De osäkra och tidsbegränsade anställningarna har ökat kraftigt bland LO-grupperna. Andelen av alla arbetare som har tidsbegränsade anställningar har legat still kring 15 procent i många år. Men medan ”trygga” tidsbegränsade anställningar minskat så har de mest otrygga anställningarna som ”allmän visstid” och olika behovsanställningar ökat. Detta skriver German Bender och Mats Winborg i en debattartikel i tidningen Arbetet.
Många av dessa nya otrygga anställningar brukar kallas för ”gig-jobb”. Det kan exempelvis handla om att du ska transportera mat från restauranger och hem till människor. Sina ”körningar” får den anställde via en app och betalning utgår endast för den tid man faktiskt fraktar maten – inte för den tid då man måste vänta på att hämta maten från restaurangen. Skulle den anställde bli försenad eller om maten är kall kan det leda till att kunden ger ett dåligt betyg i appen – vilket kan innebära färre körningar i framtiden. Maten fraktas ofta på cykel – som den anställde själv får stå för. Väskan drar företaget av på lönen.
German Bender och Mats Winborg skriver att det är mycket vanligt för personer med allmän visstid eller behovsanställningar att inte veta när man ska jobba härnäst. Det är också liten chans att få ett fast jobb när anställningen upphört. Den som har ett vikariat vet precis när han eller hon ska jobba och har långt större möjligheter till fast jobb.
De som har otrygga anställningar är sällan med i facket. Många är rädda för att engagera sig för att inte riskera att stå utan arbete. Bland fast anställda arbetare var 67 procent med i facket 2018. Motsvarande siffra för tidsbegränsat anställda var 37 procent. Enligt Bender och Winborg är det även stora skillnader i facklig anslutningsgrad mellan de som har de ”tryggare” visstidsanställningarna – vikariaten – än de som har de mest otrygga anställningarna.
Detta understryker att fackföreningarna måste kämpa för att öka andelen fasta och trygga jobb. Inte sitta och förhandla med arbetsgivarna om att ta bort ”saklig grund” för uppsägning – vilket skulle skapa en ännu otryggare arbetsmarknad.