Den tyska triumfen mot Frankrike 1940

Den 10 maj 1940 gick andra världskriget in i en ny fas. Detta genom Nazi-Tysklands angrepp mot huvudfienden i västra Europa: Frankrike. Den tyska huvudanfallet involverade även Belgien och Luxemburg samt Nederländerna. Belgien och Luxemburg spelade en avgörande roll, både som anfallsvägar och som krigsskådeplatser, i den tyska anfallsplanen för att besegra den franska krigsmakten och den brittiska expeditionskåren som landstigit på kontinenten året före att stödja Frankrike.

Striden om Frankrike bestod i huvudsak av två delar. I den första och avgörande operationen ”Fall Gelb” angrep den tyska krigsmakten Belgien och Nederländerna samt Luxemburg. Detta fick den slagkraftigaste delen av den franska armén, tillsammans med den brittiska expeditionskåren, att skynda upp mot Belgien för att möta det tyska anfallet där. I detta läge påbörjade starka tyska rörliga pansartrupper ett anfall, genom den låga bergskedjan Ardennerna (i Luxemburg och Belgien) i riktning mot den franska kanalkusten. Detta skar av 400 000 franska och brittiska soldater, som hade ryckt in i Belgien, från den övriga franska armén. Den andra operationen ”Fall Rot” påbörjades den 5 juni. Tyska styrkor lyckades då slå hål på den ”ogenomträngliga” Maginotlinjen längre söderut och kunde sedan rycka djupt in i Frankrike. Här ska vi behandla ”Fall Gelb”.

Djärv tysk strategi

Den tyska strategin var djärv. Den hade utarbetats av Erich von Manstein. Men den innehöll även stora riskmoment. För att den skulle lyckas krävdes en nästan oavbruten och snabb framryckning från de tyska pansartrupper, och rörliga infanteri, som skulle skära av de stora franska och brittiska styrkor som ryckt upp till Belgien. Det är en missuppfattning att Tyskland skulle ha varit överlägset när det gällde antal soldater, stridsvagnar, flygplan och artilleri. De två stridande arméerna, den tyska kontra den franska-brittiska, var relativt jämbördiga.

Ändå var slaget i praktiken förlorat för fransmännen-britterna redan efter fyra dygn. Skälet var de rörliga tyska stridsmetoderna och den överlägsna tyska anfallsplanen, den konservatism och ålderdomlighet som präglade det franska militära tänkandet samt de tyska soldaternas bättre utbildning, stridsmoral och ledning.

Efter de snabba framgångarna för de tyska styrkorna i norra Frankrike och Belgien, under krigets första dagar, stod det klart att Tyskland skulle vinna kriget och kunna erövra Frankrike. Samt även Nederländerna, Belgien och Luxemburg. Den 10 juni flydde Frankrikes regering till staden Bordeaux och förklarade Paris som en ”öppen stad”. Detta betydde att den inte skulle försvaras och därför inte heller borde angripas. Därmed överlämnades Frankrikes huvudstad till Nazi-Tyskland och landet erkände sig i praktiken besegrat. Frankrikes kapitulation undertecknades den 22 juni och trädde i kraft den 25 juni.

Kriget var avgjort efter fyra dygn

Men även om kriget i praktiken avgjordes redan efter fyra dygn stod det en rad hårda slag under perioden från Tysklands angrepp den 10 maj fram till Frankrikes kapitulation. Ett exempel är det stora pansarslaget i belgiska Hannut, ett av krigets största, under den 12-14 maj. Bägge sidor förlorade över 100 pansarvagnar. Slaget bidrog dock till att stanna upp de franska styrkor som var på väg för att undsätta Belgien.

Ett av skälen till att den tyska armén kunde rycka fram så snabbt som den gjorde berodde på den stora skickligheten hos dess ingenjörssoldater. Trots att de stora formationerna av tyska stridsvagnar måste passera över ett flertal stora floder och mindre vattendrag, varav många var väl försvarade med både vanliga gevär och tyngre artilleri, lyckades den tyska krigsmakten snabbt bygga stora pontonbroar på vilka de tyska stridsvagnarna och infanteristerna kunde passera. Ett exempel var då tyskarna relativt obehindrat hade tagit sig över floden Maas. Detta ledde till mer eller mindre panik inom den franska armén. Man skickade dock iväg runt 500 flygplan för att försöka skjuta bomba sönder tyskarnas pontonbroar. Men misslyckades. Dels var den tyska arméns luftvärn väldigt effektivt och lyckades skjuta ned många franska bombplan. Dels var pontonbroarna för små för att flygplanen skulle kunna träffa.

I slaget om Sedan gick tyskarnas genombrott så snabbt att det inte blev mycket till slag överhuvudtaget. Det kom dock att få stor betydelse i och med de stora ammunitionslager som de tyska styrkorna lyckades erövra, och som Frankrike därmed gick miste om. Denna extra ammunition behövde verkligen den tyska armén vid denna tid, då den hade förbrukat betydande delar av sina egna lager, och då det tyska flygvapnet endast hade bomber kvar för ytterligare två veckors strid.

Föråldrat franskt tänkande

Den snabba framryckningen som tyskarna gjorde innebar även att de ofta kunde erövra befintliga broar i Frankrike innan försvararna hann spränga dem. Frankrike var inte alls förberett för detta snabba och rörliga krig. Och effektiviteten i den franska krigsinsatsen minskades kraftigt av återkommande förseningar. Detta dels på grund av bränslebrist hos de franska stridsvagnarna. Dels då de tyska angreppen mot Belgien, från väster, hade skapat väldiga belgiska flyktingströmmar som fyllde vägarna. När väl de franska bränslefordonen hade kommit fram till stridsvagnarna blev många av dessa sönderskjutna av tyskarna under pågående tankning. Frankrikes militära tänkande framstod som föråldrat.

