Mitt i Stockholm, i Vitabergsparken, ligger en liten rödmålad stuga. Det var Hasse och Tages arbetsplats – d v s AB Svenska Ords högkvarter. Skiftet började kl nio på morgonen och avslutades vid fem på eftermiddagen. Lunch bestod ofta av konserver. Tillsammans skapade det omaka paret svensk nöjeshistoria i den där stugan – och minnena sitter i väggarna än idag.
En lördagskväll i september var jag var på bio och såg ”Hasse och Tage – en kärlekshistoria”. Regissör är Jane Magnusson, som också gjort ”Bergman – Ett år, ett liv”, med vilken hon vann European Film Awards för bästa dokumentär. Filmen finns även, i en längre version, som miniserie i tre delar. Miniserien går att se på Svt Play fram till den 5 februari 2020.
Duons politiska engagemang får ett stort utrymme i filmen. En av filmens utgångspunkter är att visa hur Hasse och Tage var med att forma Sverige. Det politiska engagemang som blev än mer tydligt i slutet av 70-talet då Tage Danielsson bland annat bråkade med Olof Palme om kärnkraften och, av vissa, började uppfattas som alltför långt till vänster. Dokumentären har med kommentarer från politiker från både höger och vänster som minns duons politiska engagemang. Jan Guillou avslöjar att Tage var övervakad av Säpo – något som bekräftas av en före detta polis med förvrängd röst.
Dokumentären berättar också om mörker som fanns i de både komikernas liv. Alfredsons familj berättar om den svåra sorg som påverkade Hans när femårige sonen Mats dog i en olyckshändelse.
Utåt sett var Hasse spelevinken medan Tage var sävligare. Dokumentären visar att de var mycket olika som personer men att de blev beroende av varandra – som i en osannolik kärlekshistoria. Trots detta hann dom även göra egna framgångsrika filmer i slutet av sina karriärer.
Hasse och Tage gjorde många revynummer som var dagsfärska, ofta baserade på artiklar från dagstidningar, vilket gör att en del namn och referenser är okända för yngre tittare. Men en hel del annat är tidlöst. Förutom att en del av dokumentären är rolig är Hasse och Tage en viktig del svensk populärkulturhistoria – vilket gör dokumentären värd att titta på.
Man är fast direkt filmen börjar. Jag är uppvuxen med de här mästarna i underhållning och de fanns i mitt vardagsrum när jag var barn/ungdom och de var självklara för mig då. Det var så kul att få se filmen nu idag och lära känna dem som de var från den tiden när de fanns i mitt vardagsrum…