Att vara i självisolering så här i coronatider är nödvändigt för oss som tillhör riskgrupper. Men det är inte så lätt som jag trodde, det är faktiskt ganska tråkigt!
Vi är tre stycken i vår familj. Äldste sonen med familj bor granne med oss så jag är inte ensam och ska väl egentligen inte klaga. Men det som känns värst är att inte få träffa barnbarnen. Jag ser ibland från mitt köksfönster när de små kommer hem från förskolan, och då försöker jag hinna ut på trappan för att vinka till dem. Jag saknar att sitta i soffan och prata med dem om vad som hänt under dagen, vilka kompisar de lekt med, eller bara sitta och se på animerad film tillsammans.
Jag saknar så enkla saker som att åka och handla mat! Att gå till affären och träffa på någon som man kan prata med, eller att strosa runt på något köpcentra med en väninna och ta en fika. Numera skriver jag en lista på vad som behöver handlas och sambon åker iväg och köper det som behövs, snabbt och effektivt. Men tråkigt.
Jag försöker komma mig ut och gå med hunden i alla fall. Till saken hör att jag varit förkyld i tre veckor, och nu drabbas jag av pollenallergin, så jag snorar och hostar hela tiden. Människor jag möter när jag är ute med hunden tittar på mig med fasa och skyndar sig så fort de kan så långt ifrån mig som möjligt.
Vardagen kan också bli lite krånglig. Förra veckan skulle jag följa min yngste son till sjukhuset, men med mina symtom var det helt uteslutet. Sambon kunde inte komma ifrån sitt arbete. Samma sak var det med äldste sonen. Men som tur är har jag en snäll granne som kunde skjutsa honom.
Hoppas att sommaren för med sig minskad virusspridning så att vi kan träffa vänner och bekanta och umgås, åtminstone utomhus. Till alla er som är i liknande situation som jag, tappa inte sugen, världen är full av tappade sugar!