Under samma period som östblocket och Sovjet föll samman och begreppet ”kommunisterna” försvann ur partinamnet valdes Gudrun Schyman till ledare för Vänsterpartiet. Året var 1993. Valet av Schyman kan tas som utgångspunkt för ”grundandet” av en ny ideologisk tradition inom VPK/V. Schymans omvandling av Vänsterpartiet tog sikte på en ny sorts feminism där det inte var det kapitalistiska systemet som utgjorde huvudmotståndaren. Detta innebar en ny ideologi för VPK/V.
Sedan lång tid tillbaka hade VPK/V, främst tillsammans med Socialdemokraterna men även tillsammans med Folkpartiet, varit med och drivit frågor som hade stärkt kvinnornas ställning. Utgångspunkten hade varit arbetslivet. Men reformer hade genomförts även på andra områden. Tillsammans hade kvinnans ställning förbättrats både på arbetsmarknaden och i samhällslivet i allmänhet. Låt oss nämna tre avgörande exempel:
Först särbeskattningen 1971. Denna gjorde det långt mer lönsamt för en gift kvinna att yrkesarbeta. Detta då hon, på grund av skattesystemet, fick behålla mycket mer av lönen. Sedan utbyggnaden av den offentliga sektorn under 1970-talet. Uppåt en halv miljon arbeten tillkom och öppnade för kvinnornas verkliga intåg på arbetsmarknaden. Dels genom alla nya arbetstillfällen. Dels genom den utbyggda barnomsorgen som gjorde det möjligt för kvinnorna att arbeta överhuvudtaget. Slutligen rätten till fri abort till och med den 18:e veckan 1974. Innebörden av beslut var att det endast var kvinnan som bestämde om hon skulle göra abort, eller inte, oavsett vilket skälet var.
Som tidigare sagts: Dessa tre reformer innebar väldiga steg framåt för kvinnan både i yrkeslivet och i samhällslivet i övrigt. Och den avgörande drivkraften bakom dessa hade varit arbetarrörelsen: Socialdemokraterna och LO stödda av VPK/V. När det gällde utbyggnaden av barnomsorgen hade även Folkpartiet spelat en viktig, pådrivande, roll.
Det dubbla förtrycket av kvinnan – från kapitalismen
Från VPK/V:s sida hade denna politik vilat på en ideologisk tradition som utgick ifrån att både manliga och kvinnliga arbetare förtrycktes av kapitalismen. Men att kapitalismen utsatte kvinnan för ett dubbelt förtryck – både som arbetare och som kvinna. Denna ideologiska tradition innebar att kvinnliga och manliga arbetare skulle kämpa tillsammans – mot kapitalismen. Vi ska återkomma till detta senare.
Den feminism som Gudrun Schyman kom att stå för var dock något helt annat. Den handlade, som vi kommer att få se, varken om att ta strid för flytta fram positionerna ytterligare för de manliga och kvinnliga arbetarna genom att ta strid för att aktievinsterna, via skattsedeln, skulle överföras till undersköterskor och lärare. Schymans feminism handlade inte heller om att befästa och försvara de gjorda framstegen för arbetarkvinnor, och andra yrkeskvinnor, mot nedskärningar i den offentliga sektorn. Nej. Schymans feminism handlade varken om att bekämpa kapitalet eller staten. Hennes uppfattning gick ut på att glömma kampen mellan samhällets sociala klasser och istället ställa kvinnor i allmänhet mot män i allmänhet.
Den förlorade chansen att slå vakt om löntagarna
De kvinnliga och manliga arbetarnas gemensamma kamp mot kapitalismens krav på besparingar och nedskärningar inom den offentliga sektorn – som drabbade kvinnorna extra hårt – kunde ha varit Schymans utgångspunkt för att reformera och vitalisera Vänsterpartiet som en stridbar socialistisk kraft. Med kvinnornas bästa för ögonen. För samtidigt som SKP/VPK:s gamla krycka – att luta sig mot Moskva – försvann öppnade sig helt andra möjligheter för Vänsterpartiet just under dessa år.
