År 1973 ledde general Augusto Pinochet en blodig militärkupp mot den demokratiskt valda regeringen i Chile, som leddes av den socialistiske presidenten Salvador Allende. Pinochets diktatur avslutades officiellt 1990. Effekterna av militärens brutalitet har suttit i länge. Men idag, 45 år senare, har en proteströrelse av masskaraktär vuxit fram. Chiles arbetare och övriga befolkning vågar sig åter ut på gatorna. Den 18 oktober uppger spanska tidningar att hela 3,7 miljoner chilenare demonstrerade på landets gator med krav på bland annat regeringens avgång. Protesterna riktar sig mot korruption, ökade klassklyftor och stigande levnadsomkostnader. John Reimann från Oakland i Kalifornien besökte Chiles huvudstad Santiago i november. Här är några av hans intryck.
Min första dag i Santiago var omtumlande.
De första människor jag talade med var inte särskilt entusiastiska. En person som passerade mig på gatan sa något om ”fanatikerna” som demonstrerar. Och jag såg att de få människor som syntes till på gatorna på morgonen var väldigt unga. Jag började tänka ”åh nej, det här är precis som de små vänstergrupper som vi ser hemma i Oakland”.
Sedan förändrades allt.
Jag gick i ungefär en timme längs en fullpackad boulevard. Nästan alla väggar var fulla med affischer och politisk graffiti. På flera ställen såg jag också väggar med bilder på människor som skjutits ihjäl av polisen.
Många av de små affärerna hade skyltar i sina fönster där de uttryckte sitt stöd för protesterna. Jag har sett liknande skyltar i samband med protester i Oakland, som affärsinnehavarna satt upp för att slippa att få sina fönster sönderslagna. Men här i Santiago såg jag inte ett enda krossat fönster.
Även hotellet jag bor på har också en skylt till stöd för protesterna. Jag frågade den unga kvinnan i receptionen om skylten, och hon sa att den sitter uppe för att de inte vill bli utsatta för skadegörelse. Men även för att de faktiskt stödjer proteströrelsen. Kvinnan i receptionen var dock oroad över de våldsamheter som uppstått i samband med vissa av protesterna.
På kvällen samlades människor till nya demonstrationer. Tusentals och åter tusentals människor strömmade ut på gatorna. Polisen var på plats i full mundering och med en vattenkanon. Och den vattenkanonen… Jag vet inte vad de blandat i vattnet, men det måste vara något slags tårgas för det var starka grejer…
Jag lyckades prata med en massa olika människor i samband med protesterna för att försöka skaffa mig en bild av vad som pågår.
Från vad jag kunde förstå är de etablerade partierna ute efter att hålla en konstituerande församling i syfte att skriva om den chilenska grundlagen (konstitutionen), som skrevs under Augusto Pinochets militärdiktatur och inte är särskilt demokratisk. Folk på gatan verkar dock ha väldigt lite förtroende för denna process och för de etablerade partierna överhuvudtaget.
Jag har också fått höra att det bildats en rad lokala kommittéer i olika bostadsområden. Det verkar även finnas en kampanj för att samla en rikstäckande ”folkförsamling” där representanter för dessa kommittéer ska delta.
En 63-årig kvinna som sålde olika handarbeten frågade mig om jag var där för protesterna. Hon visste! Hon stödde proteströrelsen till 100 %. Vi talade lite om kuppen som avsatte den folkvalde presidenten Allende 1973 – som hon mindes alltför väl. Hon var 17 år när Pinochet tog makten. Jag frågade henne vad hon tyckte om den nya konstitutionen. Det hon helst ville se var hårdare regleringar mot privatisering och nämnde särskilt privatiseringen av vattnet.
– Kan du tänka dig det! Till och med vattnet har de privatiserat.
Ett av de mer intressanta samtalen hade jag med en fackligt ansluten arbetare i sena 30-årsåldern. Han förklarade bland annat frågan om konstitutionen för mig. Jag såg många demonstranter som gick förbi med skyltar som handlade om konstitutionen och att man inte fick acceptera ”las letras chicas” och frågade honom vad detta betydde.
– Det syftar på vad som står i det finstilta när det gäller den konstituerande församling som planeras, berättade han. Det har redan föreslagits ett regelverk som i praktiken skulle omöjliggöra den demokratisering av grundlagen som folket vill ha.
Det mest intressanta som han berättade för mig, och som även andra påpekade, var hur proteströrelsen förändrat stämningen i hans bostadsområde. Tidigare hade folks vardag präglats av individualism. Man skötte sitt och talade sällan med varandra. Nu har allt detta förändrats.
– Folk samlas och pratar, överallt pågår politiska diskussioner om hur vi tillsammans ska kunna skapa ett bättre samhälle att leva i.
Detta upplevde jag själv under min första dag i Santiago. Det räckte med att jag gick fram till någon av alla väggar som är täckt av politiska affischer och graffiti. Det stod alltid någon annan och läste. Och när jag frågade vad de tyckte om exempelvis en affisch så – boom! – befann jag mig i ett politiskt samtal som kunde hålla på hur lång tid som helst.
Alla vill prata.
Skylten lyder ”Vi har blivit dödade, gasade, skjutna på, torterade.. Men vi fortsätter!” 
En strejkande renhållningsarbetare bär en skylt med texten ”För en lön att leva på och ett värdigt liv” 
Fackmedlemmar på marsch. 
Vart man än gick var väggarna täckta med denna typ av graffiti. 
Än mer grafitti. 
En protest på Plaza Italia. 
Denna kvinna bar en skylt till minne av en demonstrant som sköts ihjäl av polisen. 
I bakgrunden kan man se polisens vattenkanon med det ”tårgas-spetsade” vattnet. 
”För fri och gratis abort” 
Lärarfacket demonstrerar. 
De manar oss att vara lugna men de skjuter på oss De manar oss att vara lugna men de våldtar oss De manar oss att vara lugna men de fängslar oss De manar oss att vara lugna men de torterar oss De manar oss att vara lugna men de dödar oss 
Demonstranter
