Cats är en filmatisering av Andrew Lloyd Webbers musikal med samma namn. Jag gick och såg filmen trots att jag inte hört någon filmkritiker eller filmintresserad ha något gott att säga om filmen. Skälet var att jag såg framför mig chansen att se en fullständigt unikt dålig film. Reklam-klyschan om att filmen inte är som någonting som setts tidigare, verkade vara sann. Och jag blev inte besviken på den punkten. Filmen har så många dåliga sidor att jag bara hinner nämnda de värsta och mest minnesvärda.
Låt oss börja med specialeffekterna. Filmskaparna har filmat dansare och de flesta skådespelare i enfärgade trikåer som de sedan har efterbehandlat i datorer. Sedan har de filmat skådespelarnas sminkade ansikten och, med datorns hjälp, ”klistrat” dessa på kropparna i efterhand.
Detta skapar en surrealistisk känsla där man hela tiden känner att något är fel när man ser kropparnas rörelser, ansiktenas uttryck och differensen mellan dataeffekterna och verkligheten.
Metoden att klistra mänskliga ansikten på kroppar gäller inte bara för ”katterna” i musikalen, utan för alla djur. I en sekvens finns det både kackerlackor och möss. Mössen i sekvensen är längst ifrån att se mänskliga ut men de har fortfarande mänskliga ansikten. De spelas dessutom av barn. Kackerlackorna ser också mänskliga ut och sjunger och dansar. När då en av katterna äter upp några av kackerlackorna under scenens gång skapar detta en helt makaber känsla. Fullt intelligenta varelser med mänskliga ansikten och röster äts upp i hela tuggor utan att någon i filmen bryr sig det minsta.
Sedan har vi klippningen och kameraarbetet. I en klassisk musikal ska det vara en hel del dans. Koreografer, skådespelare och bakgrundsdansare jobbar i många timmar på att sätta ihop vackra och ofta komplicerade sång- och dansnummer. Sådana sekvenser brukar filmas från ett visst avstånd och med långa tagningar så att man tydligt kan se skickligheten och se helheten i koreografin. Men inte i Cats. Här kommer kameran nära så att man inte ser helheten. De gör dessutom många och snabba klipp vilket gör det svårt att uppskatta danssekvenserna och skapar en lätt förvirrande känsla. Kanske vill de inte att tittaren närmare ska studera specialeffekterna – som är som sämst då det är mycket rörelse?
Låt oss fortsätta med handlingen, som kretsar kring ett gäng katter som varje år organiserar en talangtävling där vinnaren får ett nytt liv. Hela filmen är uppbyggd kring de olika katterna och deras olika nummer. Problemet är att nästan ingen av katterna som framför nummer i talangtävlingen har någon annan roll i filmen. Så man lär inte känna karaktärerna annat än ytligt vilket gör att man inte är känslomässigt knuten till någon. Det problemet torde dock även originalet ha.
Försöken till humor. Det försök till humor som filmen gör är av den mest tröttsamma och banala sorten. Eller vad sägs om att tjockisskämt varvas med folk som slår sig i skrevet? Knappast humor på något särskilt hög nivå.
Ska man lyfta fram något positivt med filmen så är det att alla skådespelare och dansare verkligen ger sitt allra yttersta. Alla verkar uppriktigt engagerade. Filmen är dessutom fylld med kända namn. Vi har bland annat Judy Dench (Bond-filmerna), Ian McKellen (Sagan om Ringen, X-Men) och Idris Elba (Avengers-filmerna, The Wire). Även musikartister som Taylor Swift och Jason Derulo deltar. Huvudpersonen spelas av en skolad balettdansös.
Filmen når sin absoluta höjdpunkt under den vemodiga sången ”Memory”. Detta är den mest kända sången från musikalen. Hela sångnumret var väldigt gripande. Men en sång räcker inte på långa vägar för att rädda denna film.
Men det räcker för att göra den till ett väldigt underhållande katastrof som man kan se även om den är en riktig kalkon. Jag kan inte riktigt rekommendera den men om du skulle råka se den kan du vara säker på att det är en av de mest unika filmerna du någonsin sett. Det var värt biljettpriset för mig.