Efter valet 1994, bara ett år efter att Schyman blivit vald till partiledare, inledde Socialdemokraterna västvärldens kanske mest omfattande och brutala besparingsprogram på hela 126 miljarder! Schyman kunde ha ställt Vänsterpartiet i spetsen för den breda proteströrelse som så många väntade på. Definitivt både arbetande kvinnor och män. Genom att ställa sig i spetsen för en sådan rörelse hade Schyman, på ett radikalt sätt, kunnat stärka Vänsterpartiets ställning på arbetsplatserna. V hade både kunnat stoppa stora delar av nedskärningarna och därmed också brutit Socialdemokraternas monopolliknande kontroll över LO-facken. (Nu är det istället SD som står för denna utmaning mot S).
Men Gudrun Schyman, med sin nya form av klasslös ”feminism”, kunde inte ha varit mindre intresserad av den verklighet som drabbade arbetande kvinnor i den offentliga sektorn. Istället för att ställa sig i spetsen för att försvara löntagarna, varav de flesta alltså var kvinnor, ställde sig Schyman och V – likt strejkbrytare – på nedskärarnas sida! Vänsterpartiet hjälpte, under Schymans ledning, S och Göran Persson att rösta igenom 114 av besparingsprogrammets totalt 126 miljarder kr! Det var 90 procent!
Det enda skälet till att Schyman inte även röstade för de sista tolv miljarderna var att valet 1998 närmade sig och Schyman, slug i ordets sämsta bemärkelse, ville utkämpa valrörelsen i opposition – mot de nedskärningar på 114 miljarder som hon själv bidragit till att genomföra. Den prägel som Schyman satte på V innebar att partiet lät de arbetande kvinnorna drabbas av drakoniska nedskärningar. Detta understryks av att vänsterpartistiska politiker, bokstavligen, agerade strejkbrytare i samband med Kommunals strejk 2003. Dessa svek kan aldrig glömmas.
Senare har undersökningar visat hur hårt detta stålbad drabbade oändligt många kvinnor, bl a psykiskt genom utmattningssymptom. Detta är den nakna sanningen om kvinnoförkämpen och ”feministen” Gudrun Schyman.
Varför var då ”Gudrun” helt blind för det öde som drabbade kvinnorna i offentliga sektorn? Svaret är att Gudrun Schyman, i stor stil, ville lansera Vänsterpartiet som ett nytt feministiskt parti! Men inte ett parti som räddar kvinnornas arbetstillfällen och löner, eller slår vakt om innehållet i arbetet, så att kvinnorna inte drabbas av utmattningssyndrom. Detta genom att organisera strejker och demonstrationer – tillsammans med de manliga arbetarna vars solidaritet de kvinnliga arbetarna hade kunnat räkna med – för att öka den offentliga sektorns resurser genom att rikta udden mot aktieägarnas vinster. Schymans nya klasslösa feminism, vilket tål att upprepas, gick ut på att ställa kvinnor i allmänhet mot män i allmänhet. De stora förlorarna på detta var just de arbetande kvinnorna.
Gudrun Schyman må ha varit med i ”Marxist-Leninistiska Kampförbundet” i sin ungdom. Men socialist var hon inte. Inte heller var hon beredd att ta strid för arbetarkvinnorna. Schyman ville inte utmana kapitalismen. Återigen: istället för att organisera manliga och kvinnliga löntagare till gemensamma protester mot Socialdemokraternas gigantiska nedskärningar, och istället fästa allas blickar på kapitalvinsterna, så försökte Schyman vända kvinnorna mot männen för att dessa skulle sänka sina löner. Allt till glädje för finansminister Göran Persson (som kunde lita på Schyman till 90 procent) och kapitalägarna som inte behövde frukta Schyman alls. Sanningen är ju så uppenbar: om de huvudsakligen manliga arbetarna inom bil- och byggindustrin håller tillbaka sina lönekrav så höjs inte lönerna för undersköterskorna, utan det som höjs är aktieutdelningarna för kapitalägarna.
Schyman tvingades avgå 2003. Men Schyman-falangen har sedan utvecklats vidare utan Schyman. I Programkommissionens förslag till nytt partiprogram, som ska behandlas på V:s kongress i maj, har alltså kravet på att avskaffa kapitalismen strukits. Detsamma gäller kravet på att Sverige ska utträda ur EU (ett krav som V redan har strukit 4-5 gånger).