Generellt sett förlöpte den tyska invasionen på följande sätt: pansartrupperna gick i bräschen, därefter följde motoriserat infanteri och slutligen kom den större mängden av infanteri till fots. Pansartrupperna rensade slog ut motståndarens kommandocentraler och hårdast befästa positioner, ofta med hjälp av flygvapnet, vilket innebar att de franska och brittiska förbanden tappade sitt inre samband och ofta inte kunde bjuda något samlat motstånd. Det är dessutom väldigt svårt att utkämpa striden under reträtt.

Den snabba framryckningen av de tyska pansartrupperna mot den franska kusten gjorde att de franska och brittiska trupperna insåg att de höll på att bli helt instängda. Samtidigt hade den tyska armén nått fram till den franska kusten, svängt norrut, och sedan i rask takt erövrat fem kust- och hamnstäder. De franska och brittiska trupperna retirerade så fort de kunde mot den franska kusten i förhoppning om att kunna bli evakuerade till Storbritannien. Slutligen samlades det flera hundratusen franska och brittiska soldater i Dunkirk. 

”Miraklet” vid Dunkirk

Heinz Guderian, en av Tysklands skickligaste pansargeneraler och en av skaparna av den rörliga tyska krigföringen, skriver i sina memoarer (Erinnerungen eines soldaten) att ingenting hade kunnat hindra honom och hans pansartrupper från att erövra även Dunkirk. Guderian hävdar att han blev beordrad att göra halt 16 kilometer från den då, i stort sett, helt oförsvarade hamnstaden Dunkirk. Han ställer frågan om Hitler medvetet släppte igenom den brittiska expeditionskåren och franska soldater i förhoppning om att britterna, tacksamma för detta, skulle bli mer villiga att inleda fredsförhandlingar med Tyskland. Guderian ställer även frågan om Herman Göring, på papperet chef för det tyska flygvapnet, ville få äran av att ha bombat britter och fransmän till underkastelse – något som inte lyckades.

Storbritannien lyckades däremot evakuera nästan 340 000 brittiska och franska soldater från hamnstaden Dunkirk. Detta skedde under ett våldsamt bombardemang från tyskarna och ett ursinnigt försvar från de instängda. Denna bravad har blivit en av andra världskrigets mest beundrade, omskrivna och filmade händelser.

Sammanbrottet

Vi har skrivit att redan efter fyra dagar av strider insåg den franska regeringen (och landets militära ledning) att slaget om Frankrike var förlorat. Den brittiske premiärministern Winston Churchill kontaktades redan 15 maj med beskedet att slaget om Frankrike var förlorat. Striderna fortsatte dock. Men med insikten om att nederlaget var oundvikligt stred inte de franska trupperna lika hårt som de skulle ha gjort ifall kriget ännu inte var avgjort. Stridsmoralen sänktes även av att många fransmän hade inställningen att det var britterna som hade dragit in dem i detta krig mot Tyskland. Denna ståndpunkt gjorde den tyska krigspropagandan allt för att förstärka.

Bara några dagar in i striderna hade folk börjat fly i mängder från Paris. Detta vittnar om den allmänna insikten att slaget var förlorat. Då Winston Churchill besökte Paris 16 maj fann han en stad i paniktillstånd och blev chockad över att Frankrike inte hade just några militära reserver till att försvara huvudstaden. Frankrike hade inga planer på motanfall och satte all sin tilltro i det läget till att brittiska styrkor skulle lösa deras situation. Men dessa retirerade så snabbt som möjligt mot den franska kusten och kunde inte vara till någon hjälp. Sammanbrottet var oundvikligt.

Frankrike kapitulerar – Hitlers hämnd

Den 14 juni genomförde den tyska armén en stor militärparad i Paris för att fira sin seger. Då Frankrikes ledare skrev under kapitulationen hade Hitler sänt efter samma järnvägsvagn i vilken Tysklands hade tvingats underteckna sin kapitulation efter första världskriget. Vagnen hade dessutom parkerats på samma plats, i skogen vid Compiègne, som den stått vid den tyska kapitulationen. Därefter ställdes vagnen ut för allmän beskådan i Berlin. Detta var en verklig hämnd för Hitler, som tagit det tyska nederlaget i första världskriget mycket personligt. Järnvägsvagnen sprängdes slutligen i luften av SS i mars 1945, strax innan slutet på andra världskriget.

Erövringen av Frankrike var en triumf för den tyska krigsmakten och dess nya rörliga krigföring, med pansartrupper i spetsen, och bombflyg i rollen som rörligt artilleri. Men krig är tragedier. Frankrikes förluster uppgick till 92 000 döda, 250 000 sårade och 1,5 miljoner tillfångatagna. Tysklands förluster uppgick till 46 000 döda, 111 000 sårade. Av dessa stupade ett fåtal i Luxemburg. I Nederländerna några tusen. I Belgien utkämpades större slag och där stupade och skadades flera hundra tusen. En av dessa var undertecknads mormors far. Han hade kort innan det tyska angreppet blivit inkallad i den tyska armén och tillhörde dess motorcykeltrupper. Han ligger nu begraven i Tysklands största krigskyrkogård som, märkligt nog, är placerad utanför landets gränser i nederländska Ysselsteyn.