Det jag tänker berätta om tilldrar sig någon gång i oktober/november 2006. Det året fyllde undertecknad 50 år. En god vän till mig sedan många år tillbaka fyllde också 50 detta år – några veckor efter mig.
Någon månad före började vi ”spåna” om att ha en gemensam fest. Det första vi började kolla upp var en lämplig lokal att hålla till i. Valet föll till slut på Brännlands Wärdshus som ligger vackert berlägen just utanför Umeå. Jag och vännen funderade om vi skulle ha inspelad musik eller en riktig trubadur eller en grupp. Eftersom man så att säga bara fyller 50 en gång i livet, tänkte vi att för tusan, vi slår på stort denna gång. Jag har ju själv sjungit i ett par band genom livet så jag började kolla upp med diverse kontakter.
En av dessa är en kille som jag visste hade varit i musikbranschen väldigt länge. Han heter Hans Jakobsson och är gitarist och sångare med rötterna i Vännäsby. Jag tog kontakt med honom och han gav på en gång ett förslag om en grupp han själv var medlem i: ”Shake Down”. Medlemmarna i gruppen var Hans Jakobsson på gitarr och sång, Staffan Westfal på bas, Lars Gillén på trummor och Patrik Berglund på gitarr. Han skulle bara kolla upp med de andra i gruppen om det var okej. Och efter en kort väntan återkom Hans med det glädjande beskedet att vi kunde boka gruppen. Så då var det bokat med lokal, mat samt musik!
Men vänta nu – en fest utan inbjudna gäster är ju ingen fest – eller hur? Så vi tog fram en inbjudningslista på de vi tänkte bjuda in, och började skicka ut brev med inbjudningar till dessa utvalda. Det var folk från alla håll och kanter de närmaste fem, tio milen runt om Umeå. Det dröjde inte alltför länge tills vi hade fått ihop uppemot 100 personer. Jag tror själv så här i efterhand att just det att vi hade ett liveband lockade speciellt. När vi kom till festlokalen vid 18-19-tiden började folk så småningom komma från Umeå, Robertsfors, Örnsköldsvik, Husum och Vännäs/Vännäsby. Vi började kvällen med mat och dryck. Sedan blev det uppvaktnig av oss två med presenter.
Sedan var det dags för kvällens höjdpunkt: De fyra herrarna i Shake Down äntrade scenen. Och vilket ös och vilken spelglädje de visade från första ton! Naturligtvis smittade det av sig bland gästerna. Fullt drag på dansgolvet precis hela tiden och minst sagt ”bastuvärme” i lokalen, trots försök att öppna både fönster och dörrar för vädring.
Mot midnatt märkte jag att något var på gång. Det tisslades lite i smyg men inget sades högt. Plötsligt efter en låt så sade sångare Hans i mikrofonen att jag skulle komma fram till micken. En tyst kupp från gästerna! Man skulle ha mig till att sjunga något och grabbarna i gruppen var inte sena att hänga på. Vi dividerade lite och kom fram till att det fick bli den gamla rocklåten ”See you later alligator”. Trots noll repande tror jag personligen att det gick riktigt bra. Men det var fruktansvärt varmt på scenen…
Den här kvällen är ett underbart minne för livet för både mig och min vän, som vi aldrig kommer att glömma!