Istället för dessa, för demokratiska socialister så viktiga mål och metoder, har Programkommissionen bland annat föreslagit följande formulering: ”könsmaktsordningen är en maktstruktur som skild från klassamhället påverkar samhällets organisering”. Fortsättningen på denna formulering går naturligtvis ut på att kvinnor och män inte ska organisera sig tillsammans – detta vore klasskamp – och klasskamp handlar om att avskaffa kapitalismen. Och detta vill ju inte Programkommissionen.
Kvinnans dubbla förtryck
Arbetarpartiet medlemmar uppfattade alltså, som tidigare sagts, att VPK tidigare ansåg att kvinnan var utsatt för ett dubbelt förtryck. Dels som arbetare-löntagare. Dels som kvinna. Detta innebar att kvinnliga och manliga arbetare (löntagare) tillsammans skulle bekämpa kapitalismen, och nedskärarpolitik som den som Socialdemokraterna (stödda av borgarna) bedrev skulle bekämpas. Detta är den syn som Arbetarpartiet har idag. Vi vill repetera detta: vi anser att kvinnan är utsatt för ett dubbelt förtryck (som löntagare och som kvinna). Men vi anser att kapitalismen även ligger bakom den splittring mellan män och kvinnor som gör att män ofta förtrycker kvinnor.
Grundorsaken till detta handlar om kapitalismens uppdelning av arbetsprocessen. Det har under väldigt många år funnits en uppdelning av arbete. Vi har dels haft det oavlönade arbete i hemmet där kvinnan tar hand om barnomsorg- och uppfostran, städning samt matlagning genom obetalt arbete. Vi har dels haft mannens betalda arbete på fabrik eller kontor. Denna kapitalismens uppdelning av arbetet har lett till kvinnans underordning. De stora reformer som stärkt kvinnans ställning, både som yrkesarbetande och i samhällslivet i övrigt (särbeskattningen, inträdet i arbetslivet via offentliga sektorns utbyggnad och beslutet om fri abort), är alla resultat av gemensamma ansträngningar av både män och kvinnor via arbetarrörelsens partier samt fackföreningarna. Tillbakapressandet av kvinnan är, även det, ett resultat av arbetarrörelsen. Men nu av dess svek. Och detta svek drabbar både män och kvinnor.
För att förändra situationen måste ägandet och bestämmandet över kapitalströmmarna – via bankerna, fördelningen av vinster mellan aktieutdelning och investeringar, produktionen av varor och tjänster, organiseringen av arbetet på jobbet och i hemmet – överföras från kapitalägarna till de arbetande. Det krävs alltså att kapitalismen avskaffas och att löntagarna, kvinnor och män, får makt att styra det mervärde (eller förädlingsvärde) som uppstår i produktionen av varor och tjänster så att detta mervärde (förädlingsvärde) bland annat investeras i syfte att avveckla orättvisorna mellan könen. Ett sätt är exempelvis genom att förkorta arbetsdagen.
Detta betyder emellertid inte att kvinnoförtrycket försvinner av sig självt tillsammans med kapitalismen. Detsamma gäller för rasistiska och religiösa fördomar. Den politiska och ideologiska kampen måste fortsätta även efter kapitalismens avskaffande, samtidigt med strävan att bygga upp ett demokratiskt, sekulärt och socialistiskt samhälle. Men grunden för att kunna avskaffa förtrycket både av manliga och kvinnliga arbetare (löntagare) – inklusive det dubbla förtrycket av kvinnan – kräver att kapitalismen avskaffas. Detta står på Arbetarpartiets dagordning. Men inte på Vänsterpartiets. V föreslås nämligen släppa kravet på att avskaffa kapitalismen.
Intersektionalitet och identitetspolitik
Det som nu står på dagordningen inom Vänsterpartiet är att släppa kravet på att avskaffa kapitalismen. Av detta följer, som hand i handske, att partiet även skiljer förtrycket av kvinnan från klassamhället. Kampen mot klassamhället och kapitalismen hänger ihop. Och då V släpper kampen mot kapitalismen kommer V naturligtvis även att släppa kampen mot klassamhället och för socialismen. Även om V talar om klasser och socialism hur mycket som helst. Men släpper partiet målet att avskaffa kapitalismen blir detta endast tomt prat.
