläger att upprättas inom Polens gränser och ett industriellt massmördande sattes i verket. De tyska krigsbrotten och övergreppen mot civilbefolkningen inleddes direkt och accelererade alltmer under tidens gång. För att få huvudstaden Warszawa att falla genomförde det tyska flygvapnet omfattande bombräder, och dess brandbomber beräknas ha dödat 25 000 civila.
Stalins krigsbrott
I enlighet med Molotov-Ribbentrop-pakten gick Stalins arméer in i Polen (och senare angreps även de tre baltiska länderna och Finland). Sovjetunionen började genast deportera politiskt oppositionella till läger i Sibirien. Sovjets invasion av Polens östra delar uppges ha kostat Röda armén runt tusen stupade och ett par tusen skadade. Dessa förluster är väldigt låga. Polen, däremot, beräknas ha förlorat hela 50 000 i stupade vilket är en anmärkningsvärt hög siffra. Ännu mer anmärkningsvärt är att det saknas uppgifter om antalet soldater som Polen förlorat i form av stridsskadade och tillfångatagna. Historieforskningen har förklarat detta med massavrättningar av polska skadade och tillfångatagna. Det är bevisat att Sovjetunionen genomförde en massaker på ca 10 000 tillfångatagna polska officerare i skogsområdet vid byn Katyn. Detta visar på Stalins krigsbrott.
Nazi-Tyskland och Sovjetunionen agerade på liknande sätt i sina respektive delar av Polen. Bägge parter bedrev olika former av etnisk rensning och försökte utradera den polska identiteten. Stora delar av befolkningen deporterades och i deras ställe flyttades etniska tyskar och ryssar in. Den katolska kyrkan blev hårt drabbad och större delen av prästerskapet deporterades, likaså lärare och universitetspersonal. Nazisterna använde polsk civilbefolkning som slavarbetskraft hemma i Tyskland, medan Sovjetunionen använde dem för liknande ändamål i sibiriska arbetsläger.
I oktober 1939 utfärdade Hitler en amnesti för alla tyska soldater som hade mördat polska civilpersoner under invasionen. Det förefaller inte heller troligt att Sovjetunionen valde att utreda denna typ av brott. I Sovjetunionen betraktades polacker på den här tiden som någon form av statsfiender. Både den tyska och sovjetiska armén riktade in sig på personer som hade ledande ställning i det polska samhället, vilka på den östra rikshalvan deporterades till sibiriska arbetsläger där de ofta arbetade ihjäl sig under fruktansvärda förhållanden. Ett antal tusen personer avrättades dock rakt av redan på plats i Polen.