Är film högkultur eller bara underhållning? Eller kan den vara både och? Ett bråk bröt ut i Hollywood i höstas efter att den världsberömde regissören Martin Scorsese i en debattartikel i New York Times sagt att Marvel-filmerna ”är mer lika nöjesparker” än riktig film. Han fick mothugg av skådespelare som Robert Downey Jr (Iron Man i Marvel-filmerna) och Samuel L. Jackson som sa att ”inte alla gillar Scorseses filmer heller”.
Bakgrunden till Scorseses inlägg är framgångarna för s.k. franchise-filmer. Det handlar ofta om filmer som Avengers, Spider-man och Captain Marvel. År 2019 var sju av de tio filmer som spelat in mest pengar, antingen superhjälte-filmer från Marvel eller uppföljare och re-makes på gamla Disney-filmer (som Lejonkungen och Aladdin). Många regissörer i Hollywood, inklusive Joe Russo som regisserade Avengers: End game, menar att det blir allt svårare att få finansiering för att göra andra filmer än franchise-filmerna. Filmbolagen ser nämligen dessa som garanterade kassa-succéer på grund av välkända karaktärer och ett förutsägbart innehåll.
Scorsese menar att riktig film handlar om en ambition att ge publiken ”estetiska, känslomässiga och andliga uppenbarelser”. Han menar att riktig film speglar människor och deras ”komplexitet…deras motsägelsefulla och ibland paradoxala naturer, sättet de kan orsaka smärta hos varandra, älska varandra och sedan plötsligt ställas öga mot öga med sig själva”.
Franchise-filmerna, menar Scorsese, är alla skapade i samma form – för att tillfredsställa ett visst antal behov. De marknadsanpassas genom att visas för test-publik, göras om och sedan åter visas för testpublik tills ”de är redo att konsumeras”. De saknar ”uppenbarelser, gåtfullhet och verkligt känslomässigt risktagande”. Allt är bestämt på förhand – och det vet publiken.
Scorsese har naturligtvis rätt i att olika filmer tillfredsställer olika behov hos publiken. På samma sätt ställer också olika filmer olika krav på den som ser filmen. Franchise-filmerna, med en förutsägbar handling, väl avvägda skämt (s.k. comic relief) och lagom mycket action, kan vem som helst se när som helst. Och få en stunds underhållning – men inte mer.
En längre, mörkare och tålmodigt berättad historia, som någon av de klassiska Gudfadern-filmerna, kräver mer av publiken. Det kräver att man avsätter tid, att man tar ett djupt andetag och koncentrerar sig på att följa med i berättelsen och förstå karaktärer som man inte känner sedan tidigare. Har man förkunskaper om maffians framväxt eller italiensk kultur får filmen dessutom ytterligare dimensioner. Scorseses s.k. ”riktiga filmer” kräver mer – men kan också lämna mer efter sig.
Så vad är då problemet? Varför inte bara låta superhjälte-filmerna vara? Varför inte låta folk bli underhållna? Jag vill vara tydlig med att jag inte moraliserar kring franchise-filmerna. Personligen har jag, tillsammans med min son, sett flera Marvel-filmer och upplevt dom vara förstklassig familjeunderhållning för stunden. Problemet, som Scorsese pekar på, är att de stora franchise-filmerna får allt mer av uppmärksamheten och visas på en allt större andel av biografdukarna. Detta, i sin tur, leder till att allt fler filmer blir just produkter, tänkta att konsumeras omedelbart, utan att lämna några spår hos publiken. Stora produktionsbolag med löpande-bandproduktion får mer makt. Regissörer och skådespelare med ambitioner att lämna något efter sig, marginaliseras.
Ibland är film högkultur och ibland är det underhållning för stunden. Låt oss hoppas att vi även i framtiden har filmskapare av båda sorterna.
Marin Scorsese är känd för filmer som Taxi driver, Tjuren från Bronx, Maffiabröder, Gangs of New York och The Irishman.
Länkar till källor
https://www.nytimes.com/2019/11/04/opinion/martin-scorsese-marvel.html
https://www.vox.com/2019/11/8/20950451/martin-scorsese-marvel-movies-cinema-feige
https://www.indiewire.com/2019/10/robert-downey-jr-martin-scorsese-marvel-insult-no-sense-1202179629/