Men något måste ju V kämpa emot. Detta leder partiet, med obönhörlig logik, till ståndpunkten att ”könsmaktsordningen är en maktstruktur som skild från klassamhället påverkar samhällets organisering”. Alltså: då kvinnor och män inte längre ska kämpa tillsammans, som under det för kvinnorna så framgångsrika 1970-talet, gäller för V numera att kvinnor och män ska ställas mot varandra. För det är männen som står för förtrycket i könsmaktsordningen – oavsett om mannen är en arbetare i Bolivia som dör i gruvolyckor eller en bankdirektör i SEB – och kvinnorna står tillsammans. Detta oavsett om kvinnan är direktör i Swedbank, sömmerska i Bangkok eller en av fyra fruar i Afghanistan.
Programkommissionen har även andra presenter än könsmaktsordningen i påsen. Det handlar om begreppet ”intersektionell analys” – som syftar till att bevara status quo. Istället för att organisera något, överhuvudtaget, står slår Programkommissionen fast följande: ”Med en intersektionell analys och en transanalys fördjupas vår kunskap om och förståelse av hur könsförtrycket ser ut och vilka redskap som behövs för att krossa strukturer och destruktiva normer”. Det är klart att V inte vill ha någon klasskamp. Först måste samhällsutvecklingen stå stilla i årtionden medan kunskap tas fram om ”redskap” som ska ”krossa” strukturer och destruktiva normer. Allt rinner ut i en bländande ordkaskad – som betyder absolut ingenting för de som kämpar för jobb och mot ökande inkomstklyftor i dagens Sverige.
Om V stryker kravet på att avskaffa kapitalismen kan partiet inte basera sig på klasskamp mot ökande inkomstklyftor och ekonomiska maktstrukturer. Det som återstår är splittring genom identitetspolitik och en sorts aggressiv vanmakt då partiet har tappat alla instrument för en grundläggande samhällsförändring. Går programkommissionens förslag igenom utgör inte V längre ett hot mot någon.
Två motstridiga traditioner som kan spräcka V
Dessa två ideologiska traditioner inom V kommer att drabba samman.
Den ideologiska traditionen med stalinistiska rötter – som tagit över socialdemokratisk politik i brist på en egen (men som fortfarande vill anser sig vilja avskaffa kapitalismen). Och den tradition som grundades av anti-socialisten Gudrun Schyman, som inte vill avskaffa kapitalismen genom kollektiv klasskamp, men som vill forska mer och bevara status quo genom formuleringen ”könsmaktsordningen är en maktstruktur som skild från klassamhället påverkar samhällets organisering”. Detta är en av de fegaste formuleringar för att inte försvara vunna segrar eller angripa den allt rikare – kapitalägande – tiondelen i klassamhället.
Detta är så sanslöst dåligt att den bortdöende traditionen med stalinistiska rötter kan få åtminstone oavgjort i striden mot intersektionalitetens och könsmaktsordningens strävan efter absolut ingenting.
Jonas Sjöstedt är uppvuxen i den stalinistiska traditionen som fanns inom KU och VKP under den tid som Östblocket och Sovjet fortfarande existerande. Han förstår mycket väl att det finns två nya politiska traditioner inom dagens Vänsterparti. Den ena traditionen är sedan länge på tillbakagång. Det handlar medlemmarna som stödjer traditionen med stalinistiska rötter – som tagit över socialdemokratisk politik i brist på en egen. Den andra traditionen är på framgång och håller på att ta över partiet. Det är denna ideologiska tradition som verkligen vill slippa det socialistiska arvet av strävan för att avskaffa kapitalismen via organiserad klasskamp. Den vill istället diskutera, könsmaktsordningen och intersektionalitet, och slår vakt om status quo.
Sjöstedt kan tala med båda dessa ideologiska traditioner. Men han inser även att dessa inte har någonting med varandra att göra. Därför kommer en strid mellan dessa två trender att bryta ut. Förr eller senare. Det enda som kan förhindra detta är om den tradition som har stalinistiska rötter – och som tagit över en socialdemokratisk politik i brist på en egen – redan är så försvagad att den inte har ork nog att ta striden. Den som efterträder Sjöstedt kommer inte att få det lätt att hålla samman partiet. Sjöstedt har kunnat ställa sig ”över” dessa två traditioner. Hans efterträdare måste välja att ingå i en av dessa – och delta i kampen för att besegra den andra! Detta är skälet till at V riskerar att splittras. Igen.
En sista sak: ingen av dessa två traditioner kan någonsin appellera till de arbetare som lämnat S för